Vårleda
Det är tråkigt här, handsome. Alla bybor har samlats för den offentliga hängningen och ska senare paradera med högafflar och facklor, kanske driva ut något otyg som inte passar sig. Du, tillsammans med tanken på P, Melissa Etheridge, och Karl Vennberg, har tagit tillflykt i detta fönsterlösa rum där luften står stilla. Det är märkligt hur avståndet kan bli en närvaro, hur det ouppfyllda i sig konstituerar ett sorts klibbigt haveri.
Det är tråkigt här, handsome. Innebandykillarnas engångsgrillar pyr frenetiskt och ackompanjerar den typ av ritual (vad den nu avser) som pågår därute på gräsmattan. Svårigheten att ingå här, att delta, har djupt rotade mönster. Du minns. Titthålsperspektivet har varit ditt fönster. Du minns. Ryggarnas stumma tillvändhet har varit din erkända tableau. Du minns. Verifiera inget. Så fort du fäster det i språket avslutas det.
Det är tråkigt här, handsome. Att vänta på svar från forskningsråd och under tiden förneka allt som du kopplat till ditt du, att kompromissa där inga kompromisser borde finnas; att överlåta beslutsrätten till det apatiska monster som släpar sina oproportionerliga lemmar över golven här; att sluta lyssna på Rachmaninov - allt detta bekymrar, och berövar, och tycks odiskutabelt svårt. Grilloset tätnar. Snart kommer den där portabla cd-spelaren dundra ut allt tänkbart euro-disco-trance-remix-av-vilket-gammalt-skit-som-helst-trash. Jag svär.
Det är tråkigt här, handsome. Vi har brutit de avtal vi eventuellt hade med oss själva. Ser du inte hur det saknas gemenskap här med dessa jag? Soldränkta husfasader. Vårsyréndoft. Ängar av maskrosoändlighet. De hittar varandra ikväll, alla dessa som inget hellre vill än att komma hem. Vi, handsome, vill komma bort: från frånvaro och leda och avsaknad av mål. Vi är fattiga och onyttigt stolta och fyllda av begär. Det är en gammal idé att se bland dessa blinda. Det är en metafor, självklart; osann, förnumstig, självbelåten. Men den tjänar ett syfte. Vi andas genom dess enkelt falsifierbara låtsashet. Avgör det något?
.
Solen vandrar i jungfruns liv
Här går ingenting vilse
Månen i blodet och ögat i skyn
Här är ingenting vilse
Natten blir stjärnan på hjärtats strå
Morgon och afton är samma port
Intet skall göras men allt är gjort
Blott all världen är vilse
Erik Lindegren, Vinteroffer (1954)
.
Spåren av dig
Din ungdom, avslutad, är en röjd skogsglänta, sedermera bortglömd och negligerad, igenvuxen. Avlägsen, och innesluten, är den oro som släpas likt en säck kvarlämningar, utan värde men med oövervinnerlig affekt, som kånkas genom tillvarons nyligen tjärbelagd väg. Din metaforik är inte mer originell än ett kvasijapanskt tecken tatuerat på vaden efter exceptionellt noggrant övervägande. Det poserat och utstuderat alternativa, det självmedvetna kompromissandet mellan uttrycket och intrycket, liknar ditt språk i sin endast halvt fullbordade intention. Det är som att rita en fyrkant och sedan hävda att den representerar ett hus; det är som att tro att tecknet jag är en analogi till "jag".
Nej, Amelie Björcks bok om Sonja Åkesson var inte särskilt upphetsande. I sin ambition att komplicera, problematisera, förenklar hon. Invertera frågeställningen: det enkla är inte bedrägligt; dvs. det gömmer inte en underliggande komplexitet eller motsägelsefullhet, som balanseras eller harmoniseras genom läsningen. Tvärtom. Det komplexa kan möjligen maskera en enkelhet, men förhållandet är aldrig det motsatta. Sonja Åkessons enkelhet, dvs. direkthet, dvs. konstruerade närhet till erfarenhet, är storartad just därför - inte för vad det eventuellt erbjuder länk till. Textens nivå kan inte, vill inte, konstruera mer än medvetandegörandet av sin egen konstruktion. Textens intention vill inte mer än så. Istället för att ursäkta stildraget, istället för att fylla det tomma och öppna med en medvetenhet - man frestas säga "substans" - som omöjligen kan finnas, skriv något om hur världen gör intrång, betingad av sin egen intentionala akt. Allt annat är styvmoderlighet, är krampaktigt omfamnande och via manipulation fram - och avtvingad kärlek.
Men din ungdom, annorlunda och försakad, undanskuffad som din lust, fränvänd världen som Nordman eller Paul Tillich, ratar sitt eget spår. Oumbärlig, men svårfångad som maskrosfrön eller sann banalitet, svärmar din längtan kring hans namn oförtröttligt, oförstört. Mitt i historiens klichéfyllda, från all form av universalism frånkopplad symbolism, avslöjas du som den kostymklädda i en naturalistkoloni. Din enkelhet, bruten i sin oavhängighetsförklaring, ombesörjd av ingen förutom sig själv, lämnar avtryck på icke torkad och stelnad betong och nypolerat glas. Din ensamhet, däremot, släpar sin närvaro genom lera och sank. Du löser inget annat än frågans uppkomst med detta. Men det visste ju Sonja redan.
Varje utopi bär sin död med sig
som språket sitt metaspråk
Varje brist på utopi är bara otill-
räckligt formulerad Den finns där
ändå, ofrånkomligt, som en skugga
Och döden på samma sätt som alla
andra utopier Vi måste ha ett språk
Eller minst två Mönstret föds ur
den oändligt bakgrunden Eller är
kontrasten mot denna Det gör oss
möjliga Vi kan inte veta vilket
slags existens det har Vi är dess
verklighets bärare För varje gång
avslutade Det föds nu flera språk
Göran Sonnevi, Små klanger; en röst (1981)
.
Disharmoni och kor
Längre bort än detta, svårare än din kärlek, är det ouppfyllda löftet om livets kompensation. När berövades du din tillvaro? När avsades du rättigheterna till en oantastlig och stabil balans mellan in-put och out-put? Men "balans", eller harmonisk analogi, kräver bara klassicister. Där är du väl ändå inte än, my dear? Vi lovordar fragmentering och avsaknaden av centra. Som bekant: i periferin finns ingen balans, ingen jämvikt, bara öppna trådar, motsägelsefullhet, och dissonans. Ingen övergripbarhet kan här vila i sanningens, dvs den objektiva, skugga. Men svaret, enligt dem som tror sig veta, är lika enkelt som djupt problematiskt: tålamod. Men tålamod är en bristvara här där rastlöshet och frustration snarare är ledord, följeslagare. Och inte bara här, bör tilläggas. Och inte bara hos dig, förstås. Inte heller är den obotlig; solen, t ex, låter både kor och människor vara.
I förgrunden till icke-livet: plastiga leenden, hennes gråt på företagets toalett, konjakflaskan i handväskan, hans hand under hennes kjol en helt annan gång, på en helt annan plats. Vi kan låtsas annorlunda; vi kan låtsas att inget av detta ens äger rum. Kanske är det ett vettigare förhållningssätt. Verkligare, rent av. Men på andra sidan poserandets ångestmask, rinner hennes make-up på samma sätt som längtan gnager i ditt kött, vare sig du formulerar hans namn eller inte. Hennes ögon, som är fästa överallt annat än där de borde bara, ramar inte in sig själva, utan avskärmar snarare det andra. Där, just där, är hennes där-het: posen, gråten, framgången.
Men en mils powerwalk löser visserligen ingenting, även om luften har ett värde. Mälaren, ute vid naturreservatet, skär horisontellt genom tillvarons värld och antyder hur Floden handlöst störtar ner på andra sidan gränsen. De fritt strövande korna har inget till övers för dina bekymmer. Karlfeldt, den eländiga tråkmånsen, hade tagit fasta på andra saker denna idylliska dag fylld av idisslande bestar och måsar och skalbaggar i din omedelbara närhet. Men någon Karlfeldt är du inte, tack och lov. Dina persona här uttrycks annorlunda, oförlåtligt och oåterkalleligt annorlunda. Svär på detta, eljest världen skola drabba Dig, förbanna Dig! Igen. Med tomma koögon vänder du hem igen, helt obalanserad, med disharmonisk kakafoni brusande i öronen. Hon gör nog inte särskilt annorlunda saker. Lägger på ny mascara, möjligen.
I förgrunden till icke-livet: plastiga leenden, hennes gråt på företagets toalett, konjakflaskan i handväskan, hans hand under hennes kjol en helt annan gång, på en helt annan plats. Vi kan låtsas annorlunda; vi kan låtsas att inget av detta ens äger rum. Kanske är det ett vettigare förhållningssätt. Verkligare, rent av. Men på andra sidan poserandets ångestmask, rinner hennes make-up på samma sätt som längtan gnager i ditt kött, vare sig du formulerar hans namn eller inte. Hennes ögon, som är fästa överallt annat än där de borde bara, ramar inte in sig själva, utan avskärmar snarare det andra. Där, just där, är hennes där-het: posen, gråten, framgången.
Men en mils powerwalk löser visserligen ingenting, även om luften har ett värde. Mälaren, ute vid naturreservatet, skär horisontellt genom tillvarons värld och antyder hur Floden handlöst störtar ner på andra sidan gränsen. De fritt strövande korna har inget till övers för dina bekymmer. Karlfeldt, den eländiga tråkmånsen, hade tagit fasta på andra saker denna idylliska dag fylld av idisslande bestar och måsar och skalbaggar i din omedelbara närhet. Men någon Karlfeldt är du inte, tack och lov. Dina persona här uttrycks annorlunda, oförlåtligt och oåterkalleligt annorlunda. Svär på detta, eljest världen skola drabba Dig, förbanna Dig! Igen. Med tomma koögon vänder du hem igen, helt obalanserad, med disharmonisk kakafoni brusande i öronen. Hon gör nog inte särskilt annorlunda saker. Lägger på ny mascara, möjligen.
I Hässelby, Jorden, går en pilotfru
och vet inte varför hon gråter.
Himlen är hög här, i skymningen,
en fjärran sorg
och mänskorna är som bortkastade.
Skalbagge touchar.
En hund är på väg
och en matarbuss, svart nu,
med kusligt upplysta fönster.
Hon tänker på Spinoza.
Poesi är i allt, snyftar hon, men skon
känner sig ensam i gruset.
Vända hem?
Hon har ingen lust längre
att sitta där vackert
bland övriga bohaget.
Symöte och psykologicirkel.
Hon tänker på Freud.
O du min hund på mitt hav, hulkar hon.
Främmande hamnar
Men jorden är liten.
Himlen är tunnare nu, än högre.
Snart brister den ljudlöst
och ett kelet mörker skall omge henne.
En skimrande stad, Vällingby eller Jerusalem,
hägrar i blekljuset.
Sonja Åkesson, Glasveranda (1959)
och vet inte varför hon gråter.
Himlen är hög här, i skymningen,
en fjärran sorg
och mänskorna är som bortkastade.
Skalbagge touchar.
En hund är på väg
och en matarbuss, svart nu,
med kusligt upplysta fönster.
Hon tänker på Spinoza.
Poesi är i allt, snyftar hon, men skon
känner sig ensam i gruset.
Vända hem?
Hon har ingen lust längre
att sitta där vackert
bland övriga bohaget.
Symöte och psykologicirkel.
Hon tänker på Freud.
O du min hund på mitt hav, hulkar hon.
Främmande hamnar
Men jorden är liten.
Himlen är tunnare nu, än högre.
Snart brister den ljudlöst
och ett kelet mörker skall omge henne.
En skimrande stad, Vällingby eller Jerusalem,
hägrar i blekljuset.
Sonja Åkesson, Glasveranda (1959)
.
Pluras vår
Alla dessa enkla symboliska iakttagelser: den gröna grönheten, värmen i nacken, ljudet som väcker dig. Återuppståndelsemotivet är arkaiskt, det råder det ingen tvekan om. Den genomsyrar både den kristna och förkristna mytologin; den befästs i den mest banala, allmängiltiga erfarenheten. Och ändå drabbar den dig med sådan kraft, som vore du överraskad av det du vet med mer säkerhet än allt annat: att saker dör för att återuppstå. Ändå är den där björkens löv så storslagna i sin närvaro att reaktionen inte blir annat än överväldigande. Det är anmärkningsvärt. Och storslaget, mitt i denna cynismens cykel som nu bränner allt intensivare. Huruvida detta avgör någonting går inte att bestämma. Åtminstone inte nu.
Du plöjer Pluras självbiografi med omisskännlig förnöjsamhet. Du önskar du kunde skriva så, kunde vara så djärv, driven, och inte fastnade i detta retoriska poserandet. Mat, kokain, sprit av alla tänkbara sorter - allt väller fram utan hejd, utan ånger, men med krass uppriktighet. Det finns med andra ord kvalitéer som inte är litterära, men som den icke-litterära, mänskliga teckenheten trots allt kan omvittna, ombesörja, betinga. Det finns en omedelbarhet som är avundsvärd. Och jag vet: Derrida skakat lätt på huvudet, uppgivet. Vissa romantiska parametrar tycks omöjliga att här radera - och en viss metafysik måste du tillåta dig för att allt inte ska implodera av sin egen, inneboende omöjlighet.
Däremot minns jag detta: att du fällde en tår under "27" den där kvällen i Falun då de satt och åt på röd-vit-rutiga dukar. Minns ni den, ni som var med: 15-minutersversionen (minst) av låten? Jag svär att Van Morrisons ande på något vis teleporterades både i tid och rum till den där märkliga, osmickrande upplysta restaurangen. Där fanns en skönhetens materialitet, helt i enlighet med George Santayanas utläggningar, som var oberoende av vår erfarenhet. Denna skönhet var inte intresserad av vårt deltagande, eller för den delen frånvänd den, men den bar en egenskap som vi inte påverkade. Så kanske, vänner, var inte bara Van the Man där, utan också Santayana. Oavsett vilket: jag glömmer det aldrig. Många år efteråt: du och Plura som röker utanför hotellobbyn. "Tack för att du finns". Bara något så banalt och naivt uppriktigt, kan vara så oemotsägligt sant och oantastbart. Oavsett om jag uttrycker det eller inte.
Du plöjer Pluras självbiografi med omisskännlig förnöjsamhet. Du önskar du kunde skriva så, kunde vara så djärv, driven, och inte fastnade i detta retoriska poserandet. Mat, kokain, sprit av alla tänkbara sorter - allt väller fram utan hejd, utan ånger, men med krass uppriktighet. Det finns med andra ord kvalitéer som inte är litterära, men som den icke-litterära, mänskliga teckenheten trots allt kan omvittna, ombesörja, betinga. Det finns en omedelbarhet som är avundsvärd. Och jag vet: Derrida skakat lätt på huvudet, uppgivet. Vissa romantiska parametrar tycks omöjliga att här radera - och en viss metafysik måste du tillåta dig för att allt inte ska implodera av sin egen, inneboende omöjlighet.
Däremot minns jag detta: att du fällde en tår under "27" den där kvällen i Falun då de satt och åt på röd-vit-rutiga dukar. Minns ni den, ni som var med: 15-minutersversionen (minst) av låten? Jag svär att Van Morrisons ande på något vis teleporterades både i tid och rum till den där märkliga, osmickrande upplysta restaurangen. Där fanns en skönhetens materialitet, helt i enlighet med George Santayanas utläggningar, som var oberoende av vår erfarenhet. Denna skönhet var inte intresserad av vårt deltagande, eller för den delen frånvänd den, men den bar en egenskap som vi inte påverkade. Så kanske, vänner, var inte bara Van the Man där, utan också Santayana. Oavsett vilket: jag glömmer det aldrig. Många år efteråt: du och Plura som röker utanför hotellobbyn. "Tack för att du finns". Bara något så banalt och naivt uppriktigt, kan vara så oemotsägligt sant och oantastbart. Oavsett om jag uttrycker det eller inte.
.
angående tyranni och grillning
Du läste Wole Soyinkas självbiografi samtidigt som solen skar horisontellt genom träden. Behovet att manifestera sin egen historia, sin egen mytologi, tycks outsinligt, mänskligt, allmängiltigt. Fascinerande, dock, och med vacker självklarhet plöjer han genom tyranniets buskage av törne och barbari. Gör du, med dessa oförstörda, piss-bourgeoisie-glasögon, romantik av kampen för den frihet som är avsaknad av förtryck och oro? Måhända. Men gör han inte själv också det? En sak kvartstår dock som ohyggligt tydligt: inget är så lätt som att skaffa sig frihet, att göra sig av med bojor och murar. Det kan ta olika lång tid och kräva olika och i mängd blodspillan varierande metoder, men det går. Lika enkelt som detta är, lika svårt är att fylla denna frihet med mening, substans, eller uppdrag. Här är, utan övrig jämförelse, ett folkslags kamp inte annorlunda än varje bortskämd och självupptagens unges ångestfyllda kråmande ut ur den skjorta som alltid kommer att kännas för trång. Frihet utan idé är en styggelse, ett inför livet oansvarigt, fegt, och slött poserande. Du lockas varje dag. Den enda frihet som avgör någonting är den som balanserar på sin egen gräns mot ofrihet, som genom sin gränsdragning medvetandegör sitt patos, som är sin egen grund och flyktighet. Med andra ord: som är Gud. Jag utgår från att Sartre någonstans gör tummen upp åt sin lärjunge. För detta, och ingen annan populariserad förvanskning, är i sanning hans främsta bidrag till vår värld: medvetandets strävan mot den frihet som betingas av sin egen utkomst och grund, sitt eget mål och intention simultant, är synonymt med Gud.
Och nu: en sädesärla och tre björktrastar på gräsmattan, Carolyn Cassadys memoarer, och hans sms som på ett brutalt och obehagligt sätt gjorde dig till en fnittrig skolflicka. Du gick genom det vidrigt ordnade villaområdet. De fascistiskt strukturerade raderna med rododendronbuskar gör geometri av det vilda, ger ram åt det som i livet är fattbart och tuktbart. Föraningarna av det grillos som snart kommer att långsamt släpa sig genom gatorna här som dimman i T. S. Eliots Prufrock-dikt sticker i näsan, täpper till porer och öppenhet, lämnar spår av kvalmighet och outsäglighet. dein aschenes Haar Sulamith (nej förlåt, P. C. - den associationen var inte alls rättvis). Stavgångarna paraderar med en frenesi som får Iggy Pop att framstå som timid. Men även detta - detta regisserade stillastående, denna lustfrånvarande förnöjsamhet - är en sorts frihet. Att ta avstånd från kaos, från essenslöshet, att anamma det gemensamma och självbetingande, är en frihet som är vald och ombesörjd och, kanhända, fruktbar. Och senare: hur de med en sorts forcerad trotsighet i åtta graders värme intar dessa provisoriskt uppspikade uteserveringar, hur de långt från Lars Noréns oförmåga att inte bekänna, hans upptagenhet vid den motsägelsefulla skuld som uppstår i spåren efter skrivandets frihet och dess förbannelse - hur de långt ifrån detta väljer att inte välja, väljer att stå på den sidan om friheten där valet inte är ett val. Wole Soyinka kunde aldrig göra så, kunde aldrig välja frånvaron av valfrihet. Inte heller Carolyn Cassady, fast av helt andra orsaker. Du själv, hur mycket du än stirrar på den klarblå himlen, fåglarna du obehindrat namnger med Lundellsk kuriositet, eller biltvättartävlingen som pågår där fasaderna är skrämmande frånvarande av varje form av annars ofrånkomlig krackelering - hur mycket du än stirrar på detta, blir du aldrig kvitt tanken på det där sms:et. Någon annanstans är friheten uppriktig. Det måste vara så. Annars är inte ens de där ögonen vackra.
Inget krig pågår här i landet.
Riksbron ska inte sprängas.
En fiskmås slår sig ner på broräcket
och spanar in omgivningen
med den kräsna blicken hos en filmregissör
som planerar en film om en brosprängning.
Två ungdomar släntrar förbi
och kysser varann genom hårsvallen,
kamratligt, i ett försök till en ny stil,
som när man delar på ett tuggummi.
Någon slänger en Dagens Nyheter i vattnet.
Det sjunker inte genast,
men den sjunker.
- Werner Aspenström
Riksbron ska inte sprängas.
En fiskmås slår sig ner på broräcket
och spanar in omgivningen
med den kräsna blicken hos en filmregissör
som planerar en film om en brosprängning.
Två ungdomar släntrar förbi
och kysser varann genom hårsvallen,
kamratligt, i ett försök till en ny stil,
som när man delar på ett tuggummi.
Någon slänger en Dagens Nyheter i vattnet.
Det sjunker inte genast,
men den sjunker.
- Werner Aspenström
.
..
.
Mycket, mycket få saker här i livet är säkra.
Undantag finns dock: som att en kväll med Roffe Wikström gör det mesta lite mer uthärdligt.
.
gränsens gräns
Anmärkningsvärt var däremot andra saker: gränsens utdragenhet, dvs. på bredden, solens dis som - också likt en utdragen gräns - sprängde genom molnen, hennes bistra uppsyn som etablerade en märklig närvaro. Betänk detta: om gränsen är det som begränsar och inte det som i själva verket begränsas, är dikten då en gräns(dragning)? Kanske är den dödens språk som skär igenom den öppna tillblivelsen, som med sin inherenta anarki omkullvälter och söndrar och besudlar den chimär det rena livet utgör. Det är nattens spår i dagen som likt tjära kastar sig tätt mot ljusväggen, klibbar och kväver. Oumbärligt. Eller också är det tvärtom. Fan vet. Eller också är det skillnad på dikt och dikt, liv och liv. Mallarmé kommer från ett håll, Johannes Edfelt från ett annat. Kaoset eller ordningen, det subversiva eller det strukturerade - vilket som gränsar åt den andra avgör vi inte idag.
Så huruvida undergången är nära eller inte, åtminstone språkligt sett, är en oviktigare fråga än Brolle-mobbningen. Säg något om tiden, något signifikativt för tidens anda, sa hon. Det ser mörkt ut, svarade jag. Och därmed var frågan uttömd. Men bara nästan: för efter en öl till hade jag avfärdat både Merleau-Ponty (som jag "egentligen" avgudar) och Markoolio (som rimligen inte kan betraktas som något annat är ett genuint geni). Men så kan det bli av en fest där Metallica uteslutande dundrar fram, där enbart vältrandet i tecknets endimensionalitet återbefästs i oändlighet. Ekelöfs jungfrumodell har degraderats till Malou von Sivers. Ingenstans finns återkopplingen till evigheten. Och den evigheten är, såklart, det som avgränsar tiden. Ekelöfs jungfru begränsar genom sin gränslöshet. Däri, och endast genom den aspekten, är hon paradoxal.
Hemlängtan är en folksjukdom, värre än ensamhet och cancer kombinerat. Det är som om anden - den kollektiva - betingas av den motsägelsefulla och återgrändsliknande kraft som styr genom att styra håglöst. Hemlängtan har med andra ord inget att göra med nostalgi, bakåtsträvan, eller trygghet. Hemlängtan är diktens motsats eftersom den vill stabilitet någon annanstans än i här-varon. Dikten, däremot, vill alltid stabilisera där-varon, därifrån dikten kommer och till vilken den bara förhåller sig nonchalant och ironiskt, där på andra sidan jorden (i högst Heideggeriansk mening), och omkullkasta, undergräva, och skaka här-varons uppbyggda, temporära grund. Här finns, i sanning, en dikotomi. Gränsen däremellan (igen!) finns, i djupt fenomenologisk mening, endast där den uppträder. Det dikotomiska förblir i infinit relation. Så nog fan ser det mörkt ut, fortsatte jag; mörkt som tjära och motsatslöshet, mörkt och ogästvänligt som Littorins eventuella förmåga till empati, Husserls alltjämt konstruerade Ego, och Martin Stenmarcks intellekt. Inga referenser till vidsträckta fält kommer längre att kunna anta metaforens roll i det här sammanhanget. Instängdheten förutsätter - och upprättar - sin egen gräns med ansiktet vänt bakåt.
Så huruvida undergången är nära eller inte, åtminstone språkligt sett, är en oviktigare fråga än Brolle-mobbningen. Säg något om tiden, något signifikativt för tidens anda, sa hon. Det ser mörkt ut, svarade jag. Och därmed var frågan uttömd. Men bara nästan: för efter en öl till hade jag avfärdat både Merleau-Ponty (som jag "egentligen" avgudar) och Markoolio (som rimligen inte kan betraktas som något annat är ett genuint geni). Men så kan det bli av en fest där Metallica uteslutande dundrar fram, där enbart vältrandet i tecknets endimensionalitet återbefästs i oändlighet. Ekelöfs jungfrumodell har degraderats till Malou von Sivers. Ingenstans finns återkopplingen till evigheten. Och den evigheten är, såklart, det som avgränsar tiden. Ekelöfs jungfru begränsar genom sin gränslöshet. Däri, och endast genom den aspekten, är hon paradoxal.
Hemlängtan är en folksjukdom, värre än ensamhet och cancer kombinerat. Det är som om anden - den kollektiva - betingas av den motsägelsefulla och återgrändsliknande kraft som styr genom att styra håglöst. Hemlängtan har med andra ord inget att göra med nostalgi, bakåtsträvan, eller trygghet. Hemlängtan är diktens motsats eftersom den vill stabilitet någon annanstans än i här-varon. Dikten, däremot, vill alltid stabilisera där-varon, därifrån dikten kommer och till vilken den bara förhåller sig nonchalant och ironiskt, där på andra sidan jorden (i högst Heideggeriansk mening), och omkullkasta, undergräva, och skaka här-varons uppbyggda, temporära grund. Här finns, i sanning, en dikotomi. Gränsen däremellan (igen!) finns, i djupt fenomenologisk mening, endast där den uppträder. Det dikotomiska förblir i infinit relation. Så nog fan ser det mörkt ut, fortsatte jag; mörkt som tjära och motsatslöshet, mörkt och ogästvänligt som Littorins eventuella förmåga till empati, Husserls alltjämt konstruerade Ego, och Martin Stenmarcks intellekt. Inga referenser till vidsträckta fält kommer längre att kunna anta metaforens roll i det här sammanhanget. Instängdheten förutsätter - och upprättar - sin egen gräns med ansiktet vänt bakåt.
Es ist nicht mehr
diese
zuweilen mit dir
in die Stunde gesenkte
Schwere. Es ist
eine andre.
Es ist das Gewicht, das die Leere
zurückhält
die mit-
ginge mit dir.
Es hat, wie du, keinen Namen.
Vielleicht
seid ihr dasselbe. Vielleicht
nennst auch du mich einst
so.
Paul Celan
diese
zuweilen mit dir
in die Stunde gesenkte
Schwere. Es ist
eine andre.
Es ist das Gewicht, das die Leere
zurückhält
die mit-
ginge mit dir.
Es hat, wie du, keinen Namen.
Vielleicht
seid ihr dasselbe. Vielleicht
nennst auch du mich einst
so.
Paul Celan
.
blanchot och det svarta håret
I övrigt var inget annorlunda. Härbärgera din oro här, sa jag med en sådan där låtsasmjuk handled och rödsprängda ögon; härbärgera din oro här och låt det där svarta håret vila i sin svarthet, sin ofrånkomlighet. Låt oss vara som i Audens "This Lunar Beauty" eller den där andra där famnen bevarar skönheten likt urnan i Keats Ode. Vi vilar tillsammans i textens väv, det språk som föregår, eller snarare förutsätter, Språket. Helt i Blanchots anda. Språkets död är subjektets död som är världens död som är alltings aprioriskt givna potential till liv. Varken mer eller mindre. Så härbärgera din svarthårsomslutna oro här, och den Enhet kommer att infinna sig som bara är möjlig då differentieringen tillåtits ta plats. Måhända överdrev jag. Om så är fallet: jag bekänner när alla andra slutat. Driften till confession (Foucault igen!) fetischerar det intern-intima, gör diskurs av det gränslösa. Med andra ord: det är att våldföra sig på erfarenheten. Och ändå: tecknet är en klåda på ryggen exakt på den punkt dit fingrarna inte når. Lay your sleeping head, my love, human on my faithless arm. Det eftersträvansvärda och det obehagligt ofrånkomliga är ingen dikotomi, och absolut ingen dialektik. De båda betingar och ombesörjer simultant den gräns där det outtalade och omöjliga förökar sig spontant. Låt oss kalla det ontologisk partegoneses.
Men på en sunkig bar i Örebro är du ingen Lasse Lucidor, även om sagorna ljuger så skönt - som Ekelöf skrev. Och om ditt horror vacui är Karlskoga (vilket är troligt), eller Dalarna (vilket är potentiellt möjligt), eller avsaknaden av diktens icke-plats (vilket är obestridligt), eller ditt kvasihem (vilket nog är överdrivet att påstå), har ingen avgörande betydelse. Och när du spelar med, och anpassar dig, och kompromissar, och poserar, ja då överges även det vi nog tog för självklarheter. Alltjämt blir du inte klok på, får inget grepp om, Hegel. Eller Maud Olofsson. Den överdrift med vilken livets självklarhet basuneras ut av de övertygade, är kladdig och unken. Det finns en uppgivenhet som är vackrare än allt annat. Det finns en axelryckning som är mer inspirerande än varje andetag alla samlade, självutnämnda livscoacher eller flitigt anlitade truismonanerande företagsföreläsare tillsammans kan uppbringa. Det finns en klingande, cymbalisk klarhet som varje dovt, oförnöjsamt mummel överglänser i stringens. Det svarta håret befäster det. Oron i hans ansikte förutsätter det. Blanchot har ännu en gås oplockad med livets språk.
Men på en sunkig bar i Örebro är du ingen Lasse Lucidor, även om sagorna ljuger så skönt - som Ekelöf skrev. Och om ditt horror vacui är Karlskoga (vilket är troligt), eller Dalarna (vilket är potentiellt möjligt), eller avsaknaden av diktens icke-plats (vilket är obestridligt), eller ditt kvasihem (vilket nog är överdrivet att påstå), har ingen avgörande betydelse. Och när du spelar med, och anpassar dig, och kompromissar, och poserar, ja då överges även det vi nog tog för självklarheter. Alltjämt blir du inte klok på, får inget grepp om, Hegel. Eller Maud Olofsson. Den överdrift med vilken livets självklarhet basuneras ut av de övertygade, är kladdig och unken. Det finns en uppgivenhet som är vackrare än allt annat. Det finns en axelryckning som är mer inspirerande än varje andetag alla samlade, självutnämnda livscoacher eller flitigt anlitade truismonanerande företagsföreläsare tillsammans kan uppbringa. Det finns en klingande, cymbalisk klarhet som varje dovt, oförnöjsamt mummel överglänser i stringens. Det svarta håret befäster det. Oron i hans ansikte förutsätter det. Blanchot har ännu en gås oplockad med livets språk.
Men drömmar äro drömmar,
och ord äro ord,
nu sitter du och sömmar
som förr vid ditt bord
och tittar genom fönstret
och tänker milda tankar,
mens vackert efter mönstret
sig blomsterslingan rankar.
Och ensam med mitt fula
mig själv i en kula
jag står förstämd och blickar
i spegelns glas som förr,
mig tycks en flicka nickar
i ögats öppna dörr,
i själva irisringen,
men strax så är det ingen.
Blott samma gamla Ego,
som icke kan betagas
och icke ändra sig,
om och från himlen stego
en gammal gudasagas
kariter ned och nego
och liknade dig
och rodnande tego
och längtade tysta
i smyg att bli kyssta
av mig.
Ty jag är dömd att veva
mitt verspositiv,
och du är gjord att leva
ditt älskande liv,
det är som kärleksfrasen
mot smeket av handen,
som blommorna mot vasen,
som orden mot anden.
- Gustaf Fröding, Stänk och flikar (1896)
och ord äro ord,
nu sitter du och sömmar
som förr vid ditt bord
och tittar genom fönstret
och tänker milda tankar,
mens vackert efter mönstret
sig blomsterslingan rankar.
Och ensam med mitt fula
mig själv i en kula
jag står förstämd och blickar
i spegelns glas som förr,
mig tycks en flicka nickar
i ögats öppna dörr,
i själva irisringen,
men strax så är det ingen.
Blott samma gamla Ego,
som icke kan betagas
och icke ändra sig,
om och från himlen stego
en gammal gudasagas
kariter ned och nego
och liknade dig
och rodnande tego
och längtade tysta
i smyg att bli kyssta
av mig.
Ty jag är dömd att veva
mitt verspositiv,
och du är gjord att leva
ditt älskande liv,
det är som kärleksfrasen
mot smeket av handen,
som blommorna mot vasen,
som orden mot anden.
- Gustaf Fröding, Stänk och flikar (1896)
.
jag. eller inte.
Så du skriver inte längre, läser Foucault, och anammar manér som är, per definition, svårmotiverade. Rutans spegelbild av "dig själv" är outgrundligt ironisk, eftersom ensamheten här är oöverstiglig. Det är som om den enda närvaro som kan åstadkommas är den falsifierade och illusoriska dubbleringen av skalet "jag". Det är som om Lacan aldrig lagt sitt raster över världen; som om han aldrig gripit tag i det bottenslam där vår idé om ett substantiellt och homogent jag har sitt förödande ursprung.
Här är uttrycket så platt, så förutsägbart. Formen är lika sträv och ointresserad som sur mjölk. Här är tecknet lika normativt och trött som det som kollektivt ombesörjs av punkare, Märsta-bor, pensionärer, Sugarplum Fairy-anhängare, i livet vilsna litteraturvetare från Dalarna, och konspirationsteoretiker. Hur du än söker, undflyr dig originaliteten. Eller snarare: undflyr dig drömmen om originalitet. Det enda vi kallar identitet är det element som via en egenhändigt hopsnickrad negativ dialektik framstår som gemensamt, som länk till det som är icke-identitet. Ju starkare differentieringens skugga, desto klarare pseudoidentitetens ljus.
Och så finns de av oss som maniskt betraktar den klyfta som uppstår mellan bilder och bilden av bilden. Representationens led är utan pardon. Här larmar dom runt (just det, i högst Shakespeareansk anda) och hävdar detta bortflyendes stabilitet. Köttet är det främmande objektet, den olustiga, närvarande, alienerade kroppen som släpar denna differentiering med sig som hårt bevakad last, som en elektriskt laddad heroinskeppning. Det enda vi inte saknar är vapen och hårdhudade, tuggtobaksdreglande mörkermän. Det gäller att vårda illusionerna. Sartres betydelse i det avseende är otvetydigt underskattat.
P lägger ett raster här över blicken. Du förbannar det. När den okända stirrar tillbaka från rutans spegelbild, är livet overkligt främmande. Att stämpelklockan tickar är ingen garanti för att tiden verkligen rör sig framåt (eller bakåt). Men det är tystnaden som är värst; denna oerhörda, ogenomträngliga tystnad, som yttrar sig via meningslöshetens och substanslöshetens pladder. Blanchot skulle ha varit här för att beskriva vad det är som sker. Jag - f'låt, "jag" - tycks oförmögen. Så du skriver inte längre, låter tanken stanna där inget fruktbart finns. Kom hit och hångla lite istället, handsome; kom hit och hångla så låtsas vi att vi inte finns.
.Här är uttrycket så platt, så förutsägbart. Formen är lika sträv och ointresserad som sur mjölk. Här är tecknet lika normativt och trött som det som kollektivt ombesörjs av punkare, Märsta-bor, pensionärer, Sugarplum Fairy-anhängare, i livet vilsna litteraturvetare från Dalarna, och konspirationsteoretiker. Hur du än söker, undflyr dig originaliteten. Eller snarare: undflyr dig drömmen om originalitet. Det enda vi kallar identitet är det element som via en egenhändigt hopsnickrad negativ dialektik framstår som gemensamt, som länk till det som är icke-identitet. Ju starkare differentieringens skugga, desto klarare pseudoidentitetens ljus.
Och så finns de av oss som maniskt betraktar den klyfta som uppstår mellan bilder och bilden av bilden. Representationens led är utan pardon. Här larmar dom runt (just det, i högst Shakespeareansk anda) och hävdar detta bortflyendes stabilitet. Köttet är det främmande objektet, den olustiga, närvarande, alienerade kroppen som släpar denna differentiering med sig som hårt bevakad last, som en elektriskt laddad heroinskeppning. Det enda vi inte saknar är vapen och hårdhudade, tuggtobaksdreglande mörkermän. Det gäller att vårda illusionerna. Sartres betydelse i det avseende är otvetydigt underskattat.
P lägger ett raster här över blicken. Du förbannar det. När den okända stirrar tillbaka från rutans spegelbild, är livet overkligt främmande. Att stämpelklockan tickar är ingen garanti för att tiden verkligen rör sig framåt (eller bakåt). Men det är tystnaden som är värst; denna oerhörda, ogenomträngliga tystnad, som yttrar sig via meningslöshetens och substanslöshetens pladder. Blanchot skulle ha varit här för att beskriva vad det är som sker. Jag - f'låt, "jag" - tycks oförmögen. Så du skriver inte längre, låter tanken stanna där inget fruktbart finns. Kom hit och hångla lite istället, handsome; kom hit och hångla så låtsas vi att vi inte finns.
stasis och flux
Hon är så levnadsglad, men fyller samtidigt hennes värld med förbehåll. Det är som om löftet inverterade sig självt. Du kan inte beskriva din värld, din aktuella upplevelse, för att orden som skulle behövas har för längesedan kasserats. Men en sak är säker: konsten och Guden svarar till samma bön om beständighet. Det är inget annat som betingar dem: möjligheten till förgänglighetens och det bortflyendes upphävelse, det potentiella beviset för deras förljugenhet, deras falskhet. Den stabila essensen lurar bakom varje menings struktur, bakom varje konstruktion om transcendens. Du läser Adorno och fascineras av hur han så oavlåtligt och genomgående och skamlöst och upplyftande och befriande och självklart och vulgärt låter varje argument, varje utsaga, vara sitt eget bevis. Det är som om varje idé om världen vore en palindrom. Det är såklart det negativas dialektik som möjliggör - eller snarare försvarar - det förhållningssättet, men även det momentet är beundransvärt. Konsten förhåller sig till världen på samma sätt som både medvetandet och Gud gör: som negation, som dess Andra, som dess löfte om kontroll, inkapsling, övergripbarhet; som dess alternativ, det som stavas det försvinnandes antites.
Så hon är visserligen levnadsglad, men den gnagande känslan av att inget kan fångas i händerna förstör strukturen. Det är som om beståndsdelarnas kitt smälter, som om sakta, sakta förvanskas idén om det givna. Du försöker prata om Herakleitos, försöker ingjuta dialektikens ontologi, och dess tillhörande, ofrånkomliga anammande av det obeständigas ofrånkomlighet, men orden når inte fram. Du känner att du skulle vilja ta dig an världen Gordon Ramsey-style, utan den pseudorationalism som stavas rationalism. Ditt medvetandes uppfattning om världen, dess konstnärliga negation av det givna, halkar ständigt in i det förbittrade misslyckande som uppstår då ordning påförs ickeordning. Konstens rationalism, däremot, dvs. dess i högsta grad strukturella ordning, dess inherenta ordnande, dess egenhändigt betingade kausalitet - detta har inget att göra med vad du vanligtvis kallar rationalism. Dessa beståndsdelar svarar endast mot den trohet mot världen som uppstår i förnekandet av världen, i skapandet av dess overkliga och förvrängda spegelbild. Mimesis är lika förkastligt idag som när Platon urvattnade begreppet. Inget har förändrats, förutom historiens genomforsande och uppochnedvändning av det självklara.
Men hon är levnadsglad - som Charlotte Perelli, som Simone de Beauvoir, som Musse Pigg, som Tony Irving. Det finns 300 år av ensamhet att vandra innan ensamheten kommer att ha betydelse eller sakna mening - vilket är samma sak.
.Så hon är visserligen levnadsglad, men den gnagande känslan av att inget kan fångas i händerna förstör strukturen. Det är som om beståndsdelarnas kitt smälter, som om sakta, sakta förvanskas idén om det givna. Du försöker prata om Herakleitos, försöker ingjuta dialektikens ontologi, och dess tillhörande, ofrånkomliga anammande av det obeständigas ofrånkomlighet, men orden når inte fram. Du känner att du skulle vilja ta dig an världen Gordon Ramsey-style, utan den pseudorationalism som stavas rationalism. Ditt medvetandes uppfattning om världen, dess konstnärliga negation av det givna, halkar ständigt in i det förbittrade misslyckande som uppstår då ordning påförs ickeordning. Konstens rationalism, däremot, dvs. dess i högsta grad strukturella ordning, dess inherenta ordnande, dess egenhändigt betingade kausalitet - detta har inget att göra med vad du vanligtvis kallar rationalism. Dessa beståndsdelar svarar endast mot den trohet mot världen som uppstår i förnekandet av världen, i skapandet av dess overkliga och förvrängda spegelbild. Mimesis är lika förkastligt idag som när Platon urvattnade begreppet. Inget har förändrats, förutom historiens genomforsande och uppochnedvändning av det självklara.
Men hon är levnadsglad - som Charlotte Perelli, som Simone de Beauvoir, som Musse Pigg, som Tony Irving. Det finns 300 år av ensamhet att vandra innan ensamheten kommer att ha betydelse eller sakna mening - vilket är samma sak.
Hunger
Frånvarons motsats är inte din själs bosättning utanför sin egen rastlöshet. Du hungrar och har gjort så länge nu. Hungrandet kan mycket väl ha ett egenvärde, kan vara ett värde att sträva efter. Resignationen kan inte, eller bör kanske inte, stavas uppgivelse, utan inverterad hunger. Jag sa till miss K (fast med andra ord): Hungra kravlöst. Bär såret som ett emblem, som ett falsifierbart men tveklöst diktatoriskt framfört axiom angående spårets spårhet i din värld. Men det lät sig nog inte uttryckas på det viset. Avståndet mellan form och mytologi kunde inte överbryggas. Åtminstone inte via dessa vägar, förvirrande och cirkulära som de var.
I skenet av den löjliga lilla lampan ovanför bussens säte, plöjde du Jacques Derridas La voix et le phénomène. I den bussen, med den karga slätten passiv av frost utanför, med inget bakom och inget framför, nedsänkt i differentieringen sänka - ja då har också Derrida rätt. Den metafysiska illusionen undkommer ingen och alla. Tiden är så ointresserad av dig, så laissez-faire, så raljant i sin oavhängighetsförklaring. Du håller händerna för öronen och låtsas att du är full igen.
Att den kärlek som här erbjuds befinner sig på fel sida av tillfredsställelsens gräns, torde stå bortom allt rimligt tvivel. Du "skjuter upp" och "kompromissar". Miss K kan hungra där du inte kan. P är utanför din begreppsliga och - inte minst - begripliga värld. Derrida höjer ett varningens finger, fnyser men inte helt utan ett visst mått av kärleksfullhet. Ingenting lossnar bara för att du vill det, bara för att guden i ditt kött säger att viljan är något annat än exakt den betydelse Nietzsche gav begreppet. Vi hungrar, och hungern är vilja, är liv och död.
Kanske ska du kalla honom vid ett annat namn, bara för att se om skriften bär. Du skriver ordet -. Du uttalar ordet -. Inget av dem fastnar i din värld. Fältet utanför har något Tranströmerskt över sig, något omisskännligt kargt och bakvänt välkomnande, Det är andetaget mellan djupdykningen och Ikarosascensionen som manifesteras. Det är något avvikande och skevt, något som genom sitt spår av skevhet uttrycker sin egen skevhet, sin egen försvinnande mening. Det är hungern som pågår här, som vilar i världens dike och ditt medvetandes dike om vartannat. Du avsäger dig kopplingen till båda. Mellan dig och dina illusioner står -, som ett löfte, som ett spår av ett löfte.
I skenet av den löjliga lilla lampan ovanför bussens säte, plöjde du Jacques Derridas La voix et le phénomène. I den bussen, med den karga slätten passiv av frost utanför, med inget bakom och inget framför, nedsänkt i differentieringen sänka - ja då har också Derrida rätt. Den metafysiska illusionen undkommer ingen och alla. Tiden är så ointresserad av dig, så laissez-faire, så raljant i sin oavhängighetsförklaring. Du håller händerna för öronen och låtsas att du är full igen.
Att den kärlek som här erbjuds befinner sig på fel sida av tillfredsställelsens gräns, torde stå bortom allt rimligt tvivel. Du "skjuter upp" och "kompromissar". Miss K kan hungra där du inte kan. P är utanför din begreppsliga och - inte minst - begripliga värld. Derrida höjer ett varningens finger, fnyser men inte helt utan ett visst mått av kärleksfullhet. Ingenting lossnar bara för att du vill det, bara för att guden i ditt kött säger att viljan är något annat än exakt den betydelse Nietzsche gav begreppet. Vi hungrar, och hungern är vilja, är liv och död.
Kanske ska du kalla honom vid ett annat namn, bara för att se om skriften bär. Du skriver ordet -. Du uttalar ordet -. Inget av dem fastnar i din värld. Fältet utanför har något Tranströmerskt över sig, något omisskännligt kargt och bakvänt välkomnande, Det är andetaget mellan djupdykningen och Ikarosascensionen som manifesteras. Det är något avvikande och skevt, något som genom sitt spår av skevhet uttrycker sin egen skevhet, sin egen försvinnande mening. Det är hungern som pågår här, som vilar i världens dike och ditt medvetandes dike om vartannat. Du avsäger dig kopplingen till båda. Mellan dig och dina illusioner står -, som ett löfte, som ett spår av ett löfte.
Linjerna går samman i en punkt därute
köers längd belägringstiden
horisontens grårand
läppskum, ljusrött himmelsstrecket -
ögonbrynet över handens streck när den går ut och
över papper och den gula understrykningen av orden
slätternas mirakel ur er tanke a o
den där sargen blänker släckt där
allting faller mörkret täcker
över, fast i natten er kristall
Sagda
- Katarina Frostenson Karkas (2004)
.
Slice of Life
I den ruffiga matsalen där avbrotten från de ovälkomna liven kollektivt ombesörjs och hedras, surrar fläktarna dovt och ointresserat. Detta är matlådornas profana altare, det tempel där sammanblandningen av uppvärmd falukorv och överbliven spaghetti med köttfärssås utgör den hallucinatoriska rökelse som triggar vår hopplöshet. Han rör sig som Malte Laurid Brigge i korridorerna, inte helt utan förakt för Foppatofflormaffian som kantrar hans Golgata. Det finns ingen smälek här men ovilja och livströtthet. Den smittar. Den blandar sig med aromen från automatkaffet på ett smärtsamt och förödmjukande sätt. Plastblommorna - oproportionerligt stora och ändå med lagom brist på iögonfallenhet, med ofarlig och kvasiverklig närvaro - är dammiga intill gråhetens letargi. Här är tvåbarnsmorsorna glada över sin tilldelade möjlighet, sin "chans", som politikerna benämner detta knäböjande, och de som med våldsam urvattning av den språkliga substansen kallas chefer är övervintrade och rotsatta. Han sitter ensam, läser Folke Isaksson. Han kämpar med att stålsätta sig gentemot föraktet. Den sjukhusgröna färgen på väggarna och de slarvigt upphängda gardinerna ramar in världen med stark motvilja, med vrångt utförande av den ålagda uppgiften. Hans prosa är medvetet enkel, naiv, rak, och osentimental. Han är som den där "stone country god" i Audens "The Letter" - "Always afraid to say more than it meant". Men inte av blygsamhet eller spelad stoiskhet, utan just för att någon form av affekt skulle, i det här fallet, helt enkelt vara oärligt.
Det finns en sådan diskrepans nu, just nu, mellan åtagandet och intentionen till åtagandet. Ingenting av det som åstadkoms mellan tummen och pekfingret betyder mer än avståndet mellan tummen och pekfingret. Ingenting här avgörs av vår här-varo. Som just nu är samma sak som där-varo. Hennes Kantianism är förlösande och vacker av den anledningen. Men han vilar ögonen på vackra män och frånsäger sig allt ansvar därav. Eller därför? Ingen dikt sträcker sig längre än till den här sidan döden, men varje dikt börjar i sin egen onåbarhet. Där ingen dikt finns, finns heller ingen dikt förutom den som funnes. Askgrått linoleumgolv. Tysta, tysta varelser. Rökrutornas solitära, ogästvänliga gemenskap. Det är sådana förunderliga saker som pågår här, just här på den andra sidan livet, där ramberättelsen är porös som murket virke.
Det finns en sådan diskrepans nu, just nu, mellan åtagandet och intentionen till åtagandet. Ingenting av det som åstadkoms mellan tummen och pekfingret betyder mer än avståndet mellan tummen och pekfingret. Ingenting här avgörs av vår här-varo. Som just nu är samma sak som där-varo. Hennes Kantianism är förlösande och vacker av den anledningen. Men han vilar ögonen på vackra män och frånsäger sig allt ansvar därav. Eller därför? Ingen dikt sträcker sig längre än till den här sidan döden, men varje dikt börjar i sin egen onåbarhet. Där ingen dikt finns, finns heller ingen dikt förutom den som funnes. Askgrått linoleumgolv. Tysta, tysta varelser. Rökrutornas solitära, ogästvänliga gemenskap. Det är sådana förunderliga saker som pågår här, just här på den andra sidan livet, där ramberättelsen är porös som murket virke.
järnkättingar
av grått dis
hängde ur himlen
och slog ut mot husfasaderna
ett stelt
uttryckslöst ansikte
öppnade sitt gap
och sjönk långsamt tillbaka
in i mörkret
genom någons ådror
rann allt som är billigt
obegåvat och fult
asfalt och vägar slingrade sej
runt ett livlöst hål
och jag var ung
när jag bröt förlovningen
med detta djävulska land
detta avlånga ishjärta
detta sjuka
sadistiska urberg
där en ängel
aldrig satt sin fot
- Bruno K. Öijer
av grått dis
hängde ur himlen
och slog ut mot husfasaderna
ett stelt
uttryckslöst ansikte
öppnade sitt gap
och sjönk långsamt tillbaka
in i mörkret
genom någons ådror
rann allt som är billigt
obegåvat och fult
asfalt och vägar slingrade sej
runt ett livlöst hål
och jag var ung
när jag bröt förlovningen
med detta djävulska land
detta avlånga ishjärta
detta sjuka
sadistiska urberg
där en ängel
aldrig satt sin fot
- Bruno K. Öijer
.
Joan Didions Entsagung
Joan Didions essäistik trevar längs tillvarons eventuella motstånd. Den är långsam, inkännande, tentakelistisk. Jag skriver i min recension: "Hon kritiseras emellanåt för hennes distans, hennes stilistik som tycks vilja förtrolla hellre än att övertyga eller överrumpla. För egen del ser jag det elementet snarare som ett incitament till motstånd i läsakten, att inte låta sig vaggas in i det följsamma och njutbara.". Jag tänker efteråt att det är nog egentligen världen, och inte Didions språk, jag avser och talar om. Världen överraskar inte om ingen överraskning sökes. Den är, och i sitt varande utan intention. Det är agendan som inplanterar, som lyckas eller inte i sina ansatser, som avslöjar (avslöjas?) eller förvånar (förvånas?), som skalar av. Didions språk kännetecknas snarare av vad Goethe skulle komma att kalla Entsagung. Behärskning? Försakelse? Asketism? Jag tror att det är oöversättbart, åtminstone i det här sammanhanget. Det är frånvaron, rimligtvis en medveten sådan, av bestämningskriterier, av definitionshunger, av penetration; det är det glidande, det svagt smekande, fingertoppssökandet - det är detta vi tolkar som distansering. Men det är inte hennes språk som söker vårt motstånd. Det är världen. Så jag ångrar nog min formulering. Vi svävar ut igen, handsome; vi svävar ut, idélösa.
Och samtidigt: Paul Anderssons närvaro tycks alltmer intensiv, allt mer påtaglig, mitt i februarisolens glans, hur opassande det än kan tyckas. Om någon skulle utgöra motsats till Entsagung, så är det väl ändå vår egen Rimbaud (även om just den självmytologiska positionen borde tas med en nypa salt). Vilken lidelse, handsome! Vilken lidelse för idén om världen, för agendan, för det förbehåll med vilket medvetandet inträder i dess redan på förhand existerande värld! Och sedan: vilken bedrövelse, vilken kraschlandning. Om Bo Bergman hade varit mer lidelsefull och inte självförsörjande melankolisk (som den tidiga Vilhelm Ekelund), så skulle han också blivit homosexuell, narkoman, och Platonist (fast det senare var han nog, i viss mån). Paul Anderssons genomgripande missnöje med världens utformning i förhållande till idén om densamma, har få motstycken i sin frenesi. Förutom Carola, då. Eller Jörn Donner. Eller möjligtvis Paul Celan. Oavsett vilket: vi vet hans utväg - ruset, dikten. Och oavsett vilka vägar som väljs, så är de betingade av en idé som visats vara felaktig, skev, osannolik, eller otillförlitlig. Vi har varit där, handsome; vi har varit där och stångat oss blodiga mot den icke-existerande hinnan av skenbarhet. Vi har andra uppgifter nu, andra tider att leva i. En sak är dock säker: trädet här utanför är kalt av sin kalhet, ensamt tack vare sin ensamhet.
Och samtidigt: Paul Anderssons närvaro tycks alltmer intensiv, allt mer påtaglig, mitt i februarisolens glans, hur opassande det än kan tyckas. Om någon skulle utgöra motsats till Entsagung, så är det väl ändå vår egen Rimbaud (även om just den självmytologiska positionen borde tas med en nypa salt). Vilken lidelse, handsome! Vilken lidelse för idén om världen, för agendan, för det förbehåll med vilket medvetandet inträder i dess redan på förhand existerande värld! Och sedan: vilken bedrövelse, vilken kraschlandning. Om Bo Bergman hade varit mer lidelsefull och inte självförsörjande melankolisk (som den tidiga Vilhelm Ekelund), så skulle han också blivit homosexuell, narkoman, och Platonist (fast det senare var han nog, i viss mån). Paul Anderssons genomgripande missnöje med världens utformning i förhållande till idén om densamma, har få motstycken i sin frenesi. Förutom Carola, då. Eller Jörn Donner. Eller möjligtvis Paul Celan. Oavsett vilket: vi vet hans utväg - ruset, dikten. Och oavsett vilka vägar som väljs, så är de betingade av en idé som visats vara felaktig, skev, osannolik, eller otillförlitlig. Vi har varit där, handsome; vi har varit där och stångat oss blodiga mot den icke-existerande hinnan av skenbarhet. Vi har andra uppgifter nu, andra tider att leva i. En sak är dock säker: trädet här utanför är kalt av sin kalhet, ensamt tack vare sin ensamhet.
Om kvällen när verkligheten
stävar upp mot molnen,
när orons andedräkt drar andan
under vindarna i brisen
Ser jag dem i ljussken
mer synliga än dagens siluetter
stå fram mot nattens krön.
Hon - som en gång klädd i mina dagar
vilande med dygnets skiften
i mina hjärtslags takt.
Han - som med starka händer
formade ett äventyr av lekar.
Så är min kväll mörk
av ljus som andra dagen mist.
Jag själv med mitt spegelväsen
bara liv av andras liv
som gått förlorat
Så - utan att beklaga några
sammanhang
är jag endast en närvaro i fjärran.
- Paul Andersson (1957)
.
..
Men det här kan väl ändå inte ha varit på allvar?
.
mytens mytologi
De glömmer mytologin, den mytologiska nivån. David Lynch stannar vid tecknet. Quentin Tarantino anammar beteckningen, men inget mer. Likaså Tim Burton. Det är estetisk självupptagenhet, formonani. Det betecknande förblir här en slutgiltig term, ett inneslutet och självrefererande system - man frestas säga "språk". Men en uppriktig konst ser det betecknande som början, som incitament till myt - man frestas säga "litteratur". Det sker dock inte. Kill Bill etablerar ingen myt, vill inte etablera myt, vill inte ge upphov till myt. Den vill vältra sig i mytens form, i ytans litteraturfrånvända, egenkära parafras. Myten har avsikt, en förevigad och frånvarande sådan, men alltjämt vänd med ansiktet mot dig, med viljan att via sitt tecken etablera det historiska. Den vill bli närvaro. Lynch, Burton, och Tarantino åskådliggör endast, kan endast åskådliggöra, exempel. Därav kan deras konst inte benämnas annat än oetisk.
Anpassningen till det tomma betecknandet, som Barthes skriver, fyller mytens form utan tvetydighet; den blir exempel, symbol. Anpassningen till ett fyllt betecknande lösgör betydelsen från myt; den blir bedrägeri, självmedvetenhet. Dessa två typer är, i Barthes ord, "av statiskt och analytiskt slag; de förstör myten antingen genom att förkunna sin avsikt, eller genom att avslöja den: den första är cynisk, den andra är avmystifierande". Vi saknar dynamiken, överlämnandet av mening, transformationen till ahistorisk historicism. Lynch, Tarantino, och Burton - här anförda som, just, exempel - förmår inte frånkoppla formens cynism från framställningens navelskåderi. Av samma anledning har jag svårt att läsa både Åsa Maria Kraft och Ulf Karl Olov Nilsson. Eller lyssna på Radiohead, för den delen. Den stagnerade symbolen kan och vill bara medvetandegöra sin egen symbolhet. Det räcker inte.
Hans skönhet är dock allt annat än detta: omedveten, långsam, definierbar men utan definitioner, återhållsam men påtaglig, närvarande men ogripbar. Den tar sitt Ur-språng i erfarenhet, i sinnlighet, men etablerar det transcendenta i frånvändhet. Den är alkemi. Den är osann och lögnaktig, men förankringsbar och brutal. Den manifesterar tecknets outgrundlighet. Den är myt. Du lider ansikte mot ansikte med den. Du står handfallen inför dess gåtfullhet. Och så fortsätter vi: du som en förvirrad skolflicka, världen som en ogenomträngbar snårskog av gåtfullhet. Ett samtal här, ett sms där, en flaska vin mer eller mindre - allt är detaljer till synes utan inbördes ordning eller relation. Men vi vet bättre, handsome. Barthes har lärt oss tyda, har tillskrivit oss mytologens roll. Detaljerna är bara brödsmulor på vägen till något annat. Vi glömmer Lynch & co. Vi återvänder till den litteratur som föregår språket.
Anpassningen till det tomma betecknandet, som Barthes skriver, fyller mytens form utan tvetydighet; den blir exempel, symbol. Anpassningen till ett fyllt betecknande lösgör betydelsen från myt; den blir bedrägeri, självmedvetenhet. Dessa två typer är, i Barthes ord, "av statiskt och analytiskt slag; de förstör myten antingen genom att förkunna sin avsikt, eller genom att avslöja den: den första är cynisk, den andra är avmystifierande". Vi saknar dynamiken, överlämnandet av mening, transformationen till ahistorisk historicism. Lynch, Tarantino, och Burton - här anförda som, just, exempel - förmår inte frånkoppla formens cynism från framställningens navelskåderi. Av samma anledning har jag svårt att läsa både Åsa Maria Kraft och Ulf Karl Olov Nilsson. Eller lyssna på Radiohead, för den delen. Den stagnerade symbolen kan och vill bara medvetandegöra sin egen symbolhet. Det räcker inte.
Hans skönhet är dock allt annat än detta: omedveten, långsam, definierbar men utan definitioner, återhållsam men påtaglig, närvarande men ogripbar. Den tar sitt Ur-språng i erfarenhet, i sinnlighet, men etablerar det transcendenta i frånvändhet. Den är alkemi. Den är osann och lögnaktig, men förankringsbar och brutal. Den manifesterar tecknets outgrundlighet. Den är myt. Du lider ansikte mot ansikte med den. Du står handfallen inför dess gåtfullhet. Och så fortsätter vi: du som en förvirrad skolflicka, världen som en ogenomträngbar snårskog av gåtfullhet. Ett samtal här, ett sms där, en flaska vin mer eller mindre - allt är detaljer till synes utan inbördes ordning eller relation. Men vi vet bättre, handsome. Barthes har lärt oss tyda, har tillskrivit oss mytologens roll. Detaljerna är bara brödsmulor på vägen till något annat. Vi glömmer Lynch & co. Vi återvänder till den litteratur som föregår språket.
.
Ragnar Thoursie och stagnationen
Endast Ragnar Thoursie har språk som räcker till för den här världen. Det är det stagnerade, det mitt i stagnationsprocessen, som åskådliggörs. Mystikern kallar det döden-i-livet. Existentialisten kallar det, eller kan kalla det, mauvais foi. Det är det oegentliga, upplevelsen av det oegentliga, som betingar försteningen. Så det stormar här utanför nu. Det viner i det här gamla husets sprickor och sår. Det stormar, men inga trädgrenar rör sig. Han gömde sig hela vägen hem, begravde huvudet djupt i huvan. Och senare minns jag: en blick där en blick inte borde finnas, en hand där en hand inte har något att göra, en längtan som inte får stavas längtan.
Patti Smiths version av "Smells Like Teen Spirit" är fonden mot vilken formationen tecknar sig. Den enda kunskap som på allvar kan räknas är vetskapen om sin egen okunskap. Det är så lätt att se åt andra hållet. Men han kan inte diskutera nu, kan inte göra annat än detronisera all form av konsensus kring vissa grundläggande argumentationsparametrar. Vi har hängt kring den här knuten, det här kvarteret, länge nog nu. De paraderar gatan ner med sina troféer i vagnarna. De har så mycket att prata om nu, så mycket erfarenhet att dela. Den lilla miljön lever sin död i skuggan av den stora. Vi översätter en ontologisk falsifiering med en annan. Och fortfarande rör sig inte ett grässtrå, inte ett ynka torrt litet grässtrå i vinden. Jag sa: "Judith Butler är ju Nietzschean. Ska vi ifrågasätta det queerteoretiska fältet, vilket vi såklart ska, måste, och bör, trots, eller kanske just på grund av, de fruktbara insikter som följt i dess kölvatten, ja då ska vi också angripa förutsättningarna. Nietzsches perspektivistiska tillkortakommanden är oerhört intressant, givande, och stimulerande. Det här rör betydligt större frågor än någon form av slentrianmässig klyscha angående "konstruktion", "norm", eller "identitet". Detta griper in i de mest grundläggande principerna på vilka hela efterkrigstidens kunskapsteoretiska och metafysiska principer vilar. Det postmodernistiska projektet är ett havererat projekt, men inte utan värdefulla vrakdelar. Så låt oss ifrågasätta, kritisera, och gå vidare. Men låt oss göra det på allvar. Då måste vi också börja med Nietzsche". Men där var diskussionen såklart redan död. Och förstenad. Och muterad. Och gömd i skuggor.
Men endast Ragnar Thoursies språk kommer att beröra den här världen. Ordets mening, meningens ord, förblir i ständigt bortflyende, i konstant ogripbarhet. Guds hand vilar, kanske bruten, bortom synfält och förnimmelse. De har sina älskare. De lyckas. De gör rätt val och har en oantastlig bostadskarriär och skulle aldrig tillåta sig själva att tvivla. Men han begraver sig djupare i tröjhuvan, ökar stegfrekvensen. Jag går ut på gården och tittar närmare på de kala träden, och blir förvirrad över att dessa grenar inte rör sig, trots att vinden sliter i och med sin egen vindhet, sin egen rörelse. Vi lever i transformationens öga. Det står alltjämt klart. Drömmen om essens kommer i konstruktionens förklädnad.
Patti Smiths version av "Smells Like Teen Spirit" är fonden mot vilken formationen tecknar sig. Den enda kunskap som på allvar kan räknas är vetskapen om sin egen okunskap. Det är så lätt att se åt andra hållet. Men han kan inte diskutera nu, kan inte göra annat än detronisera all form av konsensus kring vissa grundläggande argumentationsparametrar. Vi har hängt kring den här knuten, det här kvarteret, länge nog nu. De paraderar gatan ner med sina troféer i vagnarna. De har så mycket att prata om nu, så mycket erfarenhet att dela. Den lilla miljön lever sin död i skuggan av den stora. Vi översätter en ontologisk falsifiering med en annan. Och fortfarande rör sig inte ett grässtrå, inte ett ynka torrt litet grässtrå i vinden. Jag sa: "Judith Butler är ju Nietzschean. Ska vi ifrågasätta det queerteoretiska fältet, vilket vi såklart ska, måste, och bör, trots, eller kanske just på grund av, de fruktbara insikter som följt i dess kölvatten, ja då ska vi också angripa förutsättningarna. Nietzsches perspektivistiska tillkortakommanden är oerhört intressant, givande, och stimulerande. Det här rör betydligt större frågor än någon form av slentrianmässig klyscha angående "konstruktion", "norm", eller "identitet". Detta griper in i de mest grundläggande principerna på vilka hela efterkrigstidens kunskapsteoretiska och metafysiska principer vilar. Det postmodernistiska projektet är ett havererat projekt, men inte utan värdefulla vrakdelar. Så låt oss ifrågasätta, kritisera, och gå vidare. Men låt oss göra det på allvar. Då måste vi också börja med Nietzsche". Men där var diskussionen såklart redan död. Och förstenad. Och muterad. Och gömd i skuggor.
Men endast Ragnar Thoursies språk kommer att beröra den här världen. Ordets mening, meningens ord, förblir i ständigt bortflyende, i konstant ogripbarhet. Guds hand vilar, kanske bruten, bortom synfält och förnimmelse. De har sina älskare. De lyckas. De gör rätt val och har en oantastlig bostadskarriär och skulle aldrig tillåta sig själva att tvivla. Men han begraver sig djupare i tröjhuvan, ökar stegfrekvensen. Jag går ut på gården och tittar närmare på de kala träden, och blir förvirrad över att dessa grenar inte rör sig, trots att vinden sliter i och med sin egen vindhet, sin egen rörelse. Vi lever i transformationens öga. Det står alltjämt klart. Drömmen om essens kommer i konstruktionens förklädnad.
I lövens skugga ljuset
synes klarast: glänsande
celler, mödratecken
dansa liksom havet
häver sina månar;
dock mörkrets grottor slukar glupskt
roven med oskuldspanna. - Här
i växelspelet mellan död
och liv, mellan helgonljus
och grändbegraven övergivenhet
hör jag liksom från ett öppet fönster
trädets röster, flodens
sånger; som en väldig ek
är vattenstammen jag
just nu lutar ryggen mot.
- Ragnar Thoursie, Emaljögat (1945)
synes klarast: glänsande
celler, mödratecken
dansa liksom havet
häver sina månar;
dock mörkrets grottor slukar glupskt
roven med oskuldspanna. - Här
i växelspelet mellan död
och liv, mellan helgonljus
och grändbegraven övergivenhet
hör jag liksom från ett öppet fönster
trädets röster, flodens
sånger; som en väldig ek
är vattenstammen jag
just nu lutar ryggen mot.
- Ragnar Thoursie, Emaljögat (1945)
.
..
.
Svåremotståndlig.
.
Livets interludium
Genom bussens fönsterruta 06.45, mitt i regniga och oåterkalleliga januari, är hans värld ett töcken. Han säger: Detta är ett interludium, endast ett interludium. Pendlarna står ensamma i grupp och hukar sig för blåsten. Han läser Roland Barthes Mythologies och tänker på hur han upprepar sig, hur han odlar sina klichéer, sina formuleringar. Vad är arbetsmoral för dig?, frågar prettokärringen i intervjun till det idiotjobb han tvingas ta för att livets felval har ackumulerat sig till en oövervinnerlig massa. Han säger: Det är det kausala förhållandet mellan åtagande och genomförande. Inget annat. Ingen förnöjsamhet, ingen entusiasm, ingen utmaning, ingen vilja, ingen ro. Det är en pragmatisk, strukturellt harmonisk analogi. Inget annat. Hon säger: Jaha. Kan du börja på måndag? Utanför pågår det outsägliga.
Comment vivre sans inconnu devant soi?, skrev René Char en gång. Hur kan vi leva utan det okända, det främmande, det oformulerbara, framför oss, i det ännu icke erfarna, etablerade, identifierade, bekanta. Det låter som en självklarhet. Men se nu så många som går, eller vi gå, motsatt väg, som vill transformera det levda till gåta och det främmande till identifierad närvaro. Tito-cirkusen etablerar det parallella, det pågående, det perifera, i relation till det annorstädes närvarande. Centrat har sitt eget språk, sin egen litteratur. Via tabloidbilden och elfenbenstornets semiotik uppstår den centripetala metafysiken. Som ett svart hål mitt bland mikropizzor och ensamhet och storslagna drömmar är det ett system som strukturerar genom att upprätthålla det periferas ontologi. Får man säga något så enkelt på det viset?
07.10. Bilarnas strålkastarljus är diffusa i regnet. Kvinnan framför honom doftar bekant, men till vad eller vem doften kan härledas är inbäddat i glömskans snår. I huvudet blandas Bachs cello-sviter med Let's Dance-bandet. Han förstår inte hur det oantastliga kan samsas med det som låter som en kommunal musikskolas första repetition inför vårkonserten (även om den liknelsen givetvis är orättvis gentemot musikskolan). Ibland framstår hennes liv som ett pekoral, som en Lasse Berghagen-dikt. Ibland tänker han att den där typen av Dan Andersson-idyllisering, hur outhärdlig den än är, hur förljugen och schlagerpoesiartad den än är, så erbjuder den i alla fall ett motstånd. Som mörkret en regnig och långsam januarimorgon, den tid då ingen förutom möjligen mjölkbönder borde vara uppe. Med det är Luthers fel och en helt annan diskussion. Och samtidigt faller han i periferins lockelse. Interludiet fortsätter, helt enligt sin egen, inneboende verklighetsstruktur.
Comment vivre sans inconnu devant soi?, skrev René Char en gång. Hur kan vi leva utan det okända, det främmande, det oformulerbara, framför oss, i det ännu icke erfarna, etablerade, identifierade, bekanta. Det låter som en självklarhet. Men se nu så många som går, eller vi gå, motsatt väg, som vill transformera det levda till gåta och det främmande till identifierad närvaro. Tito-cirkusen etablerar det parallella, det pågående, det perifera, i relation till det annorstädes närvarande. Centrat har sitt eget språk, sin egen litteratur. Via tabloidbilden och elfenbenstornets semiotik uppstår den centripetala metafysiken. Som ett svart hål mitt bland mikropizzor och ensamhet och storslagna drömmar är det ett system som strukturerar genom att upprätthålla det periferas ontologi. Får man säga något så enkelt på det viset?
07.10. Bilarnas strålkastarljus är diffusa i regnet. Kvinnan framför honom doftar bekant, men till vad eller vem doften kan härledas är inbäddat i glömskans snår. I huvudet blandas Bachs cello-sviter med Let's Dance-bandet. Han förstår inte hur det oantastliga kan samsas med det som låter som en kommunal musikskolas första repetition inför vårkonserten (även om den liknelsen givetvis är orättvis gentemot musikskolan). Ibland framstår hennes liv som ett pekoral, som en Lasse Berghagen-dikt. Ibland tänker han att den där typen av Dan Andersson-idyllisering, hur outhärdlig den än är, hur förljugen och schlagerpoesiartad den än är, så erbjuder den i alla fall ett motstånd. Som mörkret en regnig och långsam januarimorgon, den tid då ingen förutom möjligen mjölkbönder borde vara uppe. Med det är Luthers fel och en helt annan diskussion. Och samtidigt faller han i periferins lockelse. Interludiet fortsätter, helt enligt sin egen, inneboende verklighetsstruktur.
De sotiga lyktorna driver bland buskarna
och trötta gamla lågor mot sovrutorna
Väggklockan harklar slår kvällsvardstimman
och hackar i rummet
sin torra knarriga besvikelsepuls
Snön väntar falla
döden tickar bara sorgset under kristustavlan
Fördrömt vaggar huvudet ut ur fönstersmygen
Det hänger i trädet och rävjägarn går stum förbi
med den trumpna jaktväskan
stövarna river fram över löven
begravningstågen trampar bort i sin söta lukt
Men på jorden knarrar gungstolen
mot kräfta och åderförkalkning
Också trädet ingår bland de dygdigas skara
lätt snickrar man det till kors
Det strålar sin björkvita dårskap
sin nytvättade liklekamen
och vaggar förnumstigt
det krönta törnekransade huvudet
Folke Isaksson, Vinterresa (1951)
och trötta gamla lågor mot sovrutorna
Väggklockan harklar slår kvällsvardstimman
och hackar i rummet
sin torra knarriga besvikelsepuls
Snön väntar falla
döden tickar bara sorgset under kristustavlan
Fördrömt vaggar huvudet ut ur fönstersmygen
Det hänger i trädet och rävjägarn går stum förbi
med den trumpna jaktväskan
stövarna river fram över löven
begravningstågen trampar bort i sin söta lukt
Men på jorden knarrar gungstolen
mot kräfta och åderförkalkning
Också trädet ingår bland de dygdigas skara
lätt snickrar man det till kors
Det strålar sin björkvita dårskap
sin nytvättade liklekamen
och vaggar förnumstigt
det krönta törnekransade huvudet
Folke Isaksson, Vinterresa (1951)
.
Fragment II
Han är så oroväckande långt borta, så avgjort frånvänd. Du röker en cigarett till och tänker att det är utanför det pågår. På balkongen är hans profil sluttande, regnhejdande, och obruten. Rufus Wainwrights Release the Stars är ditt eget libretto här, ditt eget urvattnade manuskript. Du håller händerna för ögonen men kikar försiktigt mellan fingrarna. Kristus är den dimension av dikten där det öppna får rum.
Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent bränns mot din hornhinna. Den utgräver livet. Den dissekerar dig på cellnivå. Nog för att Descartes, Hegel, och Marx alla används teleologiskt, men det förlåter du. En regering med någon form av ansvarskänsla för sina medborgares välbefinnande trycker den i massupplaga och gör den till obligatorisk lektyr. Under tvång, om så skulle behövas.
den närhet som är så långt--- bortom din avsaknad av hud röjer en tomhet din--- röst och öga är dina vapen, din rustnings--- stillhetens blommor i fönstret och tanken på M gör din--- själslandskapets parallell med gudens bortvända ansikte stör--- din vakenhet och hans--- överflöd i massor och stillastående.
Hon skrattar när du drar one-liners från Golden Girls och talar om alltings meningslöshet. Lite skämtsamt förstås, så att ingen ska tro att du egentligen menar det. Åtminstone inte riktigt så illa. Och åtminstone inte helt glasklart, utan med ett stråk av ambivalens. Så hon skrattar. Du dricker öl och ser ut genom fönstret. Hon är vacker som för längesedan och ingenting av den tid som passerat eller inte bär någon betydelse.
Det vi visste igår är idag förkastat som lögn. Det är en truism att påtala. Vetenskapen och medvetandet kan inte komma längre än det givna, som alltid är i förändring. Du grubblar på om du är förlorad nu, om kapitulationen inför det oundvikliga är här nu. Dikten kommer till dig med ett stillastående Innan och öppnar dig mot Bortom. Axeln reser sig, pekar mot det Tomma. Du ska läsa Platons Staten igen men inte idag. Du har en reträtt att planera.
den tröst en andedräkt kan erbjuda låter dig--- oroar dig gör du inte för det som inte tänks i bilder eller--- befrielser som känns på armen när du sträcker dig efter--- undanflykter som inte accepteras när livets--- raster bär du, odlar du, manifesterar--- du och han, i livets Byllerbyn där--- ingen kan sova längre här, ingen kan--- försök att leva nu, innan---
Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent bränns mot din hornhinna. Den utgräver livet. Den dissekerar dig på cellnivå. Nog för att Descartes, Hegel, och Marx alla används teleologiskt, men det förlåter du. En regering med någon form av ansvarskänsla för sina medborgares välbefinnande trycker den i massupplaga och gör den till obligatorisk lektyr. Under tvång, om så skulle behövas.
den närhet som är så långt--- bortom din avsaknad av hud röjer en tomhet din--- röst och öga är dina vapen, din rustnings--- stillhetens blommor i fönstret och tanken på M gör din--- själslandskapets parallell med gudens bortvända ansikte stör--- din vakenhet och hans--- överflöd i massor och stillastående.
Hon skrattar när du drar one-liners från Golden Girls och talar om alltings meningslöshet. Lite skämtsamt förstås, så att ingen ska tro att du egentligen menar det. Åtminstone inte riktigt så illa. Och åtminstone inte helt glasklart, utan med ett stråk av ambivalens. Så hon skrattar. Du dricker öl och ser ut genom fönstret. Hon är vacker som för längesedan och ingenting av den tid som passerat eller inte bär någon betydelse.
Det vi visste igår är idag förkastat som lögn. Det är en truism att påtala. Vetenskapen och medvetandet kan inte komma längre än det givna, som alltid är i förändring. Du grubblar på om du är förlorad nu, om kapitulationen inför det oundvikliga är här nu. Dikten kommer till dig med ett stillastående Innan och öppnar dig mot Bortom. Axeln reser sig, pekar mot det Tomma. Du ska läsa Platons Staten igen men inte idag. Du har en reträtt att planera.
den tröst en andedräkt kan erbjuda låter dig--- oroar dig gör du inte för det som inte tänks i bilder eller--- befrielser som känns på armen när du sträcker dig efter--- undanflykter som inte accepteras när livets--- raster bär du, odlar du, manifesterar--- du och han, i livets Byllerbyn där--- ingen kan sova längre här, ingen kan--- försök att leva nu, innan---
Oron kommer stigande
upp genom kroppen
Jag undviker mig själv
Det enklaste blir att sitta
absolut stilla och bara vänta
tills det går över
Om det nu är osynligt
så fånga det mellan händerna
Om det nu kommer emot dig
så kupa händerna och fånga det
Vitt går i vitt, svart är en rand
över hustaken och ingenstans
blir också en plats där jag kan
finna oss, nära varandra
[...]
Kristian Lundberg
Om det är osynligt så fånga det med öppna händer
.
upp genom kroppen
Jag undviker mig själv
Det enklaste blir att sitta
absolut stilla och bara vänta
tills det går över
Om det nu är osynligt
så fånga det mellan händerna
Om det nu kommer emot dig
så kupa händerna och fånga det
Vitt går i vitt, svart är en rand
över hustaken och ingenstans
blir också en plats där jag kan
finna oss, nära varandra
[...]
Kristian Lundberg
Om det är osynligt så fånga det med öppna händer
.
Fragment I
.
hur det överförs till andra områden är inget--- han åstadkommer underverk med sin avlägsenhet och sin--- jakt och överbryggande av oroshärdar och vanlighetsmani och--- din oro i marmor och snö utan--- underverk eller bortflyende rösters ängslan.
Han bestämmer sig sent, oroas av allt, skriver ansökningar till Kungliga Vitterhetsakademien, och baktalar sig själv. Vintern är hans själsliga konturers avsaknad av skärpa, hans rösts behov av diskant. Natten kommer vid tre på eftermiddagen. Allt är väntan på den suckande tidens framfart och hemkomst.
På dörren till kvarterspizzerian sitter en lapp: "Stängt p g a rengöring fr o m 1/12". Rengöring? Än märkligare: varför skulle en kund vara intresserad av när de stängde istället för när de eventuellt öppnar igen? Tiden är en arm och en hand i luften, ett dallrande långfinger till hans evighetsmaskin. Han går stilla i mörkret, ser ingen i ögonen.
ett framtida språng i luften är inget--- ett löfte utan recipient, utan din signaturs snitsiga--- rundgång i detta töcken av infall och behovet av den där--- munnen talar förvisso men lockar med andra--- ansatser från hans sida förblir outtalade och--- de kommer inte längre, inte med varandra.
Bortom Facebook är hennes rastlöshet ingenting värd. Men hon har planer nu, och hon kommer att återvända. Därtill läggs ingenting av värde. Och visst var det tur, i samband med att Letterman ger första intervjun på tio år, att vi fick veta en massa om... Kenny Bräcks inställning till livet. Vi glömmer uppgiften på bordet tillsammans. Vi behöver en inverterad profet.
Det händer att han vaknar mitt i natten och väntar, de dagar det är aktuellt, på att sopbilen ska komma. Det skramlar och dundrar under hans golv. De har en uppgift. Han har ingen. Det är agendans frånvaro som låter när han inte kan sova. Varför lämnar de där ögonen honom inte ifred? Varför är M som en verklighet han inte kan förneka?
tunnaste is och blanka, blanka vindar längs--- horisontens ensamhet är hans ögas blå--- hemkomsten som inte övervinner allt det- andra vändningar förekommer på andra--- dagar då själens april snuttifierar dina- läppars vakenhet snuddar vid dagens dis utan att--- han glömmer inget av det där, aldrig i--- bortanför.
Hans mot de jour är "avsaknad". Saknaden av avsaknad; närvaron av saknaden av saknad. Är hans existentialprojekt en palindrom? Vi ska återkomma. Dagarnas rytm går i baktakt. Potatismos åstadkommer inget av sig självt. Han lever i tomrummet innan dikten öppnas, men med rädslan att det redan har passerat. Vi vänder om och upplever det igen. Just det - som en palindrom.
hur det överförs till andra områden är inget--- han åstadkommer underverk med sin avlägsenhet och sin--- jakt och överbryggande av oroshärdar och vanlighetsmani och--- din oro i marmor och snö utan--- underverk eller bortflyende rösters ängslan.
Han bestämmer sig sent, oroas av allt, skriver ansökningar till Kungliga Vitterhetsakademien, och baktalar sig själv. Vintern är hans själsliga konturers avsaknad av skärpa, hans rösts behov av diskant. Natten kommer vid tre på eftermiddagen. Allt är väntan på den suckande tidens framfart och hemkomst.
På dörren till kvarterspizzerian sitter en lapp: "Stängt p g a rengöring fr o m 1/12". Rengöring? Än märkligare: varför skulle en kund vara intresserad av när de stängde istället för när de eventuellt öppnar igen? Tiden är en arm och en hand i luften, ett dallrande långfinger till hans evighetsmaskin. Han går stilla i mörkret, ser ingen i ögonen.
ett framtida språng i luften är inget--- ett löfte utan recipient, utan din signaturs snitsiga--- rundgång i detta töcken av infall och behovet av den där--- munnen talar förvisso men lockar med andra--- ansatser från hans sida förblir outtalade och--- de kommer inte längre, inte med varandra.
Bortom Facebook är hennes rastlöshet ingenting värd. Men hon har planer nu, och hon kommer att återvända. Därtill läggs ingenting av värde. Och visst var det tur, i samband med att Letterman ger första intervjun på tio år, att vi fick veta en massa om... Kenny Bräcks inställning till livet. Vi glömmer uppgiften på bordet tillsammans. Vi behöver en inverterad profet.
Det händer att han vaknar mitt i natten och väntar, de dagar det är aktuellt, på att sopbilen ska komma. Det skramlar och dundrar under hans golv. De har en uppgift. Han har ingen. Det är agendans frånvaro som låter när han inte kan sova. Varför lämnar de där ögonen honom inte ifred? Varför är M som en verklighet han inte kan förneka?
tunnaste is och blanka, blanka vindar längs--- horisontens ensamhet är hans ögas blå--- hemkomsten som inte övervinner allt det- andra vändningar förekommer på andra--- dagar då själens april snuttifierar dina- läppars vakenhet snuddar vid dagens dis utan att--- han glömmer inget av det där, aldrig i--- bortanför.
Hans mot de jour är "avsaknad". Saknaden av avsaknad; närvaron av saknaden av saknad. Är hans existentialprojekt en palindrom? Vi ska återkomma. Dagarnas rytm går i baktakt. Potatismos åstadkommer inget av sig självt. Han lever i tomrummet innan dikten öppnas, men med rädslan att det redan har passerat. Vi vänder om och upplever det igen. Just det - som en palindrom.
[...]
Alla dikter inleds med att frånvaron
ges plats, ett mellanrum gör allt verkligt,
som dörren när den plötsligt öppnas
Allt lyser Vansinnet är en gul blixt
Allt jag älskar står mig nära nu
Jag kan röra vid det
Alla dikter inleds med ett påstående
som det är omöjligt att bemöta
Ditt höra öga, dess pupill, vidgande sig
Rummet Platsen utanför Grönskan
Jag blir vansinnig av sorg, av längtan,
av all den banalitet som jag inte längre kan
härbärgera.
[...]
- Kristian Lundberg Job
.
