Igitur

Hon är så levnadsglad, men fyller samtidigt hennes värld med förbehåll. Det är som om löftet inverterade sig självt. Du kan inte beskriva din värld, din aktuella upplevelse, för att orden som skulle behövas har för längesedan kasserats. Men en sak är säker: konsten och Guden svarar till samma bön om beständighet. Det är inget annat som betingar dem: möjligheten till förgänglighetens och det bortflyendes upphävelse, det potentiella beviset för deras förljugenhet, deras falskhet. Den stabila essensen lurar bakom varje menings struktur, bakom varje konstruktion om transcendens. Du läser Adorno och fascineras av hur han så oavlåtligt och genomgående och skamlöst och upplyftande och befriande och självklart och vulgärt låter varje argument, varje utsaga, vara sitt eget bevis. Det är som om varje idé om världen vore en palindrom. Det är såklart det negativas dialektik som möjliggör - eller snarare försvarar - det förhållningssättet, men även det momentet är beundransvärt. Konsten förhåller sig till världen på samma sätt som både medvetandet och Gud gör: som negation, som dess Andra, som dess löfte om kontroll, inkapsling, övergripbarhet; som dess alternativ, det som stavas det försvinnandes antites.

Så hon är visserligen levnadsglad, men den gnagande känslan av att inget kan fångas i händerna förstör strukturen. Det är som om beståndsdelarnas kitt smälter, som om sakta, sakta förvanskas idén om det givna. Du försöker prata om Herakleitos, försöker ingjuta dialektikens ontologi, och dess tillhörande, ofrånkomliga anammande av det obeständigas ofrånkomlighet, men orden når inte fram. Du känner att du skulle vilja ta dig an världen Gordon Ramsey-style, utan den pseudorationalism som stavas rationalism. Ditt medvetandes uppfattning om världen, dess konstnärliga negation av det givna, halkar ständigt in i det förbittrade misslyckande som uppstår då ordning påförs ickeordning. Konstens rationalism, däremot, dvs. dess i högsta grad strukturella ordning, dess inherenta ordnande, dess egenhändigt betingade kausalitet - detta har inget att göra med vad du vanligtvis kallar rationalism. Dessa beståndsdelar svarar endast mot den trohet mot världen som uppstår i förnekandet av världen, i skapandet av dess overkliga och förvrängda spegelbild. Mimesis är lika förkastligt idag som när Platon urvattnade begreppet. Inget har förändrats, förutom historiens genomforsande och uppochnedvändning av det självklara.

Men hon är levnadsglad - som Charlotte Perelli, som Simone de Beauvoir, som Musse Pigg, som Tony Irving. Det finns 300 år av ensamhet att vandra innan ensamheten kommer att ha betydelse eller sakna mening - vilket är samma sak.

Frånvarons motsats är inte din själs bosättning utanför sin egen rastlöshet. Du hungrar och har gjort så länge nu. Hungrandet kan mycket väl ha ett egenvärde, kan vara ett värde att sträva efter. Resignationen kan inte, eller bör kanske inte, stavas uppgivelse, utan inverterad hunger. Jag sa till miss K (fast med andra ord): Hungra kravlöst. Bär såret som ett emblem, som ett falsifierbart men tveklöst diktatoriskt framfört axiom angående spårets spårhet i din värld. Men det lät sig nog inte uttryckas på det viset. Avståndet mellan form och mytologi kunde inte överbryggas. Åtminstone inte via dessa vägar, förvirrande och cirkulära som de var.

I skenet av den löjliga lilla lampan ovanför bussens säte, plöjde du Jacques Derridas La voix et le phénomène. I den bussen, med den karga slätten passiv av frost utanför, med inget bakom och inget framför, nedsänkt i differentieringen sänka - ja då har också Derrida rätt. Den metafysiska illusionen undkommer ingen och alla. Tiden är så ointresserad av dig, så laissez-faire, så raljant i sin oavhängighetsförklaring. Du håller händerna för öronen och låtsas att du är full igen.

Att den kärlek som här erbjuds befinner sig på fel sida av tillfredsställelsens gräns, torde stå bortom allt rimligt tvivel. Du "skjuter upp" och "kompromissar". Miss K kan hungra där du inte kan. P är utanför din begreppsliga och - inte minst - begripliga värld. Derrida höjer ett varningens finger, fnyser men inte helt utan ett visst mått av kärleksfullhet. Ingenting lossnar bara för att du vill det, bara för att guden i ditt kött säger att viljan är något annat än exakt den betydelse Nietzsche gav begreppet. Vi hungrar, och hungern är vilja, är liv och död.

Kanske ska du kalla honom vid ett annat namn, bara för att se om skriften bär. Du skriver ordet -. Du uttalar ordet -. Inget av dem fastnar i din värld. Fältet utanför har något Tranströmerskt över sig, något omisskännligt kargt och bakvänt välkomnande, Det är andetaget mellan djupdykningen och Ikarosascensionen som manifesteras. Det är något avvikande och skevt, något som genom sitt spår av skevhet uttrycker sin egen skevhet, sin egen försvinnande mening. Det är hungern som pågår här, som vilar i världens dike och ditt medvetandes dike om vartannat. Du avsäger dig kopplingen till båda. Mellan dig och dina illusioner står -, som ett löfte, som ett spår av ett löfte.

I den ruffiga matsalen där avbrotten från de ovälkomna liven kollektivt ombesörjs och hedras, surrar fläktarna dovt och ointresserat. Detta är matlådornas profana altare, det tempel där sammanblandningen av uppvärmd falukorv och överbliven spaghetti med köttfärssås utgör den hallucinatoriska rökelse som triggar vår hopplöshet. Han rör sig som Malte Laurid Brigge i korridorerna, inte helt utan förakt för Foppatofflormaffian som kantrar hans Golgata. Det finns ingen smälek här men ovilja och livströtthet. Den smittar. Den blandar sig med aromen från automatkaffet på ett smärtsamt och förödmjukande sätt. Plastblommorna - oproportionerligt stora och ändå med lagom brist på iögonfallenhet, med ofarlig och kvasiverklig närvaro - är dammiga intill gråhetens letargi. Här är tvåbarnsmorsorna glada över sin tilldelade möjlighet, sin "chans", som politikerna benämner detta knäböjande, och de som med våldsam urvattning av den språkliga substansen kallas chefer är övervintrade och rotsatta. Han sitter ensam, läser Folke Isaksson. Han kämpar med att stålsätta sig gentemot föraktet. Den sjukhusgröna färgen på väggarna och de slarvigt upphängda gardinerna ramar in världen med stark motvilja, med vrångt utförande av den ålagda uppgiften. Hans prosa är medvetet enkel, naiv, rak, och osentimental. Han är som den där "stone country god" i Audens "The Letter" - "Always afraid to say more than it meant". Men inte av blygsamhet eller spelad stoiskhet, utan just för att någon form av affekt skulle, i det här fallet, helt enkelt vara oärligt.

Det finns en sådan diskrepans nu, just nu, mellan åtagandet och intentionen till åtagandet. Ingenting av det som åstadkoms mellan tummen och pekfingret betyder mer än avståndet mellan tummen och pekfingret. Ingenting här avgörs av vår här-varo. Som just nu är samma sak som där-varo. Hennes Kantianism är förlösande och vacker av den anledningen. Men han vilar ögonen på vackra män och frånsäger sig allt ansvar därav. Eller därför? Ingen dikt sträcker sig längre än till den här sidan döden, men varje dikt börjar i sin egen onåbarhet. Där ingen dikt finns, finns heller ingen dikt förutom den som funnes. Askgrått linoleumgolv. Tysta, tysta varelser. Rökrutornas solitära, ogästvänliga gemenskap. Det är sådana förunderliga saker som pågår här, just här på den andra sidan livet, där ramberättelsen är porös som murket virke.