Igitur

Du läste Wole Soyinkas självbiografi samtidigt som solen skar horisontellt genom träden. Behovet att manifestera sin egen historia, sin egen mytologi, tycks outsinligt, mänskligt, allmängiltigt. Fascinerande, dock, och med vacker självklarhet plöjer han genom tyranniets buskage av törne och barbari. Gör du, med dessa oförstörda, piss-bourgeoisie-glasögon, romantik av kampen för den frihet som är avsaknad av förtryck och oro? Måhända. Men gör han inte själv också det? En sak kvartstår dock som ohyggligt tydligt: inget är så lätt som att skaffa sig frihet, att göra sig av med bojor och murar. Det kan ta olika lång tid och kräva olika och i mängd blodspillan varierande metoder, men det går. Lika enkelt som detta är, lika svårt är att fylla denna frihet med mening, substans, eller uppdrag. Här är, utan övrig jämförelse, ett folkslags kamp inte annorlunda än varje bortskämd och självupptagens unges ångestfyllda kråmande ut ur den skjorta som alltid kommer att kännas för trång. Frihet utan idé är en styggelse, ett inför livet oansvarigt, fegt, och slött poserande. Du lockas varje dag. Den enda frihet som avgör någonting är den som balanserar på sin egen gräns mot ofrihet, som genom sin gränsdragning medvetandegör sitt patos, som är sin egen grund och flyktighet. Med andra ord: som är Gud. Jag utgår från att Sartre någonstans gör tummen upp åt sin lärjunge. För detta, och ingen annan populariserad förvanskning, är i sanning hans främsta bidrag till vår värld: medvetandets strävan mot den frihet som betingas av sin egen utkomst och grund, sitt eget mål och intention simultant, är synonymt med Gud.

Och nu: en sädesärla och tre björktrastar på gräsmattan, Carolyn Cassadys memoarer, och hans sms som på ett brutalt och obehagligt sätt gjorde dig till en fnittrig skolflicka. Du gick genom det vidrigt ordnade villaområdet. De fascistiskt strukturerade raderna med rododendronbuskar gör geometri av det vilda, ger ram åt det som i livet är fattbart och tuktbart. Föraningarna av det grillos som snart kommer att långsamt släpa sig genom gatorna här som dimman i T. S. Eliots Prufrock-dikt sticker i näsan, täpper till porer och öppenhet, lämnar spår av kvalmighet och outsäglighet. dein aschenes Haar Sulamith (nej förlåt, P. C. - den associationen var inte alls rättvis). Stavgångarna paraderar med en frenesi som får Iggy Pop att framstå som timid. Men även detta - detta regisserade stillastående, denna lustfrånvarande förnöjsamhet - är en sorts frihet. Att ta avstånd från kaos, från essenslöshet, att anamma det gemensamma och självbetingande, är en frihet som är vald och ombesörjd och, kanhända, fruktbar. Och senare: hur de med en sorts forcerad trotsighet i åtta graders värme intar dessa provisoriskt uppspikade uteserveringar, hur de långt från Lars Noréns oförmåga att inte bekänna, hans upptagenhet vid den motsägelsefulla skuld som uppstår i spåren efter skrivandets frihet och dess förbannelse - hur de långt ifrån detta väljer att inte välja, väljer att stå på den sidan om friheten där valet inte är ett val. Wole Soyinka kunde aldrig göra så, kunde aldrig välja frånvaron av valfrihet. Inte heller Carolyn Cassady, fast av helt andra orsaker. Du själv, hur mycket du än stirrar på den klarblå himlen, fåglarna du obehindrat namnger med Lundellsk kuriositet, eller biltvättartävlingen som pågår där fasaderna är skrämmande frånvarande av varje form av annars ofrånkomlig krackelering - hur mycket du än stirrar på detta, blir du aldrig kvitt tanken på det där sms:et. Någon annanstans är friheten uppriktig. Det måste vara så. Annars är inte ens de där ögonen vackra.