Igitur

Brustabletten i ett glas av mörker - var det inte ungefär så han skrev, Tranströmer? Du kan ha glömt. Dikten har blivit som texten till den där Elvis Costello-låten du inte lyssnat på sedan du drack billig starköl i den där vindsvåningen i en tid då allt eller inget var enkelt, så oerhört enkelt. Vad har jag åstadkommit? Hans SMS-fråga var så brutal. Ingenting, för ingenting kan nog åstadkommas. Åren är som en gobeläng av ackumulerade icke-åstadkommanden. Alla dessa samtal du lyssnar dig genom i dessa boskapsvagnar; alla liv som pågår, som lyckas eller misslyckas. Det är en patetisk iakttagelse, men den överrumplar dig och tvingar dig på knä. Tranströmer är nog, utan övrig jämförelse, likadan. Det är som om människors pågående, metafysiska (existentiella?) simultanitet på något vis är det mest förunderliga av allt. Hur nära denna distans; hur långsam denna framrusande, maniska där-varo - så distinkt, så konkret, så iögonfallande. Och så pardonlöst frånvarande. Tecknen av liv krockar som av barn i yster lekfullhet framburna radiostyrda bilar. Ingen ägnar en tanke åt den parentala oron vid sidan av banan.

Om bilden stannade där, som vore den förnärmad av sin egen oavlåtliga hunger efter något mer beständigt; om så skedde, skulle du inte bekommas av detta. Det individuella och det gemensamma motsäger dock allt vad du kan uppbringa i en bild, i en bild av en bild. Andhämtningen. Doften av sur ovilja och ryggradslöshet. Du läste Aspenström för honom och tänkte långt senare på tiden som är så ointresserad av din fåfänga, så hånfullt bortviftande. Andhämtningen. Kidsens manifesterande av sin uttryck - man frestas säga representationer av uttryck - kan inte förljugas, inte manipuleras. Aspenströms begeistring över det oundvikliga, det givna; hans upptagenhet vid kosmos nonchalant bortvända ansikte och spydiga ointresse för existensen - detta skulle kunna ses som ett tomt poserande, en fetischerande tvångstanke. Hans alldeles egna vacuum bed, kanske. Men det sker aldrig. Vad som räddar tanken från det: det stilla konstaterandet av det givna, den nyktra formuleringen av det icke-transcenderbara. Jag kan inte ändra det. Försoning via utsaga. Textens tröst, som är textens törst.

Tranströmer och Aspenström ringar in ditt liv genom upptagenheten vid det ointresserade givna, den bortvända närvaron. Du driver fram i det pågående, i det simultana. Det är inte skillnad i avstånd eller närhet som gör hans andetag mot din hud annorlunda än pendeltågskvinnans mot din sfär skavande värme; det är inte skillnad i fenomenologisk mening, utan i avsikt, i investerad intention. Det är i alla fall vad du tror. Det är i alla fall vad du måste tro.

Och när det vanhelgas, sade du, då undanber sig inte ens skeptikern och cynikern, då tackar inte ens misantropen för sig och halsar en flaska Jägermeister i brist på annat. Men utan att för den skull förneka att det hade varit möjligt, så återvände du till den punkt där det betecknade vill men inte kan undfly sin historia. Där, om någonstans, är tiden en virvel. På pendeln är han uttråkad och trött på henne, hummar slött när hon pratar, vill helst av allt kasta sig ut när dörren hånfullt öppnar sig. Men det är inte så man gör, troligen. Viljan är, i ett sådant läge, helt sekundär. Och utan att det fanns någon avsikt bakom, så uppenbarade sig hans ansikte i mörkret. Gud är, som bekant, ett fönster. Du avskärmar dig.

Men undfly dig själv - det kan du inte! utbrast du, och återigen slog ögonen ihop. Du återvände till gatorna från förr, från ett annat liv. Där en dålig fylla, där ett bråk, där ett spöke, där en avsugning i sommargryningen, där feberyrsel, där ett skratt, där en kärlek. Det händer att man baxnar och överrumplas av det passerade. Du har dyrkat en Gud och du har dyrkat en Djävul. Du har dyrkat, som Gunnar skulle ha sagt, en likgiltighet. Likgiltighet övervintrar sämre än ångest. Ditt perspektiv ska alltid vara det teleologiska; din hämnd ska alltid vara introvert. Hans leda och samboplufsighet smyckar deras gemensamma uppenbarelse som ett inre sprucket verk inom en ofelbar ram av guldemaljerat ointresse. Du avskärmar dig.

Brytpunkterna, sade du, uppstår aldrig där två diametrala linjer tangerar varandra, utan endast där en horisontell genomkorsas hastigt, hastigt av blixtar av vertikalitet. Det är aldrig konstant utan evigt ögonblickligt, övergående, och momentant. Det bestående är minnet av var den annars osynliga linjen senast genomskars. Bruset skulle kunna ha varit bedövande, men var istället lent och rengörande. I en annan värld, i en annan pendeltågsvagn, reser han sig och går. Men inte nu; inte här. När det sker, kommer du att säga: I told you so! Din vinst kommer att vara en förlust. Svettdropparna på pannan stannar på ögonbrynskanten som vore de suicidalt ambivalenta lost cases på valfri hustaksavsats. Du behöver knappast ens avskärma dig.

Du tar i honom, novembersvart. Efteråt saknar du inget. När Nietzsches fula tryne syns tryckt mot fönsterrutan, förvridet och plågat, som vore han en hårt tacklad hockeyspelare mot plexiglaset, så står tiden stilla – även den annars icke rörliga, icke föränderliga. Du ljög om dina drömmar. Det är så man gör. Utan drömlögnen förblir världen fullständig och sluten, där den i själva verket är öppen och född i evig brist, född till evig brist. Bilden längst bak i huvudet, utan manipulation, utan filter; bilden av den omanipulerade och ofiltrerade bilden längst bak i huvudet. Han ombesörjer den. Du upprepar dig, upprepar redan använda men ännu icke uttjänta ord. Ullared förblir ditt löfte om alltings undergång. Obestämt, dock, och utan initiativ.

Du rör vid honom, novembersvart. Nietzsche stjäl plockgodis, Göran-likt, när han tror att ingen ser. Det är perspektivismens största irrgång. Sanningskravet förlamar. Längst bak i ditt huvud finns bilden av platsen längst bak i ditt huvud. På pendeln läser hon Dan Brown och pratar i telefonen samtidigt. Det känns helt logiskt. En överfull jobbmailinkorg säger ingenting om sakernas tillstånd, förutom att de nog saknar ett sådant. Tillståndet är poröst, oavslutat. Vid kaffeautomaten klagar Nietzsche på den fadda smaken han har i munnen. Han tror att svininfluensan härjar på de mest oväntade ställena, att vi andra kommer att självantända av all denna handsprit. Perspektiven hopar sig, lägger intryck till intryck.

När han gått saknar du honom, novembersvart. Du sa: Dansbandskampen är som ett tvärsnitt genom allt som ni är, genom allt som gör er till dem ni tror och säger er vara. Det är, förvisso, föränderligt och flytande, men alltjämt konkret och mätbart. Undflyende är var grund, men vägbar och dissekerbar. Dansbandskampen är den mest sofistikerade linsen vi hittills använt för vår självförståelse. För en gångs skull håller Nietzsche med, skrockar instämmande, och bjuder på sig själv – dagen till ära. Du ljög om dina drömmar, framför allt när Nietzsche tjyvlyssnade och dömde i tystnad. Du ljög om dina drömmar, men när det novembersvarta rullar in och Glasmonstret hukar sig i blåsten, då är lögnen ofrånkomlig. Du kan röra honom, novembersvart, och inte ens Nietzsche kan då rynka på näsan.

.