Igitur

Ni talade om Auden och att ingenting blir som man tänkt. Efteråt lyssnade du på Bach och tänkte att om det sker, så sker det utan din inblandning. Men han hade inga relationer, sade han, och en utsträckt hand förblir ibland bara en utsträckt hand. Det blir sådär. Ibland. Bara. Varken mer eller mindre. Nehej, tänkte du och skrev istället att Carolina Thorells språk har sitt ursprung i en fundamental, obarmhärtig brist. Och kanske har allt språk det. Matriserna vi upprättar, formulerar, designar, syftar till överbryggning av denna brist. Det var åtminstone så du tänkte där du satt, lyssnade, försökte säga något som bara kunde uttryckas i formulerad tystnad. I en matris av tystnad. Du känner, generellt sett, för medvetet. Du vet det. Men när ni hade legat med varandra lät du medvetandet tömmas, totalt. Så om det hade funnits relationer, här, så hade detta varit en. Men Carolina Thorell, bland andra, vet bättre. Bristen talar sitt tydliga språk.

Ni talade om Auden och att världen är och förblir likadan, i ständig förändring. Långt senare satt du i din säng med laptopen och tänkte säga någonting om allt det som sker, som sker av obegriplighet. Ingenting kom. Ingenting skulle komma. I världen utanför fanns det inga relationer, och därmed inga uppbrott eller allianser. Det fanns bara matriser av tystnad. Efteråt, nu, när du är inne i det, inne i matrisen, så är kärleken gränslandet mellan idén om tinget och tinget självt. Varken mer eller mindre. Åtminstone om du ska drista dig till någon form av tolkning till vad som pågår här, just här i skuggan av orkidéen som dog och återvände, i bruset av bilarna, i doften av honom. Eller också är det det som är tystnaden: det oformulerade mellantinget innan tinget erfars, innan språket språkliggör icke-språket. Eller där inga relationer finns, där inga relationer kan finnas, där det blir berättat för dig att inga relationer uppstår. Du har ingen aning för där du ligger nu, just nu, är du drabbad av livet. I brist. Av Thorellsk brist.

At the earliest ending of winter,
In March, a scrawny cry from outside
Seemed like a sound in his mind.

He knew that he heard it,
A bird's cry at daylight or before,
In the early March wind.

The sun was rising at six,
No longer a battered panache above snow . . .
It would have been outside.

It was not from the vast ventriloquism
Of sleep's faded papier mâché . . .
The sun was coming from outside.

That scrawny cry-it was
A chorister whose c preceded the choir.
It was part of the colossal sun,

Surrounded by its choral rings,
Still far away. It was like
A new knowledge of reality.

- Wallace Stevens

Så du slutade skriva. Det var som om livet drog över dig lavinlikt (i bakgrunden: I stepped into an Avalanche / It covered up my soul). Men P:s doft vägrade lämna kudden, och du somnade igen med balkongdörrarna på vid gavel. Utanför var pelargoner i kruka och harfamiljen på innergården och stora undret som lurade bakom en ännu inte identifierad takås. Men världen kom, i slutändan, att stanna vid Facebooktecknet, och ett par dagar senare satt du lik förbannat ensam med och djupt försjunken i Ernsts marinfetisch, plågad av tecknet i pannan. Det överdrivna frossandet i jaget, som vi perverst ägnar oss åt via en form av horisontell kollektivism, kan inte sluta på andra sätt än så. Överge, nu! Kapitulera! Bedriv den här masochistiska forskningen någon annanstans. Bädda rent, städa ut. Borsta hallgolvet rent från torrt gräs och små, små drömmar om lycka.

Så du började skriva igen. Men med vissa föresatser, vissa villkor. Inte vältra sig i det som varit; inte nämna något om den där vackra kvällen när han sjöng "Jungleland" och du svor att aldrig mera bli bitter; eller den där middagen när du verkligen var självuppoffrande, uppriktigt opretentiös och menade väl, när vinflaskorna staplades på varandra och frustrationen inte direkt överraskande infann sig dagen efter; eller den där skönheten som fladdrade förbi med sina blonda asymmetri och ställde dig gapande, berusad, och, såklart, besviken; eller hur du läste Paul Celan en morgon innan jobbet och fick gråta en kvart innan masken kunde tas på igen och världen mötas. Inte nämna något om detta. Inte fortsätta att odla den felaktiga myten om historiens eventuella förbipasserade. Du ska skriva igen, men du ska skriva om det som inte varit. Kärleken är en harfamilj på en urban innegård. Allt annat är slipprig förhoppning. Det är dags att städa ut och bädda rent.

Så många himlakroppar, som man
håller fram åt oss. Jag var,
då jag såg på dig - när? -,
därute hos
de andra världarna.

O dessa vägar, galaktiska,
o denna timme, som
vägde nätterna hitöver
i våra namns börda. Det är,
jag vet det, inte sant
att vi levde, det gick
blott blint en andedräkt mellan
där Borta och Inte-där och Emellanåt,
kometlikt ven ett öga
åt det utslocknade till, i klyftorna,
där, där det upphörde att glöda,
stod spenpräktig tiden,
vid vilken redan det växte upp
och nedåt och undan, det
som är eller var eller kommer att vara -

jag vet,
jag vet och du vet, vi visste,
vi visste inte, vi
var ju där och inte där borta,
och emellanåt, när
mellan oss blott Intet stod, fann vi
helt fram till varandra.

P. C.