Kärlek?
Du avbröt henne: Kärlek? Hon verkade uppriktigt förvånad över din fråga. Utanför brann Stockholm och du hade för längesedan slutat intressera dig för ett eventuellt svar. Definitionerna skulle alltid falla i sprickorna mellan dig och livet. Det var som om du ibland tycktes störa kosmos i sitt ointresse för dessa medvetanden som trånar efter uppmärksamhet. Det var som om världen tycktes besvärad och skavde sitt anlete mot drömmen. Sårskorpor och tjyvnyp. Apple-sekterism och teckenlöshet. Så, kärlek? Hon fnyste och hällde upp mer vin.
Du sov ut, brände ett skepp eller två, tvångsdrack kaffe. Du fick ett SMS: Kärlek? Du tänkte på den fantastiska uppsättningen avTrollflöjten på Operan och hur det högg till i bröstet av ”Ach, ich fühl's, es ist verschwunden”. Om inte kärlek, så död; om tystnad och frånvändhet, så hellre död. Du skulle vara oförmögen till sådan drastisk ontologi, men någonstans dit minnet aldrig hittar numera fanns löften om annat. Tamino och Papinas historia är på intet sätt originell i sin struktur av prövning och återförening, men ovanligt drastisk i sin kompromisslöshet.
Förnimmelsen uteblev. Här finns ögonblick, famlande försök till närhet, återhållsamhet och centripetala krafter. Förlusten av romantik är den minsta förlusten av alla. Förlusten av kärlek är den största. Kjell Espmark har de döda nära, nära i I vargtimmen. Som i resten av hans författarskap, för övrigt. Det är också kärlek. Du svarade på ett annat SMS. Inga definitioner nu, inga försök till formulering. Så fort vi betecknar, har vi förlorat. Och samtidigt slutade också kommunikationen. Det är så det fungerar. Överallt, förutom hos Mozart.
Du sov ut, brände ett skepp eller två, tvångsdrack kaffe. Du fick ett SMS: Kärlek? Du tänkte på den fantastiska uppsättningen avTrollflöjten på Operan och hur det högg till i bröstet av ”Ach, ich fühl's, es ist verschwunden”. Om inte kärlek, så död; om tystnad och frånvändhet, så hellre död. Du skulle vara oförmögen till sådan drastisk ontologi, men någonstans dit minnet aldrig hittar numera fanns löften om annat. Tamino och Papinas historia är på intet sätt originell i sin struktur av prövning och återförening, men ovanligt drastisk i sin kompromisslöshet.
Förnimmelsen uteblev. Här finns ögonblick, famlande försök till närhet, återhållsamhet och centripetala krafter. Förlusten av romantik är den minsta förlusten av alla. Förlusten av kärlek är den största. Kjell Espmark har de döda nära, nära i I vargtimmen. Som i resten av hans författarskap, för övrigt. Det är också kärlek. Du svarade på ett annat SMS. Inga definitioner nu, inga försök till formulering. Så fort vi betecknar, har vi förlorat. Och samtidigt slutade också kommunikationen. Det är så det fungerar. Överallt, förutom hos Mozart.
Toscas brott
Finns det en annan form av skönhet i den där skevheten? Du lade händerna på boken, sade. Alla mönster upprepar sig. Människan har fyra, kanske fem, grundteman som varieras i oändlighet. Form, motiv, manifestering, intensitet, syfte, och ursprung kan skifta – men temana gör det inte. Det är inte brist på fantasi som resulterar i detta, utan vår enkelhet, vår komplexitet. Myt styr. Vi kan inte transcendera vår egen, nedärvda, inlärda form. Hon himlade med ögonen. Du orerar, sa hon. Utanför kändes tystnaden på huden som en anmärkningsvärt hög luftfuktighet. Allt är inte inbillning, sa du. Allt är inte en chimär.
Avvaktan. Fallet innan lyftningen. Hur ni längs den Lundellskt vassa eggen dansar fram i sensommarsurr. Hur ni går på Operan och låter lätta, lätta nuddningar styra avgrunden. Toscas brott är tvivlet – på kärleken, på sig själv, på Guds intention. Det är det som blir hennes fall, det som tvingar henne till de värsta av handlingar: mord, självmord. Tvivlet är hennes betingelse. Sitter du där, i den lätt dammtäta, instängt tunga luften, nedärvd genom generationer av utandningsförsök, och känner släktskap med henne? Det är omöjligt att uttala orden. Hur många gånger du än rör hans arm.
Du sade: Att du ingår här, motvilligt eller inte, avgör absolut ingenting. Det finns skönhet utan din inblandning. Det som historien definierar, eller determinerar, eller utser till sin bleka avbild, är ointresserad av din inblandning i ontologin. Ditt ego kan självklart inte hantera en sådan utstötthet, en sådan tillintetgörelse, men kosmos grymhet bottnar i just ointresset även för den indignationen. Kosmos kan inte känna empati för ditt bekräftelsebehov; inte heller kan det med beredvillighet eller välvilja förmå sig att göra annorlunda. Allt var uttömt. Tosca hade kastat sig utför hustaket. Scarpia hade redan förblött. Skevheten segrade till slut, precis som väntat.
Avvaktan. Fallet innan lyftningen. Hur ni längs den Lundellskt vassa eggen dansar fram i sensommarsurr. Hur ni går på Operan och låter lätta, lätta nuddningar styra avgrunden. Toscas brott är tvivlet – på kärleken, på sig själv, på Guds intention. Det är det som blir hennes fall, det som tvingar henne till de värsta av handlingar: mord, självmord. Tvivlet är hennes betingelse. Sitter du där, i den lätt dammtäta, instängt tunga luften, nedärvd genom generationer av utandningsförsök, och känner släktskap med henne? Det är omöjligt att uttala orden. Hur många gånger du än rör hans arm.
Du sade: Att du ingår här, motvilligt eller inte, avgör absolut ingenting. Det finns skönhet utan din inblandning. Det som historien definierar, eller determinerar, eller utser till sin bleka avbild, är ointresserad av din inblandning i ontologin. Ditt ego kan självklart inte hantera en sådan utstötthet, en sådan tillintetgörelse, men kosmos grymhet bottnar i just ointresset även för den indignationen. Kosmos kan inte känna empati för ditt bekräftelsebehov; inte heller kan det med beredvillighet eller välvilja förmå sig att göra annorlunda. Allt var uttömt. Tosca hade kastat sig utför hustaket. Scarpia hade redan förblött. Skevheten segrade till slut, precis som väntat.
E lucevan le stelle
ed olezzava la terra.
Stridea l’uscio dell’orto,
e un passo sfiorava la rena …
Entrava ella, fragrante,
mi cadea fra le braccia …
Oh! Dolci baci, o languide carezze,
mentr’io fremente
le belle forme disciogliea dai veli!
Svanì per sempre il sogno mio d’amore …
L’ora è fuggita
e muoio disperato,
e muoio disperato!
E non ho amato mai tanto la vita!
.
Identitetsneurosen
Tänk så här: det avgör inget. Den enda utgångspunkt du behöver, är att röra dig så långt från den här identitetsängsligheten det över huvud taget är möjligt. De klonade Oskar Linnros-frisyrerna på F12:s trappa, med deras långsamma och kompromisslösa identitetsångest, domnar bort i minnet. Du har en strid att utkämpa med självmedvetenheten, en uppgörelse bortom jagets ångestfyllda självbefläckelse. Det där är en sanning. Blicken kan inte vändas inåt, men den kan vändas utifrån; medvetandet kan inte transcenderas, men i panik känna sin egen närvaro. Resultat: identitetsneuroserna, tillhörigheterna, utanförskapen, begären. Sådana krafter är i görningen på den där trappan, i den där ICA-butiken, på den där scenen. I verklighet är du ingen.
Avsaknaden av tecken är brutal. Mönstren igenkänningsbara – för att inte säga klichéaktiga. I ”Weekend”, hur fin den än är, så regerar plattheten. Förändring åstadkoms inte. Det kan inte betecknas som annat är genuint deprimerande. Myt uteblir. Flyktighetens ontologi får stå oemotsagd. Kosmos indifferens för din utsatthet kvarstår outtalad, odiskuterad. ”Weekend” är en film som i sin hängivelse för en sanning gentemot levd erfarenhet förblir tunt osann – i något som liknar Goethes bruk av begreppen. Även om du älskar den. Sant är också de mönster som här tecknar sig mot det augustivarma luftslottet. Du trodde, igen, och fick till svar avsaknaden av tecken. Ett SMS ändrar inte på det, någonsin. Identitetsneurosen tar sig många uttryck.
.
Den prejudicerande erfarenheten
Det finns erfarenheter som är prejudicerande. Det efterkommandes blekhet har en överdriven påverkan på dig. Du vet det. Falsifieringen vet inga gränser. Du saknar erfarenhetens direkthet. Det kan du säga utan bitterhet eller ånger. Du saknar närheten, elektrifieringen, doften. Dessa är parametrar som definierar det efterkommande, som speglar sig mot det som därefter alltid kommer att bedömas av sin orättfärdiga spegelbild. Ingenting kan någon komma framåt i ett sådant läge; ingenting kan någonsin överleva med de förutsättningarna.
Sålunda är tingens ordning. En sådan formulering kan du komma undan med för att du yttrar den utan kompromisser. Det finns skönhet i misslyckandet, i tillkortakommandet. Ni pratade och avgrunden öppnade sig. Du mindes sådant som inte ska minnas, som ska förtryckas, bortträngas. Det fanns manus att förhålla sig till, att hålla sig till; det fanns scendirektiv som inte kunde ignoreras. När ni ändå gjorde det, som obstinata småbarn, gled en tysthet fram och begärde för mycket. Det skulle alltid komma att göra det.
Behovslösheten var inget alternativ. Blå berg och störtskuren under Frida Hyvönens spelning på Stockholm Music and Arts. Att du grät till Antony Hegartys sång i ”Cripple and the Starfish”. Behovslösheten var inget alternativ. Hur berömvärd din stoiska hållning än skulle kunna anses, så var den även dömd att misslyckas. Det finns erfarenheter som är prejudicerande, som dömer allt efterkommande till förblekning. Allvaret hade inte ens lagt sig innan avfärdandet formulerats. Nirgends, geliebte, Wird Welt sein als innen.
.
Sålunda är tingens ordning. En sådan formulering kan du komma undan med för att du yttrar den utan kompromisser. Det finns skönhet i misslyckandet, i tillkortakommandet. Ni pratade och avgrunden öppnade sig. Du mindes sådant som inte ska minnas, som ska förtryckas, bortträngas. Det fanns manus att förhålla sig till, att hålla sig till; det fanns scendirektiv som inte kunde ignoreras. När ni ändå gjorde det, som obstinata småbarn, gled en tysthet fram och begärde för mycket. Det skulle alltid komma att göra det.
Behovslösheten var inget alternativ. Blå berg och störtskuren under Frida Hyvönens spelning på Stockholm Music and Arts. Att du grät till Antony Hegartys sång i ”Cripple and the Starfish”. Behovslösheten var inget alternativ. Hur berömvärd din stoiska hållning än skulle kunna anses, så var den även dömd att misslyckas. Det finns erfarenheter som är prejudicerande, som dömer allt efterkommande till förblekning. Allvaret hade inte ens lagt sig innan avfärdandet formulerats. Nirgends, geliebte, Wird Welt sein als innen.
.
Julis tystnad
Inget skulle vara osagt. Det var utgångspunkten. Du hade planerat länge för den oåterkalleliga förlusten. Möjligen är det något i människors ansikten som gör att du går förbi i tysthet. Men avsaknaden av tecken kunde inte gömma den glömska du bar i din innerficka. Distansen var brutal; differentieringen förödande. Tiden har lagt sitt lapptäcke över det som aldrig skedde. Du kunde se en blick, men det skulle alltid komma att stanna där. Att prata gick inte.
När Tomas Andersson Wij sjunger ”Ett slag för dig” på Gröna Lunds löjligt lilla, folkparksdoftande scen, håller du både ord och tårar tillbaka. Och om jag hade hud / Behövde jag dig då? Du minns lögnerna, uppgörelserna, förnedringen. Det, om något, var hudlöst och uppenbart. Förställningarna var förutsättningar. Ni kunde ljuga som inga andra. Du kunde sukta med fingrarna knäppta bakom ryggen. Buktalarens docka sov aldrig i sin låda. Aldrig.
I juliblåsten är det osagda annorlunda. Här är den planerade avsaknaden av tecken i sig ett tecken. Förbind dig mig detta. Låt det tala. Som Ekelöf skrev: Är du ensam så var också det. Du kommer att få stort sällskap omsider. Behöv inte, säger du; behöv inte och låt det vara så. Avsaknaden av dina fingrar på hans skulderblad, hundra år därifrån och hundra mil senare. Inget glömmer du och inget minns du. Du hade ingen hud, och den du har idag är en slöja av tyst flor.
.
Om kärleken
Behovslösheten är en karg förväntan. Långsamt utbreder sig kärleken som vore den en djävulsrocka som lägger sig tillrätta för att dö på en botten av glas. Men det där är språk, omskrivning, ”poesi”. Det är förfalskning, förvanskning. Det finns en erfarenhet som är obestridlig och ensam och utan överföring eller transkription. Överallt finns sorglösheten som skugglik avbildning av intet. Vad som helst, men inte förnöjsamhet. Du erkänner, men gör det motvilligt.
Du avgör inget genom den här tystnaden, men du befinner sig åtminstone på rätt sida av vallgraven. Byborna har ännu inte samlats till sitt fackeltåg, men tolkar du viskningarna och det bortvända blickarna rätt så är något i görningen. Det här skulle du kunna skriva ner, förmedla, transkribera, och låta vara gällande som tecken. När Mats Söderlund försöker beskriva kärlek i ”Göra kärlek” så hamnar han i en återvändsgränd. Det är inte oväntat.
Kärlek är, i Söderlunds värld, resultatet av en handling. Det är något man gör. Det är en närmast extremt pragmatisk kärlekssyn som förmedlas – vardaglig handgriplighet som kortfattat går ut på att det blir enklare om vi är snälla mot varandra. Vardagstrygghet och hjälpsamhet snarare än rå lusta och svärmeri. Du minns en passion som förtärde allt; ett käkben som satte metafysiska förhållanden ur spel. Det är en efterkonstruktion, men inte desto mindre sann.
Behovslösheten är en karg förväntan. Du reste dig nog aldrig. Det är lika bra att formulera det. Be-teckningen förminskar inte upplevelsen. Så när du stod där ensam och lyssnade på Weeping Willows någonstans mitt i Satans egna lilla smultronställe på jorden – då, på ett sätt som aldrig skett tidigare, blev den populärkulturella sentimentaliteten lika drabbande som förlösande. ”You said you’d never walk away”. Varken Shakespeare eller Mats Söderlund kunde ha sagt det tydligare.
.
Minnets vinst
Aktiviteter pågick. Det råder det inget tvivel om. Försöken var också många att bilda sammanhang där, att få mönster att framträda. Du levde i maskopi med din egen bedragelse. Minnet var, som alltid, en subversiv översittare. Vår drift att jämföra, dra paralleller, sätta något i relation till något annat, är förödande. Och samtidigt oundviklig, nödvändig. Ta bara Nina Burtons ”Flodernas bok”, till exempel. Här etableras kopplingar och jämförelser som på intet sätt är relaterade till varandra. Men det är poetens rättighet. ”På så vis speglas flodernas livsnät över klotet även i mitt eget blodomlopp”, skriver hon i inledningen. Essäistik när den är som bäst. I ditt fall var dock minnet katastrofalt påträngande. Han hade inte en chans.
Förutsättningen fanns där: perfektionen i det passerade, den illa sittande förnöjsamheten i det nuvarande. Det går inte att vinna med de parametrarna. Men minnet manipulerar också, bedrar, förvanskar. Du vet det. Kjell Espmark vet det också i ”Minnena ljuger”. Text är tecken, per definition markörer av distans gentemot det upplevda. Och “verklighet”, i det här sammanhanget, är en fenomenologisk markering – det vill säga på ett sätt är det drömda eller illusoriska lika verkligt som det fysiskt givna. Textur, material, och sinnesförnimmelser eller för den skull atomens fysiska realitet är i ett sådant perspektiv lika sant eller verkligt som det tänkta, det fiktiva, det i den rent imaginära världen konstruerade.
Hur kan, i ett sådant läge, ett uttryck överföras till ett annat; hur kan, med andra ord, ett av medvetandet uppfattat tecken (intryck, minne, tanke, etc.) byta form och gestaltas i en litterär bild, en i sin tur fenomenologisk lika verklig givenhet? På bokens första sida beskrivs författarens första minne av sig själv som tvåårig pojke på sin moders arm, betraktande en eldsvåda. Men det stämmer inte. Minnet är en markering av distans, ett tecken som av distansen falsifierats, manipulerats, korrumperats; författaren betraktar sig själv på avstånd. Men så stark är den efterbearbetning som sinnet medvetet eller omedvetet ägnar sig åt att bilden till slut frusit till foto, blivit “sann”, blivit en illusorisk direkt replica av levd erfarenhet.
Han hade inte en chans. Minnet av ett nyckelben kommer alltid att vinna.
.
Morfemen och regnet
Det kan vara för att du spelar Wordfeud på spinningcykeln. Det kan vara för att du inte ser någon i ögonen innan klockan tio på dagarna. Det kan också vara för att all den här skitnödiga ängsligheten börjar bli alltför främmande, för påfrestande för dig. Oavsett vilket: du satt länge och lyssnade på regnet och Ray LaMontagne bara att för du inte kunde komma på annat att göra. Men det fanns annat, innan. Ulf Eriksson, till exempel. Han är en reflektionens poet, Ulf Eriksson; en tankens, strövandets, det kontemplativas lyriker. Det finns en given utgångspunkt hos Eriksson, ett givet tillstånd: ett medvetande och en värld. Erikssons ting är inte stöpta i Guds skapelsegåta, en gåta imaginationen eventuella kan dechiffrera och förlösa; inte heller är de frånvända och otillgängliga och i den bemärkelsen tecken för medvetandets alienation. Tingen finns där att upptäcka i sin tinghet. I det avseendet handlar hans diktande om en fenomenologins ontologi. Det är diktarens involvering, hans sammanflätning med omgivningen, som ger struktur och mönster till tillvaron. Ett sådant utforskande är varken eftersökt eller påtvingad, utan en givenhet, en ofrånkomlighet vars grundförutsättning vi kanske inte ens reflekterar över, men vars intrikata spel vi ända alltid deltar i. Eriksson vet detta. Hans dikt byggs på det credot.
Vad som finns är tillstånd; övergående tillstånd. Vad som uppstår är varseblivningar; övergående, skiftande varseblivningar: ”… inget tillstånd förblir”, skriver poeten. Med världens etablering, följer jagets dito. Det vertikala möter det horisontella: ”Du hör en röst / och bärgar tingens nästan ohörbara toner / genom larm och sorl, order och löften. / Själva minnet, inte det som en gång skett, / ger tillbaka åt dig dagligheten. Själen / blir en tingens själ”. Här är förutsättningen: mevetandet, tinget, uppvaknandet, jaget, minnet, tiden. Med dessa rekvisita inkapslar han både förmågan att sänka blicken till det givna och att höja blicken till det tänkta; att skapa ett rum där både det i minnets dimma höljda föregående och det i visionens eld gömda kommande kan samexistera. Platsen räddar honom från nihilism och sönderfall: diktens plats, som är medvetandets plats. Det fenomenologiska uppdraget skyr inte skärvorna, men blundar inte heller för sammanhangen. Det är dessa stämmor av ljus som faktiskt fördelar världen i erfarenhetsögonblicket. Så tänker du inför regnet, inför mörkret, inför allt som sker och har skett och som inte kan redovisas dagbokslikt (sådant är inte vårt uppdrag).
Samtidigt: Katarina Frostenson låter språket falla isär i Flodtid, låter det manifestera sin egen, inneboende upplösning. Det är som om hon lät strukturen rämna men för att sedan, på något magiskt vis, hålla just kollapsen samman mellan händerna i ett poetiskt trolleritrick. Här finns inga ess i rockärmen, inga kaniner framdragna ur hattar – bara finkänslig, inför språkets alkemi ytterst känslig poetik närvarande. I det avseendet är hon och har alltid varit en morfemets schaman. Kanske landar vi i språkets besvärjelse; i både en tilltro till och manifesterande av språkets återupprättande kraft, i dess förmåga att etablera det den sinnliga erfarenheten förbigår eller blundar inför. Det är en omtumlande fors som drar fram över sidorna, över läsaren, över poeten. kDen är destruktiv i den mest konstruktiva betydelsen av ordet. Den morfemiska likehten mellan spår, språk, och sår är ingen slump. Inget av dem agerar slumpmässigt. ”när ordet rör vid köttet är det brännbart”, skriver poeten. Däri ligger både den kittlande utmaningen och det uppmanande kravet. ”Så länge språket finns finns du”. Kanske är det ingen tröst inför natten, men en sång av hopp. Så tänker du när närvaron av hans frånvarande skulderblad avtecknas i regndroppars dropp-ande, dropp-ade drop-p.
.
Jagets fond
.
Det var som om något brann utanför fönstret. Men himlens röda lämningar hade bara samlats på ett golv, som leksaker hopfösta i förbigående i en hög av händer för trötta för ansträngning. Du var ensam. Det är så du är. Men himlen hade glidit in och lät dig vara med ett ögonblick, lät dig stanna i gränslandet mellan yttre och inre, mellan tillblivelse och stillastående. Du tänkte på Heidegger, igen. Världen är inte det iakttagbara, utan det som konstituerar det faktum att du iakttar. Tingen kan iakttagas. Donen. Men världen är det som möjliggör iakttagelsen. Varat är dess utkomst. En röd samling himmel på ett golv öppnar Varats sår. En annan kväll, när du tog en cigarett i ensamhet bland myller av människor, blåste ut röken sakta, sakta, och såg hur den föll tyst på alltings annanhet, var himlen inte röd. Det är så det här. Fonden förändras. Men alltjämt: spelet kvarstår, oförmågan, lättjan.
Aldrig har det moderna subjektets upptagenhet vid sin egen skapelseprocess varit så tydlig som nu. Facebook-incheckningar, avståndstaganden, twittrande, bloggande - allt syftar till att i filtrerad form presentera, manifestera, och upprätthålla ett gångbart jag. Direktheten har aldrig varit så direkt som nu, aldrig så tillgänglig, så omedelbar. Resultatet är förödande lättuppnåeligt. Identiteten är Seinfeldskt i ständig process att bli utbytt: “But I don’t wanna be a pirate”. Och den som inte vill, behöver inte. Här går bra att välja annat. Här går bra att placera sig i Eiffelbenstorn; här går bra att förneka det som hände alldeles nyligen, alldeles här; här går bra att glömma det som egentligen inte skulle kunna glömmas. Här går bra att skriva bort sig ur språket, att dränera semantiken. En blodröd himmel är kanske inte en blodröd himmel. Men fonden behövs för att det här jaget ska kunna existera.
Och när vi ändå talar om saknad - låt skenkänslan fara. De passerar. Det gör de alltid. Du köper gymkort och spaltar upp projekt som ska få dig att ingå i världen igen. Du bjuder på middag. Du föreslår vin. Du säger: Det här är sådant de gör. Det här är sådant vi ska göra. Kutym, kallas det. Civilisation. Så du deltar. Köper gymkort. Tar en drink. Pratar. Försöker göra dig förstådd. Men de passerar. Alltid passerar de. Också det är en fond mot vilkens avteckning ett jag kan existera. Vi väljer det. En incheckning till på Facebook och projektet är i hamn. Varsågod - lev upp till din skapelse. Ta en latte till i solen och posta ett foto som bevis för din trivsamhet. Men himlen som spiller sig röd på golvet är också bevis för att allt det där bara substanslöst jagklotter. De val som faktiskt skapar identitet är av annat slag. De görs hela tiden och ligger gömda i Varats hjärta och öppnas bara via de sår som aldrig, aldrig får visas.
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.
- T. T.
.
.
Det var som om något brann utanför fönstret. Men himlens röda lämningar hade bara samlats på ett golv, som leksaker hopfösta i förbigående i en hög av händer för trötta för ansträngning. Du var ensam. Det är så du är. Men himlen hade glidit in och lät dig vara med ett ögonblick, lät dig stanna i gränslandet mellan yttre och inre, mellan tillblivelse och stillastående. Du tänkte på Heidegger, igen. Världen är inte det iakttagbara, utan det som konstituerar det faktum att du iakttar. Tingen kan iakttagas. Donen. Men världen är det som möjliggör iakttagelsen. Varat är dess utkomst. En röd samling himmel på ett golv öppnar Varats sår. En annan kväll, när du tog en cigarett i ensamhet bland myller av människor, blåste ut röken sakta, sakta, och såg hur den föll tyst på alltings annanhet, var himlen inte röd. Det är så det här. Fonden förändras. Men alltjämt: spelet kvarstår, oförmågan, lättjan.
Aldrig har det moderna subjektets upptagenhet vid sin egen skapelseprocess varit så tydlig som nu. Facebook-incheckningar, avståndstaganden, twittrande, bloggande - allt syftar till att i filtrerad form presentera, manifestera, och upprätthålla ett gångbart jag. Direktheten har aldrig varit så direkt som nu, aldrig så tillgänglig, så omedelbar. Resultatet är förödande lättuppnåeligt. Identiteten är Seinfeldskt i ständig process att bli utbytt: “But I don’t wanna be a pirate”. Och den som inte vill, behöver inte. Här går bra att välja annat. Här går bra att placera sig i Eiffelbenstorn; här går bra att förneka det som hände alldeles nyligen, alldeles här; här går bra att glömma det som egentligen inte skulle kunna glömmas. Här går bra att skriva bort sig ur språket, att dränera semantiken. En blodröd himmel är kanske inte en blodröd himmel. Men fonden behövs för att det här jaget ska kunna existera.
Och när vi ändå talar om saknad - låt skenkänslan fara. Dom passerar. Det gör dom alltid. Du köper gymkort och spaltar upp projekt som ska få dig att ingå i världen igen. Du bjuder på middag. Du föreslår vin. Du säger: Det här är sådant de gör. Det här är sådant vi ska göra. Kutym, kallas det. Civilisation. Så du deltar. Köper gymkort. Tar en drink. Pratar. Försöker göra dig förstådd. Men dom passerar. Alltid passerar dom. Också det är en fond mot vilkens avteckning ett jag kan existera. Vi väljer det. En incheckning till på Facebook och projektet är i hamn. Varsågod - lev upp till din skapelse. Ta en latte till i solen och posta ett foto som bevis för din trivsamhet. Men himlen spiller sig röd på golvet är också allt det där bara substanslöst jagklotter. De val som faktiskt skapar identitet är av annat slag. De görs hela tiden och ligger gömda i Varats hjärta och öppnas bara via de sår som aldrig, aldrig får visas.
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
En känsla som om folkmassor drog genom gatorna
i blindhet och oro på väg till ett mirakel,
medan jag osynligt förblir stående.
Som barnet somnar in med skräck
lyssnande till tunga steg.
Långt, långt tills morgonen sätter strålarna i låsen
och mörkrets dörrar öppnar sig.
- T. T.
.
Kristian, regnet, och kärleken
Regnet och Kristian. Kristianregnet. Kärlekens omöjlighet, dess möjlighet. Insikter kan komma även på en tisdag. Att till uppvärmd lasagne läsa Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek en lunchrast i en av Kapitalets borgar, är som en inverterad besvärjelse, en obetingad nödvändighet, en landning i landningen. Du lyssnar på Schubert. Skriver. Tänker och undrar vad som gick fel - hos dig, hos honom, var i mönstren det skeva tog sig in och infekterade. Du börjar om. Regnet, Kristianregnet. Var läggs mönstren till det vi senare ska komma att kalla våra liv? Aldrig förr har du sett någon med sådan stringens, skönhet, renhet, och uppriktighet skildra det mest fundamentala: vad innebär det att vara - nej, att bli - en människa, som hos honom. Kristian LundbergsYarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.
I förbigående går att notera vissa saker: maniskhet, skev självbild, svekfullhet, ensamhet. De är abstraktioner som realiseras, avslöjas. Inte som raka linjer, eller som linjer som tangerar varandra - utan som horisonter som ögonblickligt genomkorsas av en annan framryckande horisont. I övrigt: osynlighet, formbarhet, kutym. Det är så man överlever. Man går ner, man går upp. Det är arkaiska mönster som tecknar sig mot fonden där fenomenen avtecknar sig. Och ni gick och såg världen tråkigaste opera, La Bohème, och du sade efteråt: Något fattas - här, nu. Här misslyckas Puccini, totalt. Här finns inte tillstymmelse till mytologi - endast tomma poseranden, gester, en skönhet som inte vill annat än att befästa sig själv, sin attityd, sin form. Något fattas. Och något fattades också när du gick hem och lät kulisserna närma sig. Är kärleken verklig, överlevande? Ja. Nej. Du skriver tillbaks dig själv i språket. Du återvänder till mytologin. Kärleken ska inte segra, men återkomma. Den tomma Puccini-posen kan mycket väl få stå kvar där - staty-lik, ointresserad, frånvänd. Den gör ingen illa. Den tillför inget, men gör ingen illa. Du reser hemåt, och du undrar varifrån din historia kommer. Du ska skriva dig tillbaka till kärleken. Som Kristian. Sämre, såklart, men på samma sätt.
Allt oftare nu låter jag dikten satnna bara vid en
ansats, en antydan - som en gest, tänk dig att du
ser henne stryka bort håret från pannan, så enkelt
blir det nu, bara börja om och stryka över diktraderna
som jag inte längre vill kännas vid, tänk dig att hon
stryker bort håret från pannan. Du står vid det öppna
fönstret, trafiken står stilla - du är vad du blir
.
När Annanheten kom
..
Hur tanken dröjer sig kvar - som en doft av svett avlämnad i förbigående, som en blick i motvillig bortvändhet. Du läser Emmanuel Levinas och hur mötet med det Andra, eller den Andre, aldrig får förnekas, ignoreras, misstas för något annat. I mörkret på Södra Teatern, när Rebecka Törnqvist stilla manifesterar sin kontrollerade bräcklighet, så står du ansikte mot ansikte med just en sådan Annanhet, som inte kräver annat än ditt deltagande i mötet. Du tillåter det ske. Du andas. Avbrottet kommer, men det kommer senare. Du har svårt att förklara varför en annan Annanhet, en som väljer icke-mötet, så påverkar dig. Du noterar att det sker. Det är odiskutabelt. Men försöken att förklara, att finna orsaker, mening, strukturer - hur långt från det fenomenologiska uppdraget tanken än står - faller platt. Du faller platt.
Av nästan samma orsaker misslyckas Thommy Berggren i sina ansatser att psykologisera Molière. Här finns en Annanhet presenterad - endimensionell, typifierad, exemplisk. Det vore nog. Den är en stenstod, en utkomst, en symbol. Det är nog. Men Berggren vill förstå, vill hitta förklaring, vill hitta djup och möjlighet till samvete. Där är ni lika, du och Thommy. Ni står framför den ointresserade stenstoden och försöker hitta mening. Det är tröstlöst. Tartuffe är uttömd i sig, är sin egen representation, sitt eget tecken. Hur vackert föreställningen än genomförs, och hur oantastligt snyggt och begåvat allting är, så förblir Tartuffe frånvänd ansatsen. Han vill inte delta i det vi förs in i. Han blir kvar utanför scengolvet. Här vore fenomenologi nog, men ansatsen vill mer. Den, ansatsen, faller platt.
Senare ringde du henne och sa: Den här självupptagenheten, varifrån kommer den? Den är som en smetig sirap mellan oss. Vämjelse. När pendeln kommer till Helenelund går de av, dessa tysta män med sina Ecco-skor och sin outtalade, oförlösta längtan. De bär sina laptop-väskor som vore de misslyckade tillhyggen tänkta att användas vid någon nonchalant störtning av valfritt så kallat odemokratiskt styre. Men här på andra sidan den icke inträffade revolutionen finns bara emblemet kvar, här finns bara tecknet för det som aldrig inträffade. Så de vandrar vidare, i tystnad, dag efter dag. Den Annanheten, älskling, är värre än alla andra. Den har en mening, en anledning. Hon tröttnade och lade på. Du lät mörkret annektera dig, våldföra sig på dig. Det Andra slet i ditt hår, och det var meningen att det skulle vara så.
.
Sten Ljunggren och omöjlighetens afton
Mars är en rörelse i en katakomb. Här råder undantagstillstånd i lekparken. Det finns en Ekelöfsk renhet som fattas oss, en Aureliusk stiff upper lip ännu ej införlivad i låtsastillvaron. Kanske berodde det på hans blonda stormighet, på hans tvetydighet, på hans kryptiska sms. Kanske var det avståndet, omöjligheten, seendet mellan fingrarna på de för ansiktet hållna händerna. Det spelar inte heller någon roll. Du tänkte istället på Sten Ljunggrens makalösa, textnära, nakna, plågsamma prestation i Stillheten på Stadsteatern - hur ensamheten kom krypande genom salongen, hur den lade sig som cigarettröken, lämnade en doft i ditt hår, och hur den stannade kvar hos dig långt efter du gått och blivit så märkligt avfärdad av en annan omöjlighet. Så vilket kommer först: benägenheten att delta i dessa omöjligheter eller den Sten Ljunggrenska ensamheten? Vilket är ett resultat av den andra? Skulle ett potentiellt svar ha någon avgörande betydelse?
Mars är en rörelse i en katakomb. Efteråt hällde du upp ett glas vin för dig själv och lyssnade på Brahms andra kvartett för piano och stråkar, Sylvia Vrethammar, och Broken Records “A Darkness Rises Up”. Det fanns en fundamental vilja till något värdigt i det läget; en sorts naken manifestering av intentionens upplösande. Inte för att enskilda incidenter kan tillföras den betydelsen, utan för att tiden, den cirkulära, vid någon punkt, oundvikligen, bryter sin egen cykel. Så du ringde henne istället och sade: Vi lämnar agendorna, undanhållningarna, maskeringarna, självrättfärdigheten. Vi börjar om, låt vara för 2437:e gången. Om ett öga hade kunnat sluta sig, så hade det gjort det där. Men så skedde inte; Sten Ljunggren omöjliggör det. Så när du tömde glaset och lade på luren, så sträckte sig även horisonten lite, lite tunnare. Och nattens magra doft av våt asfalt och is hade inga löften som skulle brytas, inga gåvor att växla under bordet. Buktalarens docka sov i sin låda.
Mars är en rörelse i en katakomb. Illusionerna draperas, blottläggs, draperas igen. Det är som hos Norén: det repetitiva har ett egenvärde. Sten Ljunggren kan inte gestalta vare sig martyr eller förövare - i någon av de riktningarna leder aldrig Noréns text. Han måste stå där, i neonljuset, och blottlägga sin trasighet för att ha en chans att överleva - om så än i illusionens exponerade brutalitet. Inget ödeläggs eller återföds, men får fortsätta i modifierad form. Kanske är kärleken den enzym vi behöver för att möjliggöra transformationen; kanske är förlåtelsen, eller möjligheten därtill, löftet om dess varande. I salongen, när röken från Sten Ljunggrens cigarett sakta lägger sig över papperen på golvet, ser också du din omöjlighet. Inget ska exponeras då, utan senare; inget ska exponeras här, utan tidigare. En strykning av en hand längs ryggraden gör ingen skillnad. Ditt livs outgrundlighet är sedan länge förlorad. Snart ska du tömma ett glas till, och illusionen få ett nytt, lite skirare skimmer.
.
Helen och den grå snön
Grå snö och lyftkranar, självbedrägeriet och nostalgin. När Helen Sjöholm sjunger Tomas Andersson Wijs ”Ett slag för dig” på Hotell Rival en bortglömd februarikväll, så krackelerar tidens ytlager och fördämningen brister. Februari är motsatsen till ett löfte, ett sår i skuggan av tidens monster. Du gråter – inte av identifikation eller till följd av subjektets tolkningsföreträde, utan för att den mumifierade saknaden kräver en grå ton i snön. Efteråt, med rödgråtna ögon under tunnelbanevagnens trista ljus, ska du sakta återvända till världen. Du tänker på Melissa Leos fantastiska prestation i ”Welcome to the Rileys” – trevandet och närmandet inför livet, inför kravet, inför trygghetens förbannelse. Parallellerna är sökta men inte eftersökta.
Och du sade, strax efter att klockan slagit tolv den där symboliska natten: Här och nu börjar det om. Den här yrsnön, den här champagnen, de här raketerna - allt lovar att något är passerat. Eller hur? Och den enkla frågan som avslutade stjälpte allt, drev en klinga genom språket, och skåran öppnade sig. Tid och rum framstod som de falsifieringar de är, frånryckta och separerade från det som pågick där de begreppen inte har någon merit. Så symboliken visade sig, ungefär som väntat, att vara - just - symbol: kutym, tecken, platthet. Den är inte mytologi. Den befann sig i tiden då snön än inte var grå, och det inre och det yttre inte kunde tala med varandra, inte kunde mötas i det sår där allt är möjligt.
Grå snö och Jean Sibelius sjätte symfoni, oförmågan och skönheten. Enkla markeringar - uteblivna sms, blickar, beröringar, telefonsamtal, facebookstatus-uppdateringar, kyssar, tystnader - får här ödesdigra konsekvenser. Det är som om litenheten och meningslösheten möjliggör det grundläggande existentiella. Det är paradoxalt, bisarrt, genant, och högst förståeligt. För det är där, i tecknen, i tecknen av tecken, i tecknens tillskrivna betydelse, i teckens kometsvans inhöljda drömmar och misslyckanden - det är precis där som mytologin tar fäste, formulerar sig, och Varat brister i sår, i gråt, i försåt gömd längtansgråt. Och du sneglar bakåt. Och du låter Helen öppna ett sår. Och du låter det vara vackert. Den grå snön är inte bara en förutsättning, utan ett resultat.
knytes år igen till år.
Över jorden går den höga
natten med sitt såll och sår.
Stjärnor sår den höga natten
över jorden där vi bo.
Somt blir på blåa slätter.
Det är himlens korn som gro.
Men de döda kornen virvla
osällt utan växt brodd
som en svart och frostförhärjad
säd av en förlorad sådd.
Sömnlös kan du se din levnad,
vandrare på gåtfull stig,
gå i natt med klara bloss och
döda världar över dig.
Vad du misste blev en stjärna.
Vad du fick var stort ändå.
Om de dog, har det dock levat.
Allt skall födas och förgå.
Årsnatt, största natt bland nätter,
se vad skuggor i vårt hus.
Kallom på vår stjärna. Vägen
framåt står i hennes ljus.
- Bo Bergman
Och du sade, strax efter att klockan slagit tolv den där symboliska natten: Här och nu börjar det om. Den här yrsnön, den här champagnen, de här raketerna - allt lovar att något är passerat. Eller hur? Och den enkla frågan som avslutade stjälpte allt, drev en klinga genom språket, och skåran öppnade sig. Tid och rum framstod som de falsifieringar de är, frånryckta och separerade från det som pågick där de begreppen inte har någon merit. Så symboliken visade sig, ungefär som väntat, att vara - just - symbol: kutym, tecken, platthet. Den är inte mytologi. Den befann sig i tiden då snön än inte var grå, och det inre och det yttre inte kunde tala med varandra, inte kunde mötas i det sår där allt är möjligt.
Grå snö och Jean Sibelius sjätte symfoni, oförmågan och skönheten. Enkla markeringar - uteblivna sms, blickar, beröringar, telefonsamtal, facebookstatus-uppdateringar, kyssar, tystnader - får här ödesdigra konsekvenser. Det är som om litenheten och meningslösheten möjliggör det grundläggande existentiella. Det är paradoxalt, bisarrt, genant, och högst förståeligt. För det är där, i tecknen, i tecknen av tecken, i tecknens tillskrivna betydelse, i teckens kometsvans inhöljda drömmar och misslyckanden - det är precis där som mytologin tar fäste, formulerar sig, och Varat brister i sår, i gråt, i försåt gömd längtansgråt. Och du sneglar bakåt. Och du låter Helen öppna ett sår. Och du låter det vara vackert. Den grå snön är inte bara en förutsättning, utan ett resultat.
Grå snö och lyftkranar, självbedrägeriet och nostalgin. När Helen Sjöholm sjunger Tomas Andersson Wijs ”Ett slag för dig” på Hotell Rival en bortglömd februarikväll, så krackelerar tidens ytlager och fördämningen brister. Februari är motsatsen till ett löfte, ett sår i skuggan av tidens monster. Du gråter – inte av identifikation eller till följd av subjektets tolkningsföreträde, utan för att den mumifierade saknaden kräver en grå ton i snön. Efteråt, med rödgråtna ögon under tunnelbanevagnens trista ljus, ska du sakta återvända till världen. Du tänker på Melissa Leos fantastiska prestation i ”Welcome to the Rileys” – trevandet och närmandet inför livet, inför kravet, inför trygghetens förbannelse. Parallellerna är sökta men inte eftersökta.
Och du sade, strax efter att klockan slagit tolv den där symboliska natten: [I]Här och nu börjar det om. Den här yrsnön, den här champagnen, de här raketerna - allt lovar att något är passerat. Eller hur?[/I] Och den enkla frågan som avslutade stjälpte allt, drev en klinga genom språket, och skåran öppnade sig. Tid och rum framstod som de falsifieringar de är, frånryckta och separerade från det som pågick där de begreppen inte har någon merit. Så symboliken visade sig, ungefär som väntat, att vara - just - symbol: kutym, tecken, platthet. Den är inte mytologi. Den befann sig i tiden då snön än inte var grå, och det inre och det yttre inte kunde tala med varandra, inte kunde mötas i det sår där allt är möjligt.
Grå snö och Jean Sibelius sjätte symfoni, oförmågan och skönheten. Enkla markeringar - uteblivna sms, blickar, beröringar, telefonsamtal, facebookstatus-uppdateringar, kyssar, tystnader - får här ödesdigra konsekvenser. Det är som om litenheten och meningslösheten möjliggör det grundläggande existentiella. Det är paradoxalt, bisarrt, genant, och högst förståeligt. För det är där, i tecknen, i tecknen av tecken, i tecknens tillskrivna betydelse, i teckens kometsvans inhöljda drömmar och misslyckanden - det är precis där som mytologin tar fäste, formulerar sig, och Varat brister i sår, i gråt, i försåt gömd längtansgråt. Och du sneglar bakåt. Och du låter Helen öppna ett sår. Och du låter det vara vackert. Den grå snön är inte bara en förutsättning, utan ett resultat.
Tänd ditt ljus och vaka. Stillaknytes år igen till år.
Över jorden går den höga
natten med sitt såll och sår.
Stjärnor sår den höga natten
över jorden där vi bo.
Somt blir på blåa slätter.
Det är himlens korn som gro.
Men de döda kornen virvla
osällt utan växt brodd
som en svart och frostförhärjad
säd av en förlorad sådd.
Sömnlös kan du se din levnad,
vandrare på gåtfull stig,
gå i natt med klara bloss och
döda världar över dig.
Vad du misste blev en stjärna.
Vad du fick var stort ändå.
Om de dog, har det dock levat.
Allt skall födas och förgå.
Årsnatt, största natt bland nätter,
se vad skuggor i vårt hus.
Kallom på vår stjärna. Vägen
framåt står i hennes ljus.
- Bo Bergman
Bekännelsen
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Den gror, frodas. Du hungrar. Du säger: Han är förlorad, frånvänd. Separerad på det här tåget genom det svarta ödelandet, fråntas du inget ansvar för det som inte skedde. Ingen rygg vänds när som helst mot skuggans skugga. Köttet lever av sina helt egna premisser och brist på löften om beständighet. Faktum är: flyktigheten har blivit norm här där tisdagskvällsensamheten är ett skydd gentemot världen. Avgjort längre bort, och med trasiga toner förträngda i strupen, går en svartklädd poet till sin egen-regisserade avrättning. Här går det bra att säga “trohet” och “undanflykt”, utan att egentligen avse något. Terminologins uttänjdhet skulle kunna kompletteras av ett nyckelbens skönhet, men gör inte det.
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
.
Hur levde ni här?
Hur levde ni här, i avskildhet? Hur gick ni vidare? De ska rista grottmålningar om er - stiliserade, enkla figurer ska representera liv, drömmar, historier. Ni ska reduceras till tecken, enskilda tecken. Det är möjligt att du tänkte så för att du satt och lyssnade i ensamhet på Tjostakovitjs första pianosymfoni; det är möjligt att du tänkte så för att du hade skådat rakt in i skuggans skugga. Det är möjligt. Gunnar hade stulit ditt språk, sade du, men i förebyggande syfte. Du argumenterade, missionerade. Det fanns något outsägligt att passera, som du än inte hade gjort. Det fanns oförlösta fyllor, kärlekar, ångestanfall - oförlösta parenteser, som ännu inte hade fullbordats.
Och inför en sådan futilitet skulle man möjligen ha blivit less, uppgiven. Men inte du. Här frodades energin, och på lågvarv gick den mekanism som skulle röja allt. Hur kunde ni leva så länge här, för er själva, avskilda av gränser och tankar och definitioner? Hur kunde ni ägna så mycket tid åt att särskilja er, att upprätta och bekräfta och efterleva abstrakta gränser? Hur kunde ni köpa idén om identitetens negation? Det gjordes för att inget alternativ fanns. Det blev er undergång, men inget annat alternativ fanns. Romantiken hade lämnat världen, men ni klamrade er fast vid tanken om den gemensamma undergången.
Hur kunde ni gå på uppsättningen av Andrea Chénier med så naiva förutsättningar? Det här är en optimala operan: befriat från den där 1900-talsidén om komplikationen som så tyngde Puccini; befriat från vad som skulle bli den Hollywoodistiska plot-nervositeten; befriat från krusidullerna. Den är rak, uppriktig, vacker, och okomplicerad. Och hur vackert gör de inte slutscenen i just den uppsättningen, i dess romantiska excess: föreningen och vidare-livet i döden. Och: den som står med näven sträckt mot de båda, Gérard, som sedan, i förskräckelse, precis innan ridån faller, stirrar tillbaks till det som väntar: livet i bortvaldhet, i avskildhet.
Hur ohyggligt är det inte? Hur ohyggligt är det inte att leva här, i avskildhet, i bortvändhet? Du kunde ha svurit på att något annat hade passerat, men din uppfattning skulle visa sig felaktigt. Det är för övrigt ett återkommande tema: saker som ter sig som självklara visar sig vara felaktiga. Det är det utbytbaras, det illusoriskas ontologi, som manifesteras. Du rationaliserar det. Du argumenterar, förklarar, intellektualiserar. Du drar in Derrida där inte tillstymmelse till Derrida finns. Hur ohyggligt är det inte? Hur levde ni här, i avskildhet? Hur kan ni tro att ni gjorde det? Gunnar har stulit ditt språk, i förebyggande syfte. Tack och lov.
.
