Igitur

Det är tråkigt här, handsome. Alla bybor har samlats för den offentliga hängningen och ska senare paradera med högafflar och facklor, kanske driva ut något otyg som inte passar sig. Du, tillsammans med tanken på P, Melissa Etheridge, och Karl Vennberg, har tagit tillflykt i detta fönsterlösa rum där luften står stilla. Det är märkligt hur avståndet kan bli en närvaro, hur det ouppfyllda i sig konstituerar ett sorts klibbigt haveri.

Det är tråkigt här, handsome. Innebandykillarnas engångsgrillar pyr frenetiskt och ackompanjerar den typ av ritual (vad den nu avser) som pågår därute på gräsmattan. Svårigheten att ingå här, att delta, har djupt rotade mönster. Du minns. Titthålsperspektivet har varit ditt fönster. Du minns. Ryggarnas stumma tillvändhet har varit din erkända tableau. Du minns. Verifiera inget. Så fort du fäster det i språket avslutas det.

Det är tråkigt här, handsome. Att vänta på svar från forskningsråd och under tiden förneka allt som du kopplat till ditt du, att kompromissa där inga kompromisser borde finnas; att överlåta beslutsrätten till det apatiska monster som släpar sina oproportionerliga lemmar över golven här; att sluta lyssna på Rachmaninov - allt detta bekymrar, och berövar, och tycks odiskutabelt svårt. Grilloset tätnar. Snart kommer den där portabla cd-spelaren dundra ut allt tänkbart euro-disco-trance-remix-av-vilket-gammalt-skit-som-helst-trash. Jag svär.

Det är tråkigt här, handsome. Vi har brutit de avtal vi eventuellt hade med oss själva. Ser du inte hur det saknas gemenskap här med dessa jag? Soldränkta husfasader. Vårsyréndoft. Ängar av maskrosoändlighet. De hittar varandra ikväll, alla dessa som inget hellre vill än att komma hem. Vi, handsome, vill komma bort: från frånvaro och leda och avsaknad av mål. Vi är fattiga och onyttigt stolta och fyllda av begär. Det är en gammal idé att se bland dessa blinda. Det är en metafor, självklart; osann, förnumstig, självbelåten. Men den tjänar ett syfte. Vi andas genom dess enkelt falsifierbara låtsashet. Avgör det något?

.

.

Din ungdom, avslutad, är en röjd skogsglänta, sedermera bortglömd och negligerad, igenvuxen. Avlägsen, och innesluten, är den oro som släpas likt en säck kvarlämningar, utan värde men med oövervinnerlig affekt, som kånkas genom tillvarons nyligen tjärbelagd väg. Din metaforik är inte mer originell än ett kvasijapanskt tecken tatuerat på vaden efter exceptionellt noggrant övervägande. Det poserat och utstuderat alternativa, det självmedvetna kompromissandet mellan uttrycket och intrycket, liknar ditt språk i sin endast halvt fullbordade intention. Det är som att rita en fyrkant och sedan hävda att den representerar ett hus; det är som att tro att tecknet jag är en analogi till "jag".

Nej, Amelie Björcks bok om Sonja Åkesson var inte särskilt upphetsande. I sin ambition att komplicera, problematisera, förenklar hon. Invertera frågeställningen: det enkla är inte bedrägligt; dvs. det gömmer inte en underliggande komplexitet eller motsägelsefullhet, som balanseras eller harmoniseras genom läsningen. Tvärtom. Det komplexa kan möjligen maskera en enkelhet, men förhållandet är aldrig det motsatta. Sonja Åkessons enkelhet, dvs. direkthet, dvs. konstruerade närhet till erfarenhet, är storartad just därför - inte för vad det eventuellt erbjuder länk till. Textens nivå kan inte, vill inte, konstruera mer än medvetandegörandet av sin egen konstruktion. Textens intention vill inte mer än så. Istället för att ursäkta stildraget, istället för att fylla det tomma och öppna med en medvetenhet - man frestas säga "substans" - som omöjligen kan finnas, skriv något om hur världen gör intrång, betingad av sin egen intentionala akt. Allt annat är styvmoderlighet, är krampaktigt omfamnande och via manipulation fram - och avtvingad kärlek.

Men din ungdom, annorlunda och försakad, undanskuffad som din lust, fränvänd världen som Nordman eller Paul Tillich, ratar sitt eget spår. Oumbärlig, men svårfångad som maskrosfrön eller sann banalitet, svärmar din längtan kring hans namn oförtröttligt, oförstört. Mitt i historiens klichéfyllda, från all form av universalism frånkopplad symbolism, avslöjas du som den kostymklädda i en naturalistkoloni. Din enkelhet, bruten i sin oavhängighetsförklaring, ombesörjd av ingen förutom sig själv, lämnar avtryck på icke torkad och stelnad betong och nypolerat glas. Din ensamhet, däremot, släpar sin närvaro genom lera och sank. Du löser inget annat än frågans uppkomst med detta. Men det visste ju Sonja redan.

Varje utopi bär sin död med sig

som språket sitt metaspråk

Varje brist på utopi är bara otill-

räckligt formulerad Den finns där

ändå, ofrånkomligt, som en skugga

Och döden på samma sätt som alla

andra utopier Vi måste ha ett språk

Eller minst två Mönstret föds ur

den oändligt bakgrunden Eller är

kontrasten mot denna Det gör oss

möjliga Vi kan inte veta vilket

slags existens det har Vi är dess

verklighets bärare För varje gång

avslutade Det föds nu flera språk

Göran Sonnevi, Små klanger; en röst (1981)

.