pajkastning, Nietzsche, och Gud
När du till slut hade lyckats få honom ur dina tankar, så satt du ensam med rävpissvinet och lyssnade på Rachmaninovs tredje pianokonsert med Martha Argerich vid tangenterna och tänkte: här kommer det igen. Och han kom och kom och gick igen. Och du sade, senare, i ett helt annat sammanhang: Ge Mona och Fredrik en halvtimme var på Sergels Torg. Låt dem prata om bristerna i sitt eget program och fördelarna med den Andres. Det är det enda som skulle ge någon form av värdemätning på vilken insikt de faktiskt besitter. Det gräver samma grop, lägger det borttagna i den Andres halva istället för vid sidan. Invertera utgångspunkten. Detta tomma bankandet av valfri opinionsundersökning i den Andres huvud, detta meningslösa papegojandet av förutsägbara klichéer, detta oerhörda, oerhörda avståndstagandet från någon form av reflektion - allt detta tröttar oss. Det enda mer outhärdligt i sin substanslöshet än modebloggsfenomenet skulle möjligen vara politikerbloggsgeggan. Befria oss. Befria oss från missionerandet. Befria oss från agendorna. Befria oss från Maria Abrahamsson och Göran Greider. När du talade så så lyssnade hon, om än motvilligt. När du sa att du saknade honom gjorde hon inte det, utan slöt ögonen och lät tanken fara. Det fanns skillnad i substans, även där.
När du till slut hade stannat upp ett ögonblick, lämnat galenskapen vid sidan av vägen, så satt hon där och grät. Det fanns anledningar - självklart - men de var sekundära. Det var handlingen, akten, som var det primära. Och nog är detta en så djupt Sartreansk insikt som det ens är möjligt att få: akten föregår anledningen. Den är självuppfyllande, självrefererande, onanistisk. Dessa far förbi här: ögon, munnar, dofter, händer. De far förbi. Du säger: Akten är slutgiltig i sig - utan incitament, utan agenda. Akten vill inget annat än sin akthet, vill inget annat än manifestera sin karaktär av akt, av agerande. Gud tar ingen hänsyn i ett sådant läge. I själva verket är akten då Gud - sitt eget ursprung, sin egen utkomst. Men hon genomskådade såklart de försöken till rättfärdigande av flykten från ansvar, och påtalade att gråten visst har en agenda. Hon hade rätt, onekligen. Men du fortsatte: Här är en djup missförståelse: Nietzsche är motsatsen till en nihilist. Det är det som är hans poäng. Nihilismen måste överkommas, övervinnas, passeras. Och ersättas. Han är en moralistisk visionär - det vill säga nihilistens antites. I den vilan kunde ni mötas i alla fall, om än momentant. Mona och Fredrik brydde sig föga om detta. Här fanns tramsigheter att ingå i. Och ingenstans höjdes ett ögonbryn vid synen av brist på det perspektiv som skulle omöjliggöra, skulle möjliggöra allt.
.
