Igitur

Och frukosten vid halv två på eftermiddagen och den vackre unge mannens ansikte i motljuset och Edith Piaf i rummet och skönheten i detta. Du påtalade det. Kanske pågick en födelse, tänkte du, och lät Kennet Klemets Kling kling ta plats i sinnet. Det är för enkelt att sakna efteråt. Låt hellre det ännu icke inträffade ta plats. Sörj Kändisdjungeln långt innan bilden av detsamma har stelnat i avskyns form. Sakna det ännu icke inträffade. Är det möjligt att på så sätt låta födelsen ha ägt rum redan och nu, på andra sidan det ännu inte inträffade, istället invänta saknaden? Bengt Frithiofssons i getvithet behårade, moskitosargade, och av luftfuktighet blanka lekamen lovar ingenting av detta. Textens greppar sin egen födelse och död, simultant; bär på sin egen reverserade - eller inverterade - skapelseakt. Ordet återvänder till bilden av sitt ursprung, som i sin tur visar sig vara en representation av sin egen frånvaro. Och så fortsätter det. Och därför, endast därför, är hans ansikte i motljuset denna eftermiddag ett tecken av tecknet som betecknar födelsen som representerar saknaden. Och omvänt. Bengt Frithiofsson svettas. September kan vara en ynnest.

Kennet Klemets känselspröt trevar efter konturerna av ett samhälle kanske i förfall, kanske i uppbrott. Oavsett vilket: det handlar om rörelser, simultanitet, intryck - som per definition är fragmentariska, repetitiva. Blir han personligare? Det är möjligt. Intimare? Definitivt. Det är som den värsta febrigheten har lagt sig , som om de nervösa trådarna inte mojnat men planat ut en del. Där tidigare horisonten, som kanske inte sågs, låg utsträckt bortom det perifera synfältet, där upprättar dikten nu istället en vertikal rörelse i tid, i person. Dikten är kropp, kroppen dikt; ständigt fast i en evig cirkelrörelse av förstörelse och tillblivelse. Diktens omtagningar och upprepningar syftar kanske till att antydningar till en kontur ska framträda, Och du tänker: det troliga är kanske det motsatta, att det är konturen som nu sönderfaller. Tecknets tecken. Det betecknade försvinner, evaporerar. Och det är en sanning: därför saknar vi nu det ännu icke inträffade, även om hans ansikte lyser så klart, så vackert, så obarmhärtigt närvarande, att det endast kan framträda i frånvaro. Tiden imploderar. Bengt Frithiofsson har ännu inte landat i en pöl av sitt eget svett i en djungel långt borta, förutom i bilden av det egna landandet i bilden, dvs. representationen, av den egna svetten. Allt är utbytbart, inverterbart. Allt, förutom linjerna av hans ansikte i motljus, en sen frukost, med Edith Piaf som sjunger “Autumn Leaves” i bakgrunden.

Illusionen vill övervinna allt, alla föreställningar du gör om livet, om dig själv. Du sa: Det är mytologiseringen om det egna jaget det handlar om. Det är essensen av det moderna projektet. Shakespeare skulle ha varit totalt ovetande om det; Rousseau inte. Det är insikten om att inget är givet, stabilt, fixerat, eller slutfört som driver tesen om det ständigt tillblivande, det manipulerbara, det ännu icke stagnerade, färdiga, frusna. Det är detta som driver fram illusionen - det egenhändigt hopsnickrade, det av andra pådyvlade. Och ni gick och såg Who’s Afraid of Virginia Woolf och du kände att ingen anledning fanns att orda mer om detta. Här finns det, slutgiltigt, manifesterat. Krackeleringen är brutal.

Det är, å andra sidan, en sak. Är den, än viktigare, nödvändig? Inte per automatik - men välkommen. I ljuset frambärs den torkade och flagnade färgen, röjer sin egen bakgrund till hans andetag. Sedan lyssnade du på Johnny Cashs version av “The Mercy Seat” och satt ensam i mörkret. E ringde och dränerade sitt liv. Du sa: Natten skulle kunna ha varit full av fladdermöss och rådslag, men är inte det. Neonet lovar en morgon även när detta är förbi. Vi behöver poserna, choserna, illusionerna för att ta oss genom natten. Vi behöver mytologiseringen. Hon hade sedan länge slutat lyssna och du malde på av ren rutin och tänkte egentligen på hans käklinje. Krackeleringen är brutal.

Senare: dessa tragiska, skitnödiga, uppmärksamhetstörstande människor. Du röker maniskt och försöker stilla blicken som snurrar, snurrar. Längtan, den mest primala, är som en smetig hinna över allt detta. Du hejdar dig, säger: Ta en valium, fuckers! Det här kommer ändå att rämna en morgon när solen går upp. Besvärj, nu, innan ruset är borta; besvärj, nu, innan ni alla gått hem för att ångra er. Besvärj, fuckers! Du var såklart redan avfärdad och förbisedd, detroniserad som det svamlande ingenting du faktiskt var. Men de placerar sig, förhåller sig, fryser i posen som om Rodin arrangerat situationen. Det måste krackelera. Du vet det. Det är oundvikligt. Albert Albee kommer inte att beskriva det igen, men det kommer inte heller att vara nödvändigt. Krackeleringen är brutal, men hans käklinje uppväger allt.

I gränslandet mellan augusti och september släcker du ner, stänger av. Han är ung, men äldre än du. När han gått, låter du stilla frånvaron ta rum. Staffan Söderblom vill, i Sa han, inte bara frambringa läten, utan mening. Diktaren har, med andra ord, pretentioner. Den ena världens tillkortakommanden och den andra världens oreflekterade gränslöshet bildar ett metaforiskt rum, vars konturer endast framträder där texten manifesterar det osagda. För det sker något fascinerande mellan dessa ståltrådsrader och deras fruktlösa sökande efter en exakthet som poeten aldrig kan nå fram till, men som ändå, paradoxalt nog, kan skönjas i misslyckandet. Språket manipulerar. Poeten manipulerar. Naturen manipulerar. Endast de tre i en gemensam, skev danse macabre, kan möjligen frambringa det omanipulerade. Så tänkte du där du satt, i frånvaron och med erfarenheten manipulerad av tanken, samtidigt som augusti hakade i september som ett kugghjul av svart.

Senare: penseldrag i svagt, svagt rosa; försöken att mellan ståltrådstankar manipulera det som faktiskt är alldeles uppenbart, distinkt, och rakt. Det manipulerade är enklare. Minus och minus tar ut varandra, jämnar ut, gör rakt, slätar ut veck och skrynklor. På det plana och utsträckta är du exponerad. Kanske var det detta som låg bakom, dallrande? Kanske var det detta som obemärkt puttade hindret framåt, framåt. Men Staffan Söderlund vill annorlunda, vill öppna upp för det som inte låter som omskrivas. Här då, nu? Ska vi även förvanska det som sker här, som sker till ljudet av ett ännu inte fallet regn? Sagorna ovanför hans huvud i tusental, väntandes. Naglarna mot ryggen, rastlösa, beslutsamma. Mellan raderna breder ingenting ut sig. Enklare än att beskriva, idenfiera, vad som sker, är att konstatera vad som inte sker - mellan eller på raderna, omgärdade eller inte av ståltrådstecken och galenskap. Manipulation eller inte, utsträckta linjer eller härvor av kärlek och bestörtning - det spelar ingen roll. När augustis gräns skaver mot septembers som två älskade av svart, spelar ingenting roll förutom mellanrummet av möjlighet.