Igitur

Tvivlet avgränsar sig självt, my dear. Det kan vara så att du är här endast på semester, endast som på besök i en fristad upprättad av andra. Det kan vara så. Så kanske är det ingen slump att du läser Öijer på väg till landet av kompromisser: kulisserna, pappfigurerna, den verklighet som är så driven in i sig själv att den stagnerat, fryst, blivit ren materia, lera, användbarhet. Och framför allt: kuliss, overklighet. Över Östermalm faller tung, våt snö. Grannens hund ylar. Vid Karlaplan drar hon hårt i den ovilliga ungen, fräser och spottar över sitt liv. Frustrationen är som en hinna, som en fjäderdräkt de gigantiska snöflingorna inte tränger igenom. Hemma tröttnar du på din egen saknad.

Den sinnligt uppfattningsbara världens karaktär av illusion, av overklighet, är såklart inget unikt för Öijer. Men han måste väl ändå vara motsatsen till en Platonist? Skillnaden är enkel: kulissen representerar inget annat än sig själv hos Öijer, är sin egen betingelse, sin egen symbolik. Det är medvetandet som drivit den, då den själv, som en-soi, såklart är utan intention, in i fryst, dött läge. Det är medvetandet som kanske av överlevnadsskäl stagnerar figurer, rörelser, tankar; som avslöjar sig själv genom sin ovilja att låta levande vara levande. Poeter plockar i sina erfarenheter, arrangerar, ställer till rätta. Dockhuset är applicerbart, både här och där. Hemma tröttnar du på din egen saknad.

Så om du är på semester, i en lånad värld, en lånad lägenhet, en lånad tillvaro; om du andas genom en ynnest, så är detta å andra sidan ingen anmärkningsvärt. Ansikten och dofter passerar här, och inget stannar. De förblir pappfigurer, flyttbara, arrangerbara. Någonstans lurar olusten inför att något kan ha gått förlorat, men vad det är, eller vad det skulle kunna vara, har du glömt. Som Öijer. Det finns minnen - vissa starkare än andra. Men den mest otäcka känslan är att de som verkligen skulle ha kommits ihåg, som skulle ha varit av betydelse, aldrig kan minnas. Också det i teorin möjliga minnet förblir en kuliss, en halvt verklig, halvt tillverkad rekvisita i ditt livs uppspelning. För det är där vi hamnar: arrangemanget, regin, fiktionen. Och hemma tröttnar du på din egen, högst verkliga, uppstyltade, plastiga, långsamt fiktionaliserade, livsavgörande saknad.

det jag behöver
det jag ständigt sökt efter
går inte att hitta
det är lönlöst
som om det hela tiden funnits där
och ropat på mej
inte velat låtsas om
att det försvann med själva tillvaron
försvann när våra liv kom till

- B. K. Ö

Härda ut, rumla runt; laga hål och samla strunt. Ett ögonblick i tunnelbanemassan är han där. Sedan inte. Framåt, framåt. Glömma det som varit, glömma det som ännu inte kan glömmas. Härda ut, fixa till sig, försöka igen. Balansera på gränsen. Tänk på att inte tänka på P. Försöka igen. Hänga på tragiska ställen och glo försiktigt över glaskanten. Raljera. Vara förmäten. Läsa Helga Krook och lyssna på Van Morrisons Astral Weeks. Se grönskans grönhet även här bland is och slask. Lämna sig själv ett ögonblick, ett kort, kort ögonblick. Sväva ut i det gröna, det blå. Inte minnas en blick i massan, ett minne, en vilja till något annat, patetiken i mörkret på en annan plats. Glömma det som glömmas kan. Eller inte. En fysisk minnesplats motsvarar kanske en inre. Är dikten rörelsen där emellan? Helga Krook insisterar. Det biografiska krackelerar vid åsynen av det kollektiva. Förutom ibland, i tunnelbanan, när en blick gör en avgrund genom historien. Härda ut, försöka igen.

Inte låtsas som om det regnar, men skölja mun med nyfallen, smält snö. Beundra på avstånd. Sukta. Lämna vit mark och förlösas i grönblå vertikalitet. Lagom till skymningen: hungra bort. Försöka fylla sin värld med obegriplighet, som direkt blir banalitet. Säga: Ack, att bli förlorad och kär, igen. Men ändå minnas ögon i trängsel och en annan plats, en annan tid. Helga Krook löser upp det individuella. Att lägga sitt huvud på torget bredvid den kommunala statyn. Att resignera det egna för det allmänna. Att inte kunna. Slaska sig fram med nedböjt huvud och förbanna oförmågan. Att tänjas som ett träd, som hos Helga Krook igen, mellan roten fram och roten bak. Språket uttrycker inget än sin egen förlust, förlusten av sig själv. Minnas men ändå inte. Minnas men försöka att inte göra det. Återskapa hans linjer, de som nu borde återkapas. Oförmögenheten. Oviljan. Härda ut, försöka igen.

Djupt inne i december avslöjas du. Rikta om fokus. Pendeltågens kråmande och ålande och långsamma krängande fyller ditt liv med brutna linjer. Rikta om fokus. De röda dagarna skar genom tillvaron som en slö kniv genom märg. Det är långt till dikten dessa dagar av frånvända ansikten och frost och svårförståeliga relationer som du oförberett ramlat ner bland och lånad tid och längtan och humbug och rus. Tiden faller isär. Oavsett vilka löften som avlagts i taxibilar, i gränder, och med oöverstigliga distanser mellan er om morgnarna, så överlåts ett kontrakt varje gång du känner en ny doft på huvudkudden. Köp färsk chili, persilja, fårost, lammfärs. Tillaga dina frikadeller i tomatsås. Ombesörj uppgiften, utan ironi. Djupt inne i december försöker du värja dig, men avslöjas.

Kontoret är stilla, stilla i mellandagsfrånvaron. Stirra på papperet. Rikta om fokus. Värj dig, längst inne i december.

I mynningen av januari avslöjas du. Ljuset från bilarna på gatan utanför och doften av grannens mat och Tomas Andersson Wij och saknaden som lägger sig. Så du läser Michael Azars Vittnet, vaknar med torr mun och ögats otillförlitlighet. Ursprunget undgår oss, men visste vi inte det sedan tidigare? Platon gäckar som en obestämdbar doft i massan. Den diskurs som manifesterar erfarenheten är förstås i sig en slav under sin egen struktur. Om vi ska beskriva saknaden här, så är den per definition ett tomt slag i luften. Det gör inget. Det är så vi överlever. Om saknaden föregår uttrycket, och om den i så fall är öppen för erfarenhet och vad den i det läget skulle bestå av, undgår fastställande. Det raster genom vilket saknaden manifesteras, måste älskas. Annars dör vi, i mynningen av januari.

Ett steg åt vänster och världen framträder annorlunda. Allt som går sönder här kan beskrivas, men inte utan ett pris. Så värj dig, även i mynningen av januari.