Igitur

Jag var inte förberedd. Inte på långa vägar. Världens samtal flyktigt och snabbt som en Gilmore Girls-ordväxling, dess språk fyllt av hopp och kast som i en Björling-dikt. Jag blev kvar utanför. Man har prospekt. Man har tilltro. Det räcker inte.

Hon ringer och rösten kränger sig. Hon är oförmögen, lider av sin oförmögenhet. Ska du gå ut, så gör det efter att mörkret har fallit. Det upplysta fönstren ljuger så skönt, skär tvärsnitt genom frånvaron. Enligt en Synovate-undersökning kramas TCO-kvinnor mest i Sverige. Det är definitivt även min erfarenhet. Modlösa och arbetslösa SACO-anhängare hamnar gissningsvis långt ner på listan.

Hans bloggprosa bär sin död med sig, släpar på din egen upprepning. Jackson Brownes "Call It a Loan" framstår som mycket större än sin egen anspråkslöshet om den hörs mot bakgrund av saknadens tunna, tunna drapering. Det är inte konstigare än så.

Man har prospekt. Man har tilltro. Men symboliken här är så enkel, så allmängiltig. Denna generalitet föder både tatueringsindustrin och den populärkulturella fragmenteringen. Häng dina Che Guevara-affischer ovanför sängen, skaffa en delfin på höften, och använd ord som "kontext" och "diskurs". Ta en A-kurs i genusvetenskap. Använd Ramones-T-shirten vid särskilt utvalda tillfällen. Allt betyder, allt symboliserar, allt representerar, precis vad du vill. Detta är essensen av fascism.

Men hon ringer, och rösten sviktar och sviker. Jag talar om prospekt och tilltro. Sådant som kan lösas upp, bli tunt som smörpapper och substanslöst som hunger, Aftonbladet Klick, Dr Phil-förnumstighet, OEI-koketteri, och självkänsla. Vilhelm Ekelund-drömmerierna ter sig spydiga, rent av hånfulla, sådana här dagar.

Genom att beskriva tillvaron så fångar du den. Genom att ge röst åt tystnaden så behärskar du den. Genom att inkorporera såret och spåret i din värld så förblir den inom förståelsens horisont. Vi är många här nu som undrar om denna givenhet borde läsas baklänges.

Nej, jag var inte förberedd. Jag hade prospekt. Jag hade tilltro. Det krackelerar. Vi landar i symbolikens enfald. Att "börja om" förutsätter givenheter som inte längre existerar. Det mest troliga är att de aldrig ens gjort det.

Dom är så medvetna, har diskställ som matchar brödrosten som matchar gardinerna. Jag lämnar spår av Henry James efter mig, låtsas att jag är Bob Kelso för att uthärda diskussionen. Den unkna grabbigheten får tapeten att lossna i skarvarna, immar igen rutorna. Det finns något substanslöst här, något lika ihåligt som bojkotta-HM-för-att-dom-har-magra-modeller-i-sin-reklam-feminism. Jag sa: Låt oss istället landsförvisa Linda Skugge, låt oss komma till sans någon annanstans, på en annan sida, där det inte längre behöver handla om en abstrakt motsättning mellan rättigheter och stiga-åt-sidan-eller-bli-annekterad-systematik. Låt oss anamma positionens utvaldhet, dess dubbla karaktär av införlivad och frånstötande uppfylldhet. Hyckleriet kan inte längre fortgå utan att idén om de roller vi tror oss vilja ha obönhörligen kommer att implodera. Men ingen lyssnade såklart. Kriget måste fortgå. Det är många som skor sig på chimären.

Men dom är så medvetna, så pretto-parmiddag-angelägna, så herregud-knullar-du-med-folk-du-egentligen-inte-tycker-om-indignerade. Senare: se mig, se mig, säg ett litet, litet snällt ord om hur snygg jag är, eller lite söt kanske, eller åtminstone att jag har en fin rumpa. Och dom poserar så snyggt, så snyggt; vet hur man demonstrerar sin framgång; kastar sig i roller dom hävdar att dom inte har valt. Nej, du väljer inte din fakticitet, men du väljer förhållandet till den. Den menlösa, själlösa, kolla-hur-together-jag-är-för-att-jag-lyssnar-på-Rix-MorronZoo-musiken är som en borr rakt in i hjärnan. Detta Stockholms-komplex, detta oreflekterade återupprepande, denna den värsta formen av mimesis som Platon avfärdade i både Staten och Timaeus. Försvaret för allt detta är den subjektivitetsfascism som ligger till grund för hela den new-age-rörelse-och-allt-som-kan-därunder-inbegripas-industri som härskar och härsknar här. Jag kräks men ändå inte.

För dom är så medvetna - om sår och rundgång och apati och det regn som nu vägrar sluta. Jag sa: Vi horar alla. Endast den som inte är medveten om sitt horeri kan beskyllas för något. Det du kallar terrorism är en annan människas idé om det motsatta. Du kan bära din roll som ok eller tiara - det spelar ingen roll. I taxin hem har ni ändå inget att säga varandra. Varken Linda Skugge eller Platon har något att erbjuda här. Efteråtets position var inte annorlunda. Parallellen kunde lätt dras mellan allt det som försiggår under snygga och medvetna och ordnade former och den Jerry-Springer-variant-på-Gladiatorspelsförnedring som vi införlivat i det vi kallar gemensam kulturreferensram. Du bär ditt red-light-district med dig. Regnet bekräftar det. Den renhet dom eftersträvar med det dom tror är medvetenhet, kommer aldrig att inträffa. Och vi andra tassar omkring, livrädda för stillastående och poser och positionering och iögonfallenhet - och lever, såklart, i konstant självbedrägeri. Bob Kelso förblir ett ideal.

dimman här som en långsam tanke, som en ström av sirap genom tillvaron. donovans "mellow yellow" på stereon. jag plöjer igenom humphrey carpenters stora biografi om w. h. auden igen och förvånas över att så lite fastnat från första gången den plöjdes, för sisådär tio år sedan. identifikationen, boys! identifikationen! som 13-åring uttrycker han idén om att "people only love God when no one else will love them". ännu yngre, när han som tio-åring för första gången träffar christopher isherwood, säger den då något äldre isherwood under en av deras promenader: "I think God must have been tired when he made this country". trött ja, och i behov av kärlek, eller med kärlek att erbjuda den som ingen annan har. gud här, i dimman, gud då, när jag var ung, gud imorgon, när dimman lättar - gud är ett fönster och en hemlös spåman, en kverulant och en påtvingat lakonisk skvallerkärring. han längtar nu efter upprättelse, hem, och att få säga allt detta som forcerats till tystnad.

du säger: nog nu, fel igen. du tröstar den otröstliga med tal om Modern och Fallet. vid fönstret, i det motljus som den bleka, bleka dimman utsänder, är din profil i uppbrott och sönderfall. audens stiff upper lip är vad dina händers skuggspel försöker åstadkomma på väggen där. datorns stilla surrande och en värld som flimrar förbi. 80, 90 lussebullar, eller vad det nu blev, doftar visserligen gott, men kan inte användas som sköld, som vilseledande manöver. dom går inte på sådana finter, står tveklöst pall för sådana pseudoattacker. men se hur dom sitter vid sina köksfönster och röker nu, har adventljusstaken framme i en låda men ännu inte uppackad och framställd, har TV:n påslagen men ser inte på dess blå, blå värld. anders borgs flottiga fläta - ooops, stilfulla hästsvans - kränger sig fram och tillbaka i slow motion som i en film av john woo. en pulpet är en tron är en hästvagn är ett altare. dimman lättar inte.

nej dimman lättar inte, och vid fönstret, vid bordet, glöder cigaretten i mörkret. flimret kommer stötvis, gör att du pendlar mellan likblek och strävsam. bilder på den äldre auden: ansiktet som en karta, med stigar och vattendrag och markförhöjningar tydligt utmärkta. (hur gick den där gamla hasse&tage-sketchen om rallyförare kuno "kucko" lindeman - visst hade de glömt kartan och tvingades navigera efter ett foto på vilhelm moberg?) guds kärlek är tjock som dimman på norr i örebro. tjock och ogenomtränglig. det doftar lussebröd. "det är långt mellan lycka och leda", sjöng lundell i den där låten från '80. men nej, det är det inte. de är två parametrar som ständigt tangerar varandra i ett diagram där ingen törs nämna namnen på staplarna x och y. men origo = guds förvirring. ett hoprullat diplom tjänar kanske inget bättre till än att samla damm. när hon reser sig och kisar ut över världen, så måste hon använda händerna för att gräva sig genom dimman. vi är varandra, hon och jag. vi korsar varandra i tillvarons stenhårt utmejslade förklaring och beskrivning av kurvor och siffror och blå, blå staplar som forsar ut i det ensamma och törstiga flimret från tv-skärmen. vi är varandra, två tangenter inom en ram där auden är alfa och omega.

Vad är detta - en trevlig polis? Är inte det en oxymoron? Och så rota i minnet: en ruta, en kväll, ett uppsåt, en intention, en galen vakt, en fylla, ett missförstånd, trams, och en icke-kausal härdsmälta. Hennes ögon som en bit Lapis lazuli.

Dom hade en ettrig terrier, om jag minns rätt. Hon drack vin - för mycket, förstås; svartsjuk på sin fjant till make, osäkerheten som växte i kapp med jasminbuskarna. Gelé i håret, heltäckningsmatta, uppkäftiga ungar. En evighet senare: doften från källaren och cigarettröken på altanen.

Att låta rösten vara form-betingande, istället för att låta formen styra rösten - här ligger en omvälvande skillnad. Virginia Woolf hade det klart för sig. Vägen låg utstakad. David Lynch har närmat sig frågan från helt fel håll - det är min bestämda uppfattning. Estetisk onani. Här är färgerna valda innan motivet är utkristalliserat.

Förundran nu inför vad som är förträngt. Gjorde han vad jag tror den där semestern? Såg jag rätt? Kanske kommer det fram om jag skriver, skriver som det låter, som det passar, som orden väller fram. Som Kerouac. Som Lundell. Ibland knyter sig tanken vid tinningen och får världens röst att låta på ett sätt som får Ginsbergs inläsning av "Howl" att verka len och inställsam och sidenföljsam. Inga ord forsar då.

Ovanför min bildskärm: en bild av Tranströmer. Han gick motsatt väg, lät det outsagda ta alltmer plats. En dag ska jag formulera något om horisontens inversion hos honom: hur marken blir himmel, och himmel jord. Stenen och stjärnan är utbytbara bärare av mysteriet.

Anekdoten om hur Lundell sitter och diskuterar motorbåtar med Kungen och Stig Vig i början av 80-talet på Alexandra gjorde trots allt att den här mörka novemberdagen blev uthärdlig.

Så var börjar vi? En trevlig polis, ja. Det motsägelsefulla blir vår öppning. En händelse, en erfarenhet, en luddig historia, nedtecknad med ordens skärpa, med ordens färg av Lapis lazuli. Ett stycke här, ett där, och sanning stavas exakt hur vi vill. Det här representerar ingenting, inte ens tankens mönster. Kanske skulle det kunna göra så; kanske är revisionens möjlighet ett argument för just det. Octavio Paz trodde så. Tranströmer gör det nog inte.

I essän "From Bulby Bush to Figure City" skriver den australiensiske författaren Les Murray: "... men jag blev aldrig någon tonåring, av förakt för det som ändå skulle ha förnekats mig" (Nonchalans, sjabb och dödliga fräknar). Så, darling, vilket kom först i våra liv: besvikelsen eller övertygelsen om besvikelse? Är ensamheten här resultatet av ett avståndstagande gentemot den ensamhet om vars ändå-etablerande vi från början är stenhårt övertygade? Ourosboros-ontologin har aldrig känts så nära som nu. Vanlighetens fallskärm är ditt löfte om en kraschlandning. Förnöjsamheten är ledans buktalardocka, kläcker tragiska vitsar, talar med pipig röst. En apatisk publik är din enda möjlighet att maskera dina läppar som rör sig.

Och ja sa, men McDreamy då, eller McSteamy, ska dom liksom inte, vaddå, liksom sluta vara så fåniga liksom, och när ska Carrie fatta vad George håller på med och bara, hallå, säga Fuck you och dra bara, därifrån alltså, och vad larvig hon är då, hon som inte vill gifta sig, jag menar han är ju en hunk och allt, lite tråkig kanske men vad fan, och hon har så jävla fint hår och så jävla Izzie som bara sabbar, kan hon inte sätta sig och bara lipa nånstans över den där som dog liksom, och fan vad söt han var, du vet, han som kom in där på slutet, och undrar om dom får varann, och vem som dör, som dör, som dör, när vi inte längre kan vila, inte längre kan vara i McDreamys blick.

Den låter sig inte fångas, denna inverterade dans. Den låter sig inte formuleras. Axel Englunds artikel om musik i Paul Celans poesi ("Ordfria stämmor", Kritiker 6/2007) ger en ingång till det element hos Celan som känns i cellerna när man läser honom: dvs den elektricitet som uppstår då orden tycks tömmas på deras semantiska innehåll och en ny mening, eller en ny dimension uppstår, då dikten inte längre refererar till något annat än sin egen fragmentering, sin egen ljud-utsaga, sitt eget språk. Att bli tömd på sin referentialitet, sin intention att beteckna - här ligger dansens tematik begraven. Först då vilar tecknet i Ur-delningens skapelseprocess. Där väljs inte något annat än det som föraktas, och vars varande bortväljandet ändå resulterar i. Här är Ur-sprung. När det pågår därute, så låtsas vi här att det är detta vi inte valt.

Det fanns något oavslutat i hennes ansikte. Som om linjerna blivit tveksamma halvvägs till den potentiella fullkomningen. Så där är det med estetik, tänkte jag; det är alltid det skeva som intresserar. Jag läste John Ashberys senaste diktsamling, föll från kärlek, avsade mig logiken för ett ögonblick. Men utanför på gräsmattan spelade barnen fotboll och jag hörde i förbigående den där Cornelislåten med ungarna som sjunger på Karl Johann. Jag kan inte tänka mig en mer missförstådd text. Här är ett verk om total alienation och utanförskap som på något vis invaggats i en sfär av oreflekterad, genomsvensk trevlighet - mysiga ungar som beskrivs i en mysig melodi av mysfarbror Vreeswijk. Att anslaget är ironiskt, att ungarna är en bild för den gemenskap och sorglöshet som jaget, instängt på ett hotellrum (som för att befästa den rumsliga frånskildheten) aldrig kan nå eller delta i - allt det tycks helt gått förbi obemärkt. Det är tillvarons skevhet som befästs, om och om igen. You shall love your crooked neighbour with your crooked heart, som Auden skrev en gång.

Hos Ashbery är det just det icke uttalade, det osynliga, det skevheten gömmer, som ständigt bryter igenom det poetiska idiomet. Här finns en bok att skriva om tystnadens fenomenologi i postmodernistisk lyrik, men den får vänta. Först: Kristian Lundberg. Om nu någon jävel på Vetenskapsrådet någon gång kunde erbjuda ett break i det liv som befinner sig i ett stillastående. Tills vidare grubblar jag på den där avgrundsdjupa klyftan mellan det tänkta och det inträffade, om världens skönhet som ständigt tycks gäcka oss, undgå oss, undandra sig sinnets jakt, och istället enbart tycks manifesteras i uttrycket, i den form som bara kan fånga det formlösa. Men det där är estetisk idealism. Schiller sover bredvid mig om nätterna, stirrar tillbaks i spegeln när jag borstar tänderna. Och hos Ashbery härskar det subversivas lag.

Det kom ett sms: Älskling, det är en smutsig värld; jag går på tung nikotin, skrev han. Plura-citatet kändes mer än lovligt träffande. Jag svarade något av Öijer tillbaks, om jag minns rätt. Så kom hit och hångla lite istället, handsome. Låt oss anamma skevheten och lämna frågorna halvbesvarade; låt alla bisatser och konjunktioner fara. Förbehållen har inte längre något existensberättigande i detta mischmasch av grönt och grått, detta våta igenkännande. Felval eller inte - vi är här nu. En raserad dröm är inte värre än en ännu icke formulerad. Båda idéerna bygger på en illusion om perfektion, en perfektion som det avvikande och undanglidande alltid omöjliggör. Kanske står han med händerna i vasken och gråter, för evigt plågad av det missade ögonblicket. Det vet vi inte; kan aldrig veta. Men det finns något här som påminner om något ännu icke avslutat, något långt bortom ungarnas osämja om bollen var ute eller inne, långt bortom spelets godtycklighet och de mönster som ständigt etablerar sig mellan oss, de ofullständiga linjer vi fånigt och vinglande försöker balansera på.

sent: när både M och D hade rest härifrån, och jag satt själv i novembers knä, slöt sig världens ögonlock. Billie Holiday på stereon, den fria siktens frånvaro, och nattens kvinna som drog sina gängliga ben i slow motion över tillvarons golv. i korta, korta doser läser jag Peter Lindforss Mannen som förstörde mitt liv. En bok om Leonard Cohen. i vissa stunder tror jag mig vara på Hydra. det raspar i Holiday-skivan som spelar i hans kök. jag är bakis på ouzo. och sedan: timmarna som återvänder, som alltid återvänder. att känna livets textur mellan fingertopparna, att göra det utan tolkning, utan förförståelse.

--

Niles Crane: I am sorry to drop by unannounced but I need your help. As you know, ever since I moved into the Montana I've been angling to meet our most famous tenant: Esmeralda Bing, the Walnut Queen. Well, I finally cornered her in the ornamental garden, by the wishing well, and I felt very pleased with myself - that is, until the Walnut Queen invited me to a ball. Now I have a problem.
Frasier Crane: Yes, your life has become an operetta.

--

ännu senare: sömnlösheten. tiden är inte lineär, säger de som vill göra det lätt för sig. nej, den är framför allt tvådelad: en axel som reser sig vertikalt genom vår förståelsehorisont, som genomkorsar tillblivelsen, och en som ormlik slingrar sig cirkulärt kring den första, en som driver fram tiden som en tromb över det nakna fältet. utanför här: spår, lämningar, stigar framtvingade av kraften. kanske är det för att jag såg om The Hours för hundrade gången, kanske är det för att när tillblivelsen ligger i träda så far tromben fram med än mer förödelse. jag vet inte. men det kvarstår, de kvarstår: timmarna. Why is everything wrong?

--

Doris: You have no values. With you its all nihilism, cynicism, sarcasm, and orgasm.
Harry: Hey, in France I could run for office with that slogan, and win!

- Deconstructing Harry

--

långt efteråt: minnet av tiden då ingen tid fanns. I once believed a single line in a Chinese poem / Could change forever how blossoms fell, som Cohen skrev en gång (på Hydra?). men det är diktens privilegium; det är estetisk idealism. här utanför drar en tromb förbi, och dess öga, dess stilla öga, är det ofrånkomliga. runt därom driver det mytiska, det a-historiska rörelsen framåt, skapar sår och spår i sand och vatten. timmarna är kvar eller på väg. Cohen är på Hydra eller i mitt sinne (minne?). långsamt driver tiden oss mot konfrontation. ut ur tiden trevar nattens kvinna, ackompanjerad av den röst som sägs ha tillhört en människa som givits namnet Billie Holliday. jag tvivlar fundamental på den historien.

- W. H. Auden

Det är så enkelt för honom, så självklart, så avslutat. Blir du inte upprörd, frågar han, över all denna ensamhet? Jag svarar: Nej. Jag blir upprörd över Jörgen Sjunnessons passiva styrningar i travlopp, Ulf Lundells ovilja att hitta nya kreativa vägar, och att den där Leila som bakar tårtor i TV4 Plus är så mysig att hon rimligen måste skita mirandanallar. Sånt är upprörande. Ensamheten är det inte. Och han säger ord som "kärlek" och "sanning" och det finns inte utrymme för tveksamhet.

Regnet föll länge här, hårt och ostoppbart. Jag såg The Last Kiss med Zack Braff och kom på att jag nog var kär i honom. Men jag kom också att tänka på avsaknaden av svarta och vita trådar i allt detta grå, i detta ickedefinierade mellanting som utgör tillvaron. Man ska vara försiktig med att tillskriva en trevlig men inte direkt revolutionerande film alltför stor betydelse, men nog fanns det något i tonen, i atmosfären, som fångar just denna gråhet. Och sen det där fullständigt bisarra som hände. Och senare: kom hit M, kom hit och gör mig mindre ensam.

Allt det där är glömt nu. Vattenbrynet kommer att höja sig och ödelägga allt det här. Vi har inte längre jord att bruka eller ängar att ströva på, bara ord som syftar till att förklara det vi saknar. Kanske är det därför han säger "kärlek" med en sådan arrogans, sådan stöddighet, utan att tänka på allt det där grå där handlingar ryms, där tankar tänks, där misstag görs. Nej det är inte upprörande med all denna ensamhet som finns här, som finns i alla de rum som man kan se bara blicken lyfts en aning från den obefintliga marken. Det är inte upprörande, bara intill apatin snuddande sorgset och ofrånkomligt och arbetsamt.

Det finns ett djupt rörande och, likaledes, avgörande avsnitt i Bergmans Laterna magica där han beskriver hur han som barn för första gången insåg att man kan ljuga, att man kan konstruera, att man kan förvränga "verklighet" för att själv vinna fördel, undgå bestraffning, eller presentera den där "verkligheten" på ett nytt sätt. Ibland måste jag trösta mig med, skriver han, att den som levat i lögnen, älskar sanningen. Jag tror just konstruktionen, dvs. avsaknaden av essens, dvs. relativismen, dvs. skapelsens självmedvetenhet, är nyckeln till Bergman. Här skriver han såklart också in sig mycket tydligt i en modernistisk kontext av värdenihilism, ateistisk existentialism, och en esteticerande, icke-transcendental idealism. Det är något med spegelbilden, i vilken form eller vilket motiv eller vilket sammanhang den nu må manifesteras.

Det vilar något bakom konstruktionen, bakom identiteten, bakom de där Prufrockska sociala ritualerna. Troligen är det tomhet, meningslöshet, eller den än mer skräckinjagande insikten att vi måste, på ett eller annat sätt, ställas till svars för våra liv. Hos Eliot finns till och med tre subjekt närvarande i situationen: "I", "you", och "one". Även Bergman uttrycker det explicit: Jag skapade en yttre person som hade mycket litet med mitt verkliga jag att göra. Men jag undrar om inte även formuleringen "mitt verkliga jag" är förknippat med tveksamhet, ambivalens, och osäkerhet. Som om det skulle finnas någon form av nav utifrån vilket alla sociala masker projiceras eller till vilket dessa skulle kunna härledas. Som om en stabil grund funnes som styr och manipulerar medvetet sina olika roller och spel och uppträdanden. Det som oroar mest av allt, det som hemsöker oss mest brutalt, är nog den gnagande känslan att inget sådant nav existerar.

Så om Egot, i en sådan fenomenologisk mening, inte finns, då måste slutsatsen dras att allt är konstruktion, allt är fiktion. Men allt är också då, via samma oantastliga logik, lika "sant", lika "verkligt". Det är rörelsen mot konfrontationen med just den frågan som utgör grundtemat i Bergmans konstnärskap. Det handlar om bespegling. Det handlar om ett motvilligt krackelerande av positioner och masker och den efterföljande manifesteringen av det därunder gömda: tomhet, andra masker, eller rent av en mening. Det sistnämnda glöms alltför ofta bort när vi talar om Bergman. Efter att den illusoriskt idealistiska hållningen har tvingats överges av riddaren Block efter hans möte, eller snarare bespeglingen med Döden, så finner han trots allt ett svar på sitt sökande i den enskilda, meningsfulla, självuppoffrande handlingen. Sartre skrockar förtjust.

Och så där kan vi fortsätta. Systrarnas konfrontation med sina livs förljugenhet i den döende Agnes, den stumme pojken med den diffusa kvinnobilden i introt till Persona, Isak med sina minnen i Smultronstället, modern med dottern och dottern med modern i Höstsonaten, och, kanske viktigast av allt, Alexander i mötet med den gränsöverskridande Ismael Retzinsky. Spegeltemat är genomgående. Det är avgörande. Och det hänger samman med idén om konstruktion, om förljugenhet. Mötet med det Andra, som kanske är det Egna, är en subversiv strategi. Sanning och följugenhet är inte längre relaterade till varandra, är inte längre varandras motpoler eller ens sidor av samma mynt. De är beblandade, utspädda av varandra. Bergman befinner sig i gränslandet av tillblivelse, i en dans med den hotande avgrunden och den behövliga konstruktionen. Det är samma dans som Valéry's L'âme et la danse: Asile, asile, ô mon asile, ô Tourbillon ! - J'était en / toit, ô mouvement, en dehors de toutes les choses... Så vi rör oss där, i dimman, utmäter våra liv med kaffesked, och ibland, fastnaglade som små insekter på tillvarons tavla, sprattlandes, så tvingas vi till den där avgörande frågan: Do I dare disturb the universe? Fan tro't.

Är det en poetisk iakttagelse att björkarna här utanför fäller sitt hår, fäller stora testar i taget av sin blonda kalufs? Är det en truism att påtala att inga Rilkeanska änglar hemsöker oss här? Så, sa jag till henne med mer än lovligt spydigt tonfall, du menar att himlen verkligen väntar, att frälsning är möjlig även för den som inte begär den, och att kärleken är behovslös? Hon hade förstås inget behov av att förklara, eller försvara för den delen, och vi kom inte längre än ett Ja. Och utanför - eller var det innanför? - drog en vindpust av ensamhet genom några löv som vilade i gränszonen mellan liv och död.

Dikten är den vävnad som Penelope ombesörjer. Decreation, kallade Wallace Stevens det med ett uttryck snott från Simone Weil. Jag läste Yeats "Adam's Curse" och plötsligt slog mig en koppling - rimligen oavsiktlig - som jag inte direkt noterat förut. Att väva, att av-väva, är diktens uppgift, rent av dess essens. Och om dikten är en formgivning av Varats förståelsehorisont (ja, så Heideggeriansk får man faktiskt vara en sådan här dag), då är också tillvaron en ständig av- eller upp-vävning av tidigare vävda sammanhang.

Så vi återkommer till detta: är iakttagelsen av lövens, eller snarare trädens, (av-)skapelse en poetisk sådan? Tveklöst. Vi vilar i diktens sömmar, min vän; vi drar den om oss nu när det blåser kallt som en huva, som en filt som omsveper vår två-varo, som i bästa fall kan vara en sam-varo. John Donne har inget här att säga till om, men hans lovtal ringer skönt mellan larmen från kajor och tillkortakommanden.

Det känns som att det stillnar när skymningen kommer. Jag kunde naturligtvis inte erkänna det, men jag var så oerhört avundsjuk på hennes självsäkerhet. Tänk att sitta inne med svar och förklaringar, att se intentioner bakom det till synes avgrundsjupt obegripliga. Vi då, handsome, vi som börjar om varje dag med nya kartor och kompass, nya riktlinjer, nya projekt, och nya perspektiv? Vi som med Nietzscheansk frenesi påtalar det tomma och aprioriskt obundna som enda utgångspunkt, som famlar omkring här och greppar löv som stilla dalar ner i desperata försök att få fäste? Avundsjuk - ja. Men det är en omöjlig väg att vandra. Vi lutar oss tillbaka istället i vävandes på- och avslutande, i den ontologi som gör den felstickade raden, och den efterföljande omstarten, till enda möjliga hållning. Vill du börja om, handsome, så vet du var jag finns. Det finns en nystart vars föregående avslutning snart måste påbörjas.

Gå nu. Begär lögnlöshet. Avfärda inte världen som ett ointresserat kackel. Låt sånger och trams stilla pulsera i din tinning. Tro inte på Mia Törnblom; låt hennes truismer rinna av dig. Ute: karg blåst, hundskall, trötta ögon genom bussfönster. Jag fick ett brev, ringde henne, sa att jag nog inte har mer kraft nu. Det finns en gräns för hur många gånger man kan börja om, hur många gånger man kan återupprätta stabilitet.

Så, ska du bli en av alla dessa som härjar runt här, som inte har någonstans att komma hem till? Mia Törnblom är Lex Luthor här, speglar sig för länge, stryker stilla katten hon har i knät. Här lider vi inte av utanförskap eller brist på framtidstro eller ett hårdnande klimat. Inte ens mörkret bekommer oss, detta mörker som nu intar vår värld och som kommer att ge ske av att aldrig ge sig av. Inget av det bekymrar oss här. Vi har andra strider att gå ut i.

Otillfredsställelse. Det är den värsta, den mest påträngande. Därmed inte sagt att den inte har med de andra sakerna att göra - tvärtom. Men de är dess bundsförvanter, dess trogne tjänare. Vi vet, handsome, att striderna ska utkämpas där de har mest effekt. Mia Törnblom saknar vår strategi, saknar vår vilja. Jag sitter här. Ser ut. Tystnad. Bob Dylan på väggen. Frågan lägger sig här som ett luftburet virus, lägger sig dallrande i luften. Ögonblicket du uttalar, ögonblicket du formulerar, angriper det.

Det finns inga botemedel, handsome. Inte ens Mia Törnbloms stenhårt sprejade blonda kalufs hjälper då. Det enda vaccinet är att inte bjuda på den formuleringen, att inte yttra den meningen som gör att universum krymper till något som får plats mellan tummen och pekfingret (Ah, Prufrock! Jag hör dig, jag hör dig!). Vi kniper munnen. Pysslar med annat. Rustar oss för världen. Kan vi göra en ekvation av det här nedtecknade? Ett diagram? Har Excel något kommando för att räkna ut vad detta nu innebär? En parameter här, en där; ett förbehåll här och ett uttalat krig där och an antydd fråga någonstans däremellan; eller var den utanför?

Gå nu. Begär lögnlöshet. Dina charader är så underhållande under tiden - mer så än Mia Törnbloms; mer så än den karga kyla som låtsas att den inte är här för att förgöra oss. Det finns. Gator finns, och lampor, och matkassar. Kärlek finns - jag vet, jag har sett den. På håll förvisso, men ändå. Det finns. Björkar och hundar finns, och svindyra Linderbergrockar och nedslående brev från Vetenskapsrådet och obarmhärtighet. Det finns. Och gränser och gräs och tuvor och duvor och kajor och svängrum och ensamhetens exponering. Det finns. Gå nu. Begär lögnlöshet.