Igitur

Genom bussens fönsterruta 06.45, mitt i regniga och oåterkalleliga januari, är hans värld ett töcken. Han säger: Detta är ett interludium, endast ett interludium. Pendlarna står ensamma i grupp och hukar sig för blåsten. Han läser Roland Barthes Mythologies och tänker på hur han upprepar sig, hur han odlar sina klichéer, sina formuleringar. Vad är arbetsmoral för dig?, frågar prettokärringen i intervjun till det idiotjobb han tvingas ta för att livets felval har ackumulerat sig till en oövervinnerlig massa. Han säger: Det är det kausala förhållandet mellan åtagande och genomförande. Inget annat. Ingen förnöjsamhet, ingen entusiasm, ingen utmaning, ingen vilja, ingen ro. Det är en pragmatisk, strukturellt harmonisk analogi. Inget annat. Hon säger: Jaha. Kan du börja på måndag? Utanför pågår det outsägliga.

Comment vivre sans inconnu devant soi?, skrev René Char en gång. Hur kan vi leva utan det okända, det främmande, det oformulerbara, framför oss, i det ännu icke erfarna, etablerade, identifierade, bekanta. Det låter som en självklarhet. Men se nu så många som går, eller vi gå, motsatt väg, som vill transformera det levda till gåta och det främmande till identifierad närvaro. Tito-cirkusen etablerar det parallella, det pågående, det perifera, i relation till det annorstädes närvarande. Centrat har sitt eget språk, sin egen litteratur. Via tabloidbilden och elfenbenstornets semiotik uppstår den centripetala metafysiken. Som ett svart hål mitt bland mikropizzor och ensamhet och storslagna drömmar är det ett system som strukturerar genom att upprätthålla det periferas ontologi. Får man säga något så enkelt på det viset?

07.10. Bilarnas strålkastarljus är diffusa i regnet. Kvinnan framför honom doftar bekant, men till vad eller vem doften kan härledas är inbäddat i glömskans snår. I huvudet blandas Bachs cello-sviter med Let's Dance-bandet. Han förstår inte hur det oantastliga kan samsas med det som låter som en kommunal musikskolas första repetition inför vårkonserten (även om den liknelsen givetvis är orättvis gentemot musikskolan). Ibland framstår hennes liv som ett pekoral, som en Lasse Berghagen-dikt. Ibland tänker han att den där typen av Dan Andersson-idyllisering, hur outhärdlig den än är, hur förljugen och schlagerpoesiartad den än är, så erbjuder den i alla fall ett motstånd. Som mörkret en regnig och långsam januarimorgon, den tid då ingen förutom möjligen mjölkbönder borde vara uppe. Med det är Luthers fel och en helt annan diskussion. Och samtidigt faller han i periferins lockelse. Interludiet fortsätter, helt enligt sin egen, inneboende verklighetsstruktur.

Han är så oroväckande långt borta, så avgjort frånvänd. Du röker en cigarett till och tänker att det är utanför det pågår. På balkongen är hans profil sluttande, regnhejdande, och obruten. Rufus Wainwrights Release the Stars är ditt eget libretto här, ditt eget urvattnade manuskript. Du håller händerna för ögonen men kikar försiktigt mellan fingrarna. Kristus är den dimension av dikten där det öppna får rum.

Andreas Malms Det är vår bestämda uppfattning att om ingenting görs nu kommer det att vara för sent bränns mot din hornhinna. Den utgräver livet. Den dissekerar dig på cellnivå. Nog för att Descartes, Hegel, och Marx alla används teleologiskt, men det förlåter du. En regering med någon form av ansvarskänsla för sina medborgares välbefinnande trycker den i massupplaga och gör den till obligatorisk lektyr. Under tvång, om så skulle behövas.

den närhet som är så långt--- bortom din avsaknad av hud röjer en tomhet din--- röst och öga är dina vapen, din rustnings--- stillhetens blommor i fönstret och tanken på M gör din--- själslandskapets parallell med gudens bortvända ansikte stör--- din vakenhet och hans--- överflöd i massor och stillastående.

Hon skrattar när du drar one-liners från Golden Girls och talar om alltings meningslöshet. Lite skämtsamt förstås, så att ingen ska tro att du egentligen menar det. Åtminstone inte riktigt så illa. Och åtminstone inte helt glasklart, utan med ett stråk av ambivalens. Så hon skrattar. Du dricker öl och ser ut genom fönstret. Hon är vacker som för längesedan och ingenting av den tid som passerat eller inte bär någon betydelse.

Det vi visste igår är idag förkastat som lögn. Det är en truism att påtala. Vetenskapen och medvetandet kan inte komma längre än det givna, som alltid är i förändring. Du grubblar på om du är förlorad nu, om kapitulationen inför det oundvikliga är här nu. Dikten kommer till dig med ett stillastående Innan och öppnar dig mot Bortom. Axeln reser sig, pekar mot det Tomma. Du ska läsa Platons Staten igen men inte idag. Du har en reträtt att planera.

den tröst en andedräkt kan erbjuda låter dig--- oroar dig gör du inte för det som inte tänks i bilder eller--- befrielser som känns på armen när du sträcker dig efter--- undanflykter som inte accepteras när livets--- raster bär du, odlar du, manifesterar--- du och han, i livets Byllerbyn där--- ingen kan sova längre här, ingen kan--- försök att leva nu, innan---

.

hur det överförs till andra områden är inget--- han åstadkommer underverk med sin avlägsenhet och sin--- jakt och överbryggande av oroshärdar och vanlighetsmani och--- din oro i marmor och snö utan--- underverk eller bortflyende rösters ängslan.

Han bestämmer sig sent, oroas av allt, skriver ansökningar till Kungliga Vitterhetsakademien, och baktalar sig själv. Vintern är hans själsliga konturers avsaknad av skärpa, hans rösts behov av diskant. Natten kommer vid tre på eftermiddagen. Allt är väntan på den suckande tidens framfart och hemkomst.

På dörren till kvarterspizzerian sitter en lapp: "Stängt p g a rengöring fr o m 1/12". Rengöring? Än märkligare: varför skulle en kund vara intresserad av när de stängde istället för när de eventuellt öppnar igen? Tiden är en arm och en hand i luften, ett dallrande långfinger till hans evighetsmaskin. Han går stilla i mörkret, ser ingen i ögonen.

ett framtida språng i luften är inget--- ett löfte utan recipient, utan din signaturs snitsiga--- rundgång i detta töcken av infall och behovet av den där--- munnen talar förvisso men lockar med andra--- ansatser från hans sida förblir outtalade och--- de kommer inte längre, inte med varandra.

Bortom Facebook är hennes rastlöshet ingenting värd. Men hon har planer nu, och hon kommer att återvända. Därtill läggs ingenting av värde. Och visst var det tur, i samband med att Letterman ger första intervjun på tio år, att vi fick veta en massa om... Kenny Bräcks inställning till livet. Vi glömmer uppgiften på bordet tillsammans. Vi behöver en inverterad profet.

Det händer att han vaknar mitt i natten och väntar, de dagar det är aktuellt, på att sopbilen ska komma. Det skramlar och dundrar under hans golv. De har en uppgift. Han har ingen. Det är agendans frånvaro som låter när han inte kan sova. Varför lämnar de där ögonen honom inte ifred? Varför är M som en verklighet han inte kan förneka?

tunnaste is och blanka, blanka vindar längs--- horisontens ensamhet är hans ögas blå--- hemkomsten som inte övervinner allt det- andra vändningar förekommer på andra--- dagar då själens april snuttifierar dina- läppars vakenhet snuddar vid dagens dis utan att--- han glömmer inget av det där, aldrig i--- bortanför.

Hans mot de jour är "avsaknad". Saknaden av avsaknad; närvaron av saknaden av saknad. Är hans existentialprojekt en palindrom? Vi ska återkomma. Dagarnas rytm går i baktakt. Potatismos åstadkommer inget av sig självt. Han lever i tomrummet innan dikten öppnas, men med rädslan att det redan har passerat. Vi vänder om och upplever det igen. Just det - som en palindrom.

Det passerade. Röda dagars friktion och den där symboliska dagen som de talar om. Det passerade. Du gjorde inget av det där till ditt, men det passerade. Hemma igen och det tomma papperet, åtminstone i digital mening, som väntar på smart formulering. Den kommer aldrig. Hemma igen med din blindhet och dina tomma säng. Du lagar mat och borstar tänderna. Du omger dig med attiraljer, accessoarer. Du poserar. Du gör inget av det där till ditt, men det finns där.

Hon är så orolig nu för dig, tror sig vara förstående, saknar något hon inte nämner. Du lyssnar på låten "Svart blogg" med Eldkvarn och tänker att det är fanimej obegripligt hur någon kan leva i det här landet, i det här mörkret, hur existenser kan fortgå, hur människor kan pendla till jobbet och bli förälskade och dö. För det sker verkligen, där ute. Du ser det varje dag. De står i bilkö på gatan utanför ditt fönster. Du avundas. Någon tror att du är förbittrad, nedvärderande. Men det är precis tvärtom.

Sjostakovitjs andra pianotrio i E-moll är din egenhändigt valda danse macabre, din koreograferade, stillastående sorti. Du blir inkapslad. Du låter den omgärda dig. Du förstår inte varför Jan Malmsjö vägrar sluta härma Arja Saijomaas finlandssvenska. Gjorde han likadant med Stina Ekblad under Fanny och Alexander-inspelningen? Du förstår inte varför du inte kan sova längre. Du förstår inte hur Rikard Sjöberg tar sig upp på morgonen. Du undrar varför du blir sårad när M inte skriver.

Men där är du, där är vi alla. I dansens stilla öga finns ingen logisk, temporal, spatial, eller kausal lineariserad struktur. Det passerar cirkulärt. Det pågår. Du förundras, hänförs. Du känner blodsmak i munnen och yrsel. Du gör inget av det nyss upplevda eller det pågående till ditt, men det (ska) inträff(a)(r)(de). Din värld är ett titthål ut från Sjostakovitjs rörelse. Du organiserar dina lemmar enligt regelboken. Du håller "takten". Du tänker att om det sker, så sker det någon annanstans. I livet, kanske.