Igitur

Blåsvart hinna av distans, svårmodet, restaurangvagnen på väg söderut. Bredvid dig: det sargade paret med SJ:s kundservice i telefonen, försöken att boka om för att slippa vänta en timme i Sala på en buss vidare till Hallstahammar. Misslyckandet; oviljan från bolagets sida; frustrationen. Mannen köper en öl till istället. Nu har vi ju inte pengar till tåget hem! skriker hon. Upprördheten; den övriga vagnens obekvämhet. Hur det långsamma yttras i små, små doser av minnesfragment. Det blåsvarta utanför; enskilda granar uppställda i ensamma bostadsområden utanför Avesta, maniskt upplysta, fyllda av hemlängtan. Hennes ögon är annorlunda dessa dagar, och du vet varför. Det är förståeligt. Skärningspunkten i tiden, i almanackan, öppnar avgrunden till de döda. Dina tankar är dock någon annanstans, har öppnat andra typer av avgrunder. Det är stillsamheten det handlar om dessa dagar, säger de. Du ser istället hur snön yr, hur lampsken fladdrar, hur längtan etablerar sin alldeles egna ontologi. Börjar du bråka får du åka själv! Ring din mamma så att hon fixar pengar till tåget! Verkligheten skaver mot dig som bara knän mot linoleumgolv.

Hur berörd du än är, så är han medvetet mindre. Det kalkylerade avståndet avslöjas av sin egen, inneboende struktur. H säger att något har förändrats, att blicken inte flackar längre. Julstjärnor - röda, vita, och gula; inmurad gemytlighet, orkestrerad trivsamhet. Du ringer, säger: Älskling, det är så smutsigt här bland glögg och ungar och konstigheter. Det är sådana skrämmande tomtejävlar överallt, sådana sargade människor som inte vill vänta i kylan i Sala, som är juldagsfulla utan en tanke på att det är just juldag. Det formuleras sådana förkonstlade historier här om företagsamhet och lycka och bortvald sorg. Mina cynismer biter lika lite som sarkasm biter på Ernst Kirchsteiger. Förbannade trevlighet!. Men hon hade redan genomskådat trivialiteterna och lät dig hållas. Det blåsvarta utanför, den rusiga upprördheten, de slött ointresserade blickarna bortom, bortom. Tåget som ett band av vita pärlor draget av Guds hand genom den svarta förnöjsamheten - du plågas av längtan, en längtan som etableras och upprätthålls av det kalkylerade avståndet. Det är som om tiden stått stilla, vilket den troligtvis också gjort.

.

Hur du speglas mot den decembersvarta tågrutan, den allt reflekterande ytan av matthet och strödda ljuskäglor av manifesterad gemenskap eller ensamhet. Du gick längs Götgatan, ensam. Snön yrde. Du såg dem, hastigt, genom linsen. Du sade: Så låt dem vara ensamma! Låt dessa arbetslösa glamourmodeller, tråkingenjörer, D&G-bögar, samhällskunskapslärare, Ullared-Mattiaz, Neo-hipsters på Nytorget, lattemorsor, aspirerande poetdebutanter, skiftarbetare i Borlänge som cyklar Islingbybron hem en tisdagmorgon i februari - låt dem vara ensamma! Var förnöjd, gå vidare genom snön, och låt dem vara i sin ensamhet!

Det mörknade än mer. På Göta Källare tar Plura ett ackord för galenskapen. Om du ska vara ensam, så var då också det. Tids nog är alla täckta av den yrande snön därute. Tillsammans.

Och hur du speglas mot december, matt och tung. Du sade: Avsaknaden av uttryck för tillgivenhet, formulerade bedyranden eller försäkranden, bekommer mig inte. Hon mittemot var mer än tveksam inför hur pass övertygande du egentligen var. Och du tänkte på hur tafatt argumentationen lade sig ned som ett frän doft. Även avsaknaden av uttryck formulerar något, betecknar något. Du visste det, men valde att inte se, valde att inte formulera ens detta, tog ett glas rosé till, och vaggades sakta lugn av Dinah Washington. Hon såg ömt men misstänksamt på dig. Du sade inget mer; lät frånvaron av uttryck ta rum.

Dagen efter var du blek och tärd, svag av ensamhet, osäkerhet, och den skeva investering av uttryck som här formulerar din tillvaro. Så var det då!, sade du; Var ensam! Tids nog begraver snön även osäkerhet. Dinah Washingtons vibrato överlevde din tafatthet; lämnade inget övrigt att önska. Förutom ett tecken på att något pågår här, att du inte endast har snön att förlita dig till.

.

Stryk håret bakom örat, sade du, och viska något om en dröm du haft. Han lät stillheten vara oemotsagd. När Stina Ekblad i sin Hillary Clinton-outfit läser Edith Södergran på Dramatens stora scen, bredvid en Freddie Wadling med sedvanligt trött huvud, ser du inget annat. Längtan är, i ett sådant läge, självbetingande, självrefererande. Inte lycka, men förnöjsamhet; inte tro på beständighet, men anammande av lugn och ögonblicklighet. Kanske skulle Edith ha blivit skrämd av en sådan intimitet, även om hennes blodfattighet är en falsifiering. Här var dock inte kött och hud, som annars, utan ande och sorl. Och du sade tyst, tyst: Stryk håret bakom örat. Stilla händerna. Skölj ansiktet rent med ett trotsigt decemberregn. Adventljusfascismen härjar, Lotta Engberg tillåts husera oprovocerat. Så mycket som är fel; så mycket som är, för en gångs skull, rätt, mer rätt.

Stryk håret bakom örat. Säg inget om de termer varifrån frustration och osäkerhet uppstår. Ediths världsomvälvande syner hade lika lite att göra med någon form av framväxande, kvinnlig självständig- eller självmedvetenhet, som de hade med en under manlig påverkan underdånighet att göra. Det som är i görningen är medvetandets frustration inför tillkortakommandet. Den jordiska halvfullkomligheten är idealistens mest enerverande vagel i ögat, fenomenologens antitetiska världsnärmande. Edith sökte renhet där ingen renhet finns, transcendens där ingen sådan är möjlig förutom den imaginära. Den enda möjliga utgången = kaos, världsfrånvänd vision, störtning, expansion, skövlande. I december, när Freddie Wadling sjunger “Blott en dag, ett ögonblick i sänder” för alla som går med käpp genom livet, har du inget behov av destruktionen, även om den är vacker. Han stryker håret bakom örat och ingenting behöver formulering, inga ritningar skissas. Spännet på Stina Ekblads matt ärggröna skor gnistrar av för tillfället icke närvarande stjärnor. Jordens förfall kommer inte förutom i tanken, och tanken kan vänta. En minut kan tanken vänta.