Avsaknaden av uttryck
Hur du speglas mot den decembersvarta tågrutan, den allt reflekterande ytan av matthet och strödda ljuskäglor av manifesterad gemenskap eller ensamhet. Du gick längs Götgatan, ensam. Snön yrde. Du såg dem, hastigt, genom linsen. Du sade: Så låt dem vara ensamma! Låt dessa arbetslösa glamourmodeller, tråkingenjörer, D&G-bögar, samhällskunskapslärare, Ullared-Mattiaz, Neo-hipsters på Nytorget, lattemorsor, aspirerande poetdebutanter, skiftarbetare i Borlänge som cyklar Islingbybron hem en tisdagmorgon i februari - låt dem vara ensamma! Var förnöjd, gå vidare genom snön, och låt dem vara i sin ensamhet!
Det mörknade än mer. På Göta Källare tar Plura ett ackord för galenskapen. Om du ska vara ensam, så var då också det. Tids nog är alla täckta av den yrande snön därute. Tillsammans.
Och hur du speglas mot december, matt och tung. Du sade: Avsaknaden av uttryck för tillgivenhet, formulerade bedyranden eller försäkranden, bekommer mig inte. Hon mittemot var mer än tveksam inför hur pass övertygande du egentligen var. Och du tänkte på hur tafatt argumentationen lade sig ned som ett frän doft. Även avsaknaden av uttryck formulerar något, betecknar något. Du visste det, men valde att inte se, valde att inte formulera ens detta, tog ett glas rosé till, och vaggades sakta lugn av Dinah Washington. Hon såg ömt men misstänksamt på dig. Du sade inget mer; lät frånvaron av uttryck ta rum.
Dagen efter var du blek och tärd, svag av ensamhet, osäkerhet, och den skeva investering av uttryck som här formulerar din tillvaro. Så var det då!, sade du; Var ensam! Tids nog begraver snön även osäkerhet. Dinah Washingtons vibrato överlevde din tafatthet; lämnade inget övrigt att önska. Förutom ett tecken på att något pågår här, att du inte endast har snön att förlita dig till.
.
