Morfemen och regnet
Vad som finns är tillstånd; övergående tillstånd. Vad som uppstår är varseblivningar; övergående, skiftande varseblivningar: ”… inget tillstånd förblir”, skriver poeten. Med världens etablering, följer jagets dito. Det vertikala möter det horisontella: ”Du hör en röst / och bärgar tingens nästan ohörbara toner / genom larm och sorl, order och löften. / Själva minnet, inte det som en gång skett, / ger tillbaka åt dig dagligheten. Själen / blir en tingens själ”. Här är förutsättningen: mevetandet, tinget, uppvaknandet, jaget, minnet, tiden. Med dessa rekvisita inkapslar han både förmågan att sänka blicken till det givna och att höja blicken till det tänkta; att skapa ett rum där både det i minnets dimma höljda föregående och det i visionens eld gömda kommande kan samexistera. Platsen räddar honom från nihilism och sönderfall: diktens plats, som är medvetandets plats. Det fenomenologiska uppdraget skyr inte skärvorna, men blundar inte heller för sammanhangen. Det är dessa stämmor av ljus som faktiskt fördelar världen i erfarenhetsögonblicket. Så tänker du inför regnet, inför mörkret, inför allt som sker och har skett och som inte kan redovisas dagbokslikt (sådant är inte vårt uppdrag).
Samtidigt: Katarina Frostenson låter språket falla isär i Flodtid, låter det manifestera sin egen, inneboende upplösning. Det är som om hon lät strukturen rämna men för att sedan, på något magiskt vis, hålla just kollapsen samman mellan händerna i ett poetiskt trolleritrick. Här finns inga ess i rockärmen, inga kaniner framdragna ur hattar – bara finkänslig, inför språkets alkemi ytterst känslig poetik närvarande. I det avseendet är hon och har alltid varit en morfemets schaman. Kanske landar vi i språkets besvärjelse; i både en tilltro till och manifesterande av språkets återupprättande kraft, i dess förmåga att etablera det den sinnliga erfarenheten förbigår eller blundar inför. Det är en omtumlande fors som drar fram över sidorna, över läsaren, över poeten. kDen är destruktiv i den mest konstruktiva betydelsen av ordet. Den morfemiska likehten mellan spår, språk, och sår är ingen slump. Inget av dem agerar slumpmässigt. ”när ordet rör vid köttet är det brännbart”, skriver poeten. Däri ligger både den kittlande utmaningen och det uppmanande kravet. ”Så länge språket finns finns du”. Kanske är det ingen tröst inför natten, men en sång av hopp. Så tänker du när närvaron av hans frånvarande skulderblad avtecknas i regndroppars dropp-ande, dropp-ade drop-p.
Jagets fond
Aldrig har det moderna subjektets upptagenhet vid sin egen skapelseprocess varit så tydlig som nu. Facebook-incheckningar, avståndstaganden, twittrande, bloggande - allt syftar till att i filtrerad form presentera, manifestera, och upprätthålla ett gångbart jag. Direktheten har aldrig varit så direkt som nu, aldrig så tillgänglig, så omedelbar. Resultatet är förödande lättuppnåeligt. Identiteten är Seinfeldskt i ständig process att bli utbytt: “But I don’t wanna be a pirate”. Och den som inte vill, behöver inte. Här går bra att välja annat. Här går bra att placera sig i Eiffelbenstorn; här går bra att förneka det som hände alldeles nyligen, alldeles här; här går bra att glömma det som egentligen inte skulle kunna glömmas. Här går bra att skriva bort sig ur språket, att dränera semantiken. En blodröd himmel är kanske inte en blodröd himmel. Men fonden behövs för att det här jaget ska kunna existera.
Och när vi ändå talar om saknad - låt skenkänslan fara. De passerar. Det gör de alltid. Du köper gymkort och spaltar upp projekt som ska få dig att ingå i världen igen. Du bjuder på middag. Du föreslår vin. Du säger: Det här är sådant de gör. Det här är sådant vi ska göra. Kutym, kallas det. Civilisation. Så du deltar. Köper gymkort. Tar en drink. Pratar. Försöker göra dig förstådd. Men de passerar. Alltid passerar de. Också det är en fond mot vilkens avteckning ett jag kan existera. Vi väljer det. En incheckning till på Facebook och projektet är i hamn. Varsågod - lev upp till din skapelse. Ta en latte till i solen och posta ett foto som bevis för din trivsamhet. Men himlen som spiller sig röd på golvet är också bevis för att allt det där bara substanslöst jagklotter. De val som faktiskt skapar identitet är av annat slag. De görs hela tiden och ligger gömda i Varats hjärta och öppnas bara via de sår som aldrig, aldrig får visas.
Ibland slog mitt liv upp ögonen i mörker.
Kristian, regnet, och kärleken
I förbigående går att notera vissa saker: maniskhet, skev självbild, svekfullhet, ensamhet. De är abstraktioner som realiseras, avslöjas. Inte som raka linjer, eller som linjer som tangerar varandra - utan som horisonter som ögonblickligt genomkorsas av en annan framryckande horisont. I övrigt: osynlighet, formbarhet, kutym. Det är så man överlever. Man går ner, man går upp. Det är arkaiska mönster som tecknar sig mot fonden där fenomenen avtecknar sig. Och ni gick och såg världen tråkigaste opera, La Bohème, och du sade efteråt: Något fattas - här, nu. Här misslyckas Puccini, totalt. Här finns inte tillstymmelse till mytologi - endast tomma poseranden, gester, en skönhet som inte vill annat än att befästa sig själv, sin attityd, sin form. Något fattas. Och något fattades också när du gick hem och lät kulisserna närma sig. Är kärleken verklig, överlevande? Ja. Nej. Du skriver tillbaks dig själv i språket. Du återvänder till mytologin. Kärleken ska inte segra, men återkomma. Den tomma Puccini-posen kan mycket väl få stå kvar där - staty-lik, ointresserad, frånvänd. Den gör ingen illa. Den tillför inget, men gör ingen illa. Du reser hemåt, och du undrar varifrån din historia kommer. Du ska skriva dig tillbaka till kärleken. Som Kristian. Sämre, såklart, men på samma sätt.
Allt oftare nu låter jag dikten satnna bara vid en
När Annanheten kom
.Hur tanken dröjer sig kvar - som en doft av svett avlämnad i förbigående, som en blick i motvillig bortvändhet. Du läser Emmanuel Levinas och hur mötet med det Andra, eller den Andre, aldrig får förnekas, ignoreras, misstas för något annat. I mörkret på Södra Teatern, när Rebecka Törnqvist stilla manifesterar sin kontrollerade bräcklighet, så står du ansikte mot ansikte med just en sådan Annanhet, som inte kräver annat än ditt deltagande i mötet. Du tillåter det ske. Du andas. Avbrottet kommer, men det kommer senare. Du har svårt att förklara varför en annan Annanhet, en som väljer icke-mötet, så påverkar dig. Du noterar att det sker. Det är odiskutabelt. Men försöken att förklara, att finna orsaker, mening, strukturer - hur långt från det fenomenologiska uppdraget tanken än står - faller platt. Du faller platt.
Av nästan samma orsaker misslyckas Thommy Berggren i sina ansatser att psykologisera Molière. Här finns en Annanhet presenterad - endimensionell, typifierad, exemplisk. Det vore nog. Den är en stenstod, en utkomst, en symbol. Det är nog. Men Berggren vill förstå, vill hitta förklaring, vill hitta djup och möjlighet till samvete. Där är ni lika, du och Thommy. Ni står framför den ointresserade stenstoden och försöker hitta mening. Det är tröstlöst. Tartuffe är uttömd i sig, är sin egen representation, sitt eget tecken. Hur vackert föreställningen än genomförs, och hur oantastligt snyggt och begåvat allting är, så förblir Tartuffe frånvänd ansatsen. Han vill inte delta i det vi förs in i. Han blir kvar utanför scengolvet. Här vore fenomenologi nog, men ansatsen vill mer. Den, ansatsen, faller platt.
Senare ringde du henne och sa: Den här självupptagenheten, varifrån kommer den? Den är som en smetig sirap mellan oss. Vämjelse. När pendeln kommer till Helenelund går de av, dessa tysta män med sina Ecco-skor och sin outtalade, oförlösta längtan. De bär sina laptop-väskor som vore de misslyckade tillhyggen tänkta att användas vid någon nonchalant störtning av valfritt så kallat odemokratiskt styre. Men här på andra sidan den icke inträffade revolutionen finns bara emblemet kvar, här finns bara tecknet för det som aldrig inträffade. Så de vandrar vidare, i tystnad, dag efter dag. Den Annanheten, älskling, är värre än alla andra. Den har en mening, en anledning. Hon tröttnade och lade på. Du lät mörkret annektera dig, våldföra sig på dig. Det Andra slet i ditt hår, och det var meningen att det skulle vara så.
Sten Ljunggren och omöjlighetens afton
Mars är en rörelse i en katakomb. Efteråt hällde du upp ett glas vin för dig själv och lyssnade på Brahms andra kvartett för piano och stråkar, Sylvia Vrethammar, och Broken Records “A Darkness Rises Up”. Det fanns en fundamental vilja till något värdigt i det läget; en sorts naken manifestering av intentionens upplösande. Inte för att enskilda incidenter kan tillföras den betydelsen, utan för att tiden, den cirkulära, vid någon punkt, oundvikligen, bryter sin egen cykel. Så du ringde henne istället och sade: Vi lämnar agendorna, undanhållningarna, maskeringarna, självrättfärdigheten. Vi börjar om, låt vara för 2437:e gången. Om ett öga hade kunnat sluta sig, så hade det gjort det där. Men så skedde inte; Sten Ljunggren omöjliggör det. Så när du tömde glaset och lade på luren, så sträckte sig även horisonten lite, lite tunnare. Och nattens magra doft av våt asfalt och is hade inga löften som skulle brytas, inga gåvor att växla under bordet. Buktalarens docka sov i sin låda.
Mars är en rörelse i en katakomb. Illusionerna draperas, blottläggs, draperas igen. Det är som hos Norén: det repetitiva har ett egenvärde. Sten Ljunggren kan inte gestalta vare sig martyr eller förövare - i någon av de riktningarna leder aldrig Noréns text. Han måste stå där, i neonljuset, och blottlägga sin trasighet för att ha en chans att överleva - om så än i illusionens exponerade brutalitet. Inget ödeläggs eller återföds, men får fortsätta i modifierad form. Kanske är kärleken den enzym vi behöver för att möjliggöra transformationen; kanske är förlåtelsen, eller möjligheten därtill, löftet om dess varande. I salongen, när röken från Sten Ljunggrens cigarett sakta lägger sig över papperen på golvet, ser också du din omöjlighet. Inget ska exponeras då, utan senare; inget ska exponeras här, utan tidigare. En strykning av en hand längs ryggraden gör ingen skillnad. Ditt livs outgrundlighet är sedan länge förlorad. Snart ska du tömma ett glas till, och illusionen få ett nytt, lite skirare skimmer.
Helen och den grå snön
Och du sade, strax efter att klockan slagit tolv den där symboliska natten: Här och nu börjar det om. Den här yrsnön, den här champagnen, de här raketerna - allt lovar att något är passerat. Eller hur? Och den enkla frågan som avslutade stjälpte allt, drev en klinga genom språket, och skåran öppnade sig. Tid och rum framstod som de falsifieringar de är, frånryckta och separerade från det som pågick där de begreppen inte har någon merit. Så symboliken visade sig, ungefär som väntat, att vara - just - symbol: kutym, tecken, platthet. Den är inte mytologi. Den befann sig i tiden då snön än inte var grå, och det inre och det yttre inte kunde tala med varandra, inte kunde mötas i det sår där allt är möjligt.
Grå snö och Jean Sibelius sjätte symfoni, oförmågan och skönheten. Enkla markeringar - uteblivna sms, blickar, beröringar, telefonsamtal, facebookstatus-uppdateringar, kyssar, tystnader - får här ödesdigra konsekvenser. Det är som om litenheten och meningslösheten möjliggör det grundläggande existentiella. Det är paradoxalt, bisarrt, genant, och högst förståeligt. För det är där, i tecknen, i tecknen av tecken, i tecknens tillskrivna betydelse, i teckens kometsvans inhöljda drömmar och misslyckanden - det är precis där som mytologin tar fäste, formulerar sig, och Varat brister i sår, i gråt, i försåt gömd längtansgråt. Och du sneglar bakåt. Och du låter Helen öppna ett sår. Och du låter det vara vackert. Den grå snön är inte bara en förutsättning, utan ett resultat.
knytes år igen till år.
Över jorden går den höga
natten med sitt såll och sår.
Stjärnor sår den höga natten
över jorden där vi bo.
Somt blir på blåa slätter.
Det är himlens korn som gro.
Men de döda kornen virvla
osällt utan växt brodd
som en svart och frostförhärjad
säd av en förlorad sådd.
Sömnlös kan du se din levnad,
vandrare på gåtfull stig,
gå i natt med klara bloss och
döda världar över dig.
Vad du misste blev en stjärna.
Vad du fick var stort ändå.
Om de dog, har det dock levat.
Allt skall födas och förgå.
Årsnatt, största natt bland nätter,
se vad skuggor i vårt hus.
Kallom på vår stjärna. Vägen
framåt står i hennes ljus.
- Bo Bergman
Bekännelsen
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
Hur levde ni här?
Hur levde ni här, i avskildhet? Hur gick ni vidare? De ska rista grottmålningar om er - stiliserade, enkla figurer ska representera liv, drömmar, historier. Ni ska reduceras till tecken, enskilda tecken. Det är möjligt att du tänkte så för att du satt och lyssnade i ensamhet på Tjostakovitjs första pianosymfoni; det är möjligt att du tänkte så för att du hade skådat rakt in i skuggans skugga. Det är möjligt. Gunnar hade stulit ditt språk, sade du, men i förebyggande syfte. Du argumenterade, missionerade. Det fanns något outsägligt att passera, som du än inte hade gjort. Det fanns oförlösta fyllor, kärlekar, ångestanfall - oförlösta parenteser, som ännu inte hade fullbordats.
Och inför en sådan futilitet skulle man möjligen ha blivit less, uppgiven. Men inte du. Här frodades energin, och på lågvarv gick den mekanism som skulle röja allt. Hur kunde ni leva så länge här, för er själva, avskilda av gränser och tankar och definitioner? Hur kunde ni ägna så mycket tid åt att särskilja er, att upprätta och bekräfta och efterleva abstrakta gränser? Hur kunde ni köpa idén om identitetens negation? Det gjordes för att inget alternativ fanns. Det blev er undergång, men inget annat alternativ fanns. Romantiken hade lämnat världen, men ni klamrade er fast vid tanken om den gemensamma undergången.
Hur kunde ni gå på uppsättningen av Andrea Chénier med så naiva förutsättningar? Det här är en optimala operan: befriat från den där 1900-talsidén om komplikationen som så tyngde Puccini; befriat från vad som skulle bli den Hollywoodistiska plot-nervositeten; befriat från krusidullerna. Den är rak, uppriktig, vacker, och okomplicerad. Och hur vackert gör de inte slutscenen i just den uppsättningen, i dess romantiska excess: föreningen och vidare-livet i döden. Och: den som står med näven sträckt mot de båda, Gérard, som sedan, i förskräckelse, precis innan ridån faller, stirrar tillbaks till det som väntar: livet i bortvaldhet, i avskildhet.
Hur ohyggligt är det inte? Hur ohyggligt är det inte att leva här, i avskildhet, i bortvändhet? Du kunde ha svurit på att något annat hade passerat, men din uppfattning skulle visa sig felaktigt. Det är för övrigt ett återkommande tema: saker som ter sig som självklara visar sig vara felaktiga. Det är det utbytbaras, det illusoriskas ontologi, som manifesteras. Du rationaliserar det. Du argumenterar, förklarar, intellektualiserar. Du drar in Derrida där inte tillstymmelse till Derrida finns. Hur ohyggligt är det inte? Hur levde ni här, i avskildhet? Hur kan ni tro att ni gjorde det? Gunnar har stulit ditt språk, i förebyggande syfte. Tack och lov.
.
... och det skeva.
Tänk så här, sade du: du har en Caliban inom dig, en Rigoletto på lut. Det är det skeva i idén om symmetri det handlar om - det måste få utlopp, få kanalisering. Det är det moderna projektets stora misstag att tro att tillvaron består av raka linjer, eller linjer som kan tänkas eller förmås bli raka, utan avvikelse, utan dissonans. Det hindrar oss, det här missförståndet. Och ni gick från Dramaten och talade om hur vackert Jonas Karlsson gestaltade just detta i sin krokighet, i sin asymmetriska manifestering. Och ni gick från Operan och talade om hur Rigoletto inte ens får dö ärofyllt, hur han måste leva vidare i sin frånvändhet - som straff, som nödvändighet. Shakespare kan såklart inte lastas för det moderna projektets misstag - för honom är problematiken en givenhet, ett i den mänskliga naturen insjunket element; för Verdi är det en moralisk fråga, ett presenterat dilemma att ta ställning inför. Det är ett val som har betydelse - fel val ger fel resultat; för Shakespeare finns ingen kausalitet - bara olika, på förhand givna vägar. Det är en gigantisk skillnad mellan de utgångspunkterna. Men ni gick hemåt, och du fortsatte att prata om helt andra saker: hur du tröttnat på den narcissistiska världsfrånvändheten som tycks ha som sitt uppdrag att förvanska det redan passerade, hur fantastisk Eric Stonestreet är i Modern Family, och hur Dinah Washington kan få livstråden att dallra intill sönderfallets gräns med sådan outhärdlig precision. Det finns skevhet i allt.
Det finns skevhet i allt, var också vad du sa när ni gick hem från Berwaldhallen den där lördagen då november hade slutit staden i sin mörkerhand på ett sätt som snarast lovade att lindring aldrig skulle tillåtas; det finns skevhet i allt, sade du, och det, om något, visste Stravinskij. Du ville säga något om att det faktum att du hade brustit i gråt vid Våroffers slutcrescendo, på något vis måste vara bevis för hur nära det asymmetriska ligger det mänskliga. Du saknade både morgon och altare, både före och efter. Du tänkte på Don DeLillos semaste roman på svenska, Omegapunkten: Vad som finns är tid - framrusande, stillastående. Drömmar späds ut, tankar ändras, avtrubbas, kroppar förfaller. Inget “händer” hur noggrant och intensivt de efter varandra följande händelserna iakttas - vad som pågår har redan passerat. Omegapunkten är ingen avgörande händelse i utveckling hos en land eller ett liv, utan det stillastående nuet då inget finns före eller efter. Vad som har hänt är meningslöst och kan inte göras anspråk på; det kommande är utom kontroll. DeLillos asketiska roman är vacker, dystopisk, intelligent, och stilistiskt oklanderlig. Den är en snitt i huden kring samtidsfängelset. Historien har imploderat. Framtiden ligger sänkt bortom en onåbar horisont. Omegapunkten talar, men talar i tystnad. Både Hitchcock och Beckett ler i sina himlar. Stravinskij likaså, vill du gärna tro. Så det finns skevhet i allt, i det passerade, i det mänskliga, i dissonansen som ringer så vackert genom det novembersvarta snöfallet.
.
Fru Alving och du
Ruttna höstlöv och den första snön. Ni såg Ibsen på Stadsteatern, gick hem ljusskygga som fru Alving själv, och hon grät. Du hade annat i tankarna, sade: Det bryter igenom; det bryter alltid igenom. Ytan krackelerar. Förnekandets ontologi konstitueras av sin egna, inneboende struktur. Det är så det måste vara. Du sade inget om hur ofta du tänker på honom, eller att vilsenheten ibland gör dig stillastående mitt i vimlet. Du sade inte heller något om hur rädslan kommer krypande när dagsljuset reser sig, reser sig, reser sig. Det var bäst att låta mörkret gömma även detta.
Men ljusskygg är inte det enda fru Alving är. Hon är stolt också. Och du sade: Jag super inte ner mig för någons skull längre. Fuck it. Att sitta här, just här, med denna löjliga, lilla ångest, med den här hopkrympta kärlekens surhet - det duger inte. Fuck it. Kom mörker, kom ljus - kom överbrygga det givna. Och precis när du skulle falla över högtravandets subtila tröskel, så snörpte hon munnen och tystnaden dog lite, lite. Hur många gudar ni än har lyckas korsfästa, så består bristen. Den genomsyrar allt. Stoltheten till trots.
In i mörkrets hjärta, ut igen; hukandet för ljuset, försöken till rakryggighet. Priset nämns inte förrän signeringstillfället. Och du fortsatte: Månen är så törstig, så törstig. Jag vet inte varför jag beter mig så här. Fru Alving ger inga svar, inte den här gången heller. Förnekandets ontologi kvarstår, vibrerande, men utan klargöranden. Det finns inget att göra åt det. Världen vill vidare, vi vill fångenskapen av det passerade. På tunnelbanan hem i mörkret grät hon, och du motstod frestelsen att förklara varför. Det är så man gör. Förnekandets ontologi kräver det.
.
Kontrasternas verklighet
Senseptemberdimman. Du betraktar, centimeter för centimeter, ett stycke passerad tid. Den avgör inget. Omkring dig: ödena, lustarna, ensamheterna. De pågår omkring dig, ständigt. Det är överväldigande. En kväll på Operan - den överväldigande baletten. En eftermiddag på Konserthuset - den dånande Bruckner. En natt av svett och salt - den rasande hämnden. En kväll av fascism - det obegripliga valet. En afton på Stadsteatern - den ovälkomne förlösaren. De är nu fragment av en framrusande tid, nedslag i det överväldigande pågående. Du läser Johannes Anyurus Skulle jag dö under andra himlar: Om en tanke - låt oss kalla det tema - hänger kvar, så är det den brinnande längtan att komma fram till verklighet, att konstatera vad som är verkligt, för att om inte annat hitta en språngbräda för drömmen, för visionen. “Det är verkligt”, är en fras som mantralikt återkommer, som för att låta språket befästa det medvetandet kanske tvivlar på. Språket blir besvärjelse i förvirringens virvelvind. Anyurus språk, tydligare än många andras, manifesterar det. Det är också verkligt. Och ingen annanstans, eller någon annangång, är tingen så verkliga som i senseptemberdimman då du hör Diana Kralls version av Joni Mitchells “A Case of You”. Besvärjelse.
Du sade, vid ett annat tillfälle: Fuck it. Det var så här vi vill ha det. Fascister, högerspöken. Egot styr. Du kan inte gå till val på att ta bort den där femhundringen Reinfeldt står och viftar maniskt med i rutan från människor. Det är mer primitiva saker i görningen här, mer ursprungliga. Fine. Whatever. Jag bryr mig inte. Häll upp mer vin. Och det gjorde hon också. Ni talade om det insektsliknande i Béjarts koreografi till “Våroffer” och hur kollektivet tycks styras av en inre, simultan drift till den individuella representationen. Är det en motsägelse? Är det samma drifter i görningen när Jimmie Åkesson lyfts fram av pöbeln? En sorts inverterad offerritual? Ni drog såklart alldeles för långtgående slutsatser, men det spelade inte heller någon roll. Du fortsatte: Det finns något helt obegripligt i kontrasterna. Våra kontraster, tillvarons kontraster. Vad har Kungarna av Tylösand att göra med Kristian Lundbergs Mörkret skulle vara som ljuset ? Inte ett skit naturligtvis. Och ändå delar de verklighet. Jag får det inte att gå ihop. Häll upp mer vin. Och det gjorde hon, igen. I senseptemberdimman, senare, förundras du återigen över tillvarons kontraster. Det handlar om att återvända till det verkliga. Förvåningen, förundran, förvanskandet. Och det mest magiska av allt: helt plötsligt, utan förvarning, så är inget så verkligt som till tonerna av Diana Kralls inspelning av Joni Mitchells “A Case of You”. Besvärjelse.
I live in a box of paints
I'm frightened by the devil
And drawn to those who ain't afraid
I remember when you told me
"Love is touching souls"
Surely you touched mine
Part of you pours out of me
In these lines from time to time
You are in my blood like holy wine
You taste so bitter and you taste so sweet
Oh I could drink a case of you
I could drink a case of you darling
Still I'd be on my feet
I'd still be on my feet
.
pajkastning, Nietzsche, och Gud
När du till slut hade lyckats få honom ur dina tankar, så satt du ensam med rävpissvinet och lyssnade på Rachmaninovs tredje pianokonsert med Martha Argerich vid tangenterna och tänkte: här kommer det igen. Och han kom och kom och gick igen. Och du sade, senare, i ett helt annat sammanhang: Ge Mona och Fredrik en halvtimme var på Sergels Torg. Låt dem prata om bristerna i sitt eget program och fördelarna med den Andres. Det är det enda som skulle ge någon form av värdemätning på vilken insikt de faktiskt besitter. Det gräver samma grop, lägger det borttagna i den Andres halva istället för vid sidan. Invertera utgångspunkten. Detta tomma bankandet av valfri opinionsundersökning i den Andres huvud, detta meningslösa papegojandet av förutsägbara klichéer, detta oerhörda, oerhörda avståndstagandet från någon form av reflektion - allt detta tröttar oss. Det enda mer outhärdligt i sin substanslöshet än modebloggsfenomenet skulle möjligen vara politikerbloggsgeggan. Befria oss. Befria oss från missionerandet. Befria oss från agendorna. Befria oss från Maria Abrahamsson och Göran Greider. När du talade så så lyssnade hon, om än motvilligt. När du sa att du saknade honom gjorde hon inte det, utan slöt ögonen och lät tanken fara. Det fanns skillnad i substans, även där.
När du till slut hade stannat upp ett ögonblick, lämnat galenskapen vid sidan av vägen, så satt hon där och grät. Det fanns anledningar - självklart - men de var sekundära. Det var handlingen, akten, som var det primära. Och nog är detta en så djupt Sartreansk insikt som det ens är möjligt att få: akten föregår anledningen. Den är självuppfyllande, självrefererande, onanistisk. Dessa far förbi här: ögon, munnar, dofter, händer. De far förbi. Du säger: Akten är slutgiltig i sig - utan incitament, utan agenda. Akten vill inget annat än sin akthet, vill inget annat än manifestera sin karaktär av akt, av agerande. Gud tar ingen hänsyn i ett sådant läge. I själva verket är akten då Gud - sitt eget ursprung, sin egen utkomst. Men hon genomskådade såklart de försöken till rättfärdigande av flykten från ansvar, och påtalade att gråten visst har en agenda. Hon hade rätt, onekligen. Men du fortsatte: Här är en djup missförståelse: Nietzsche är motsatsen till en nihilist. Det är det som är hans poäng. Nihilismen måste överkommas, övervinnas, passeras. Och ersättas. Han är en moralistisk visionär - det vill säga nihilistens antites. I den vilan kunde ni mötas i alla fall, om än momentant. Mona och Fredrik brydde sig föga om detta. Här fanns tramsigheter att ingå i. Och ingenstans höjdes ett ögonbryn vid synen av brist på det perspektiv som skulle omöjliggöra, skulle möjliggöra allt.
.
Politikens vertikalitet
Han hade andra planer. Det fanns hav att betrakta, bemästra, våldta. Det fanns dikter att förvanska, ta kontroll över, sjunka ihop inför. Du lyssnade på Nick Caves “We Came Along This Road” och tänkte att så här börjar du alla dina tankar. Men det kan ha ett egenvärde. Att leva så här, att göra det du gör, med dessa intentioner - vad har det för poäng? Det är som att fråga: Vad vill Thorsten Flinck? Så frågan lämnades därhän. Men det är långt mellan den kärlek som förvägras och den som ges. Det är långt mellan avgörandet och det icke införlivade åskvädret.
Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner; som säger - alla pengar ska sparas, ska förvaltas av någon som förstår bättre än er. Ni får intet. Än. Ingenstans, och på intet sätt, reses frågan om hur människor faktiskt mår. Och förklaringen är enkel: det är omätbart. Det går inte att visa i en power point-presentation att det går upp eller ner. Och det är det vi tycks behöva: vertikalitet.
Låt oss istället säga: det glider, men det glider på bredden. Låt oss säga: det finns en massa kärlek, men den är utan pris och därför utan köpare. Du har inga segrar kvar att erövra, så det är de som försvann som upptar din tankekraft. Kärleken är ett lismande åskväder, en smal, smal lina där duvor tvekar att sitta. Det är vackert när Balkan-ovädret drar in från sydost. Det är vackert när en helt outhärdlig Michael Jackson-”hyllning” försöker etablera sig i en Pride-park där populasen till 75% består av flator från Värnamo. Det är vackert för att det är oundvikligt. Du har andra uppgifter. Han är förlorad och kär. Göran Sonnevi väntar på din bekännelse.
.
Bristen
Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar - den ena utbytbar med den andra. Och du sade: Läs Kjell Espmarks Minnena ljuger istället. Läs om hur tecknet alltid är korrumperat, hur illusionen om det rena ursprunget alltid kommer att gäcka oss. Låt oss kalla det verklighet. Den är inte godtycklig, men potentiellt utbytbar. På bokens första sida beskrivs författarens första minne av sig själv som tvåårig pojke på sin moders arm, betraktande en eldsvåda. Det är dock något som inte stämmer. Minnet är en markering av distans, ett tecken som av distansen falsifierats och manipulerats; författaren betraktar sig själv på avstånd. Men så stark är den efterbearbetning som sinnet medvetet eller omedvetet ägnar sig åt att bilden till slut frusit till foto, blivit sann, blivit en illusorisk direkt replica av levd erfarenhet. Cirkeln sluts inte, men idén om den slutande cirkeln antyds för att sedan brytas upp. Subjektet blir myt under anonymitetens mask. Det är kanske den process vi alla deltar i, ständigt. Och någonstans pågår livet och lämnar efter sig spår. Vi brukar kalla dessa minnen. Förljugna och verkliga. Han försökte förstå. Du tänkte på helt andra saker och kände en ilning i hjärnan för att du vill vad du inte kan, vill ha vad du inte kan få. Mellan er lyste bristen, lyste Gud.
Född till bristen som Gud föds ur. Född till möjligheten, förbannelsen, att själv ha makten. Oförmågan. Oförmågan att tala till bristen, och se Guden istället ta plats. Minnet av honom blir statiskt, strukturerat, planterat. Här går det bra att dricka latte och tala om Littorin. Här går det bra att sitta ensam på semestertomma kontor och låta blicken fastna i fjärran som om horisonten vilket ögonblick som helst skulle resa sig som en katts rygg och markera löftet om avslut. Här går det bra att sitta på Apberget och dricka burköl och hålla tillbaka gråten. Här går det bra att landa i Patti Smiths blick när hon ömsom vinkar på scenkanten med tantleende, ömsom med obönhörlig smärta och vrede frustar ur sig den tyngsta version av “Rock ‘N’ Roll Nigger” du har hört. Här går det bra att i självbevarande syfte använda arrogansen som hud. Du sa: Anders Johanssons Göra ont. Litterär metafysik talar om något mycket centralt: hur skulle vi kunna föreställa oss en litteratur, en dramaturgi, en tankeeggande och framåtdrivande struktur, utan det ondas inblandning? Om litteraturen är God, är dess negation - dvs världen - Ond? Eller är de båda inherenta inslag på vardera sidan om myntet? Han har många poänger, men glömmer intentionen. Det han kallar ond litteratur, eller ger som exempel på detsamma, har inte intention till ondska. Tvärtom. Och därigenom röjer han sin egen nedsänkthet i det kulturella gytter vi kallar gemensam referensram och värdegrund. Som i sin tur, per automatik, alltid, alltid är - just - utbytbar”. Ur brist är du kommen. Av brist ska du leva och dö.
.
Avslöjandet
Ingen är så upptagen vid Guds realitet som ateisten. Här är den Heideggerianska fenomenologins seger över Husserls idealism som tydligast. Ni talade om Beatrice Ask och att ingenting blir som man tänkt. Hur lång tid tar det innan du avslöjas? Fem minuter? Tio? Maj är som ett löfte du inte vågat tro på, men som när det införlivas frammanar tillförlitligheten som en besvikelse. Så frågan återkommer: hur mycket förvägras oss som följd av den aprioriskt givna övertygelsen om alltings tillkortakommande? På balkongen, med krukan nyplanterad med brudslöja och rosa knoppar, med Billie Holiday i bakgrunden, är svaret långt ifrån givet. På gatan nedanför marscherar surdegsprettofascismen. Du förbittras av din bitterhet. De är bara lyckliga. Det är inte konstigare än så. De har läst både Råd&Rön och Vi Föräldrar, konsulterat Sverker likväl som hela armadan av konsultkollegorna, innan köpet av barnvagn. Det är inte konstigare än så. Det är så man gör. En man som piskar sin dörrmatta säger inget om Guds frånvaro, men heller inget om Hans närvaro. Det är en futil ansats. Det är som att försöka säga något om samhället och sedan gå till Mälarpaviljongen för inspiration eller uppslag. Det är som att i en blå himmel se strukturer av grått. Låt oss säga att myten om dig själv motsäger intentionen med myten om dig själv. Det är som om tecknet - vi kallar det uttrycket - motsade tecknets Ur-grund. Det vill säga: illusionen. Du vet att han ser bilder av svart mot svart bakgrund, himlar som störtar och hav som vräker sig uppåt. Du vet att det är lönlöst. På F12:s trappa avslöjas du, utan pardon. Majkvalmigheten gör inte reträtt för att du plirar över en glaskant, över ett balkongräcke, lyssnar på Emmylou Harris. Så hur mycket förvägras oss? Hur lång tid tar det innan du demaskeras? Allt. En bråkdel av en sekund.
Det som är utan jämförelser
jämförs Det är detta som är
monsterfödelsen, kontinuerlig
Och det är det vi tar emot,
utom oss av kärlek eller förtvivlan
Det som är oberoende av oss
och lever Som ser oss som del av
samma födelse Hur är det
med dig? Hur mår du? Bryr du dig
verkligen om det? Vi hör på
varandra, i det frambrytande
hoppet, och i smärtan Så ska vi
mötas, till slut I det ojämförliga
- Göran Sonnevi, Klangernas bok (1998)
.
