Julis tystnad
Inget skulle vara osagt. Det var utgångspunkten. Du hade planerat länge för den oåterkalleliga förlusten. Möjligen är det något i människors ansikten som gör att du går förbi i tysthet. Men avsaknaden av tecken kunde inte gömma den glömska du bar i din innerficka. Distansen var brutal; differentieringen förödande. Tiden har lagt sitt lapptäcke över det som aldrig skedde. Du kunde se en blick, men det skulle alltid komma att stanna där. Att prata gick inte.
När Tomas Andersson Wij sjunger ”Ett slag för dig” på Gröna Lunds löjligt lilla, folkparksdoftande scen, håller du både ord och tårar tillbaka. Och om jag hade hud / Behövde jag dig då? Du minns lögnerna, uppgörelserna, förnedringen. Det, om något, var hudlöst och uppenbart. Förställningarna var förutsättningar. Ni kunde ljuga som inga andra. Du kunde sukta med fingrarna knäppta bakom ryggen. Buktalarens docka sov aldrig i sin låda. Aldrig.
I juliblåsten är det osagda annorlunda. Här är den planerade avsaknaden av tecken i sig ett tecken. Förbind dig mig detta. Låt det tala. Som Ekelöf skrev: Är du ensam så var också det. Du kommer att få stort sällskap omsider. Behöv inte, säger du; behöv inte och låt det vara så. Avsaknaden av dina fingrar på hans skulderblad, hundra år därifrån och hundra mil senare. Inget glömmer du och inget minns du. Du hade ingen hud, och den du har idag är en slöja av tyst flor.
.
Om kärleken
Behovslösheten är en karg förväntan. Långsamt utbreder sig kärleken som vore den en djävulsrocka som lägger sig tillrätta för att dö på en botten av glas. Men det där är språk, omskrivning, ”poesi”. Det är förfalskning, förvanskning. Det finns en erfarenhet som är obestridlig och ensam och utan överföring eller transkription. Överallt finns sorglösheten som skugglik avbildning av intet. Vad som helst, men inte förnöjsamhet. Du erkänner, men gör det motvilligt.
Du avgör inget genom den här tystnaden, men du befinner sig åtminstone på rätt sida av vallgraven. Byborna har ännu inte samlats till sitt fackeltåg, men tolkar du viskningarna och det bortvända blickarna rätt så är något i görningen. Det här skulle du kunna skriva ner, förmedla, transkribera, och låta vara gällande som tecken. När Mats Söderlund försöker beskriva kärlek i ”Göra kärlek” så hamnar han i en återvändsgränd. Det är inte oväntat.
Kärlek är, i Söderlunds värld, resultatet av en handling. Det är något man gör. Det är en närmast extremt pragmatisk kärlekssyn som förmedlas – vardaglig handgriplighet som kortfattat går ut på att det blir enklare om vi är snälla mot varandra. Vardagstrygghet och hjälpsamhet snarare än rå lusta och svärmeri. Du minns en passion som förtärde allt; ett käkben som satte metafysiska förhållanden ur spel. Det är en efterkonstruktion, men inte desto mindre sann.
Behovslösheten är en karg förväntan. Du reste dig nog aldrig. Det är lika bra att formulera det. Be-teckningen förminskar inte upplevelsen. Så när du stod där ensam och lyssnade på Weeping Willows någonstans mitt i Satans egna lilla smultronställe på jorden – då, på ett sätt som aldrig skett tidigare, blev den populärkulturella sentimentaliteten lika drabbande som förlösande. ”You said you’d never walk away”. Varken Shakespeare eller Mats Söderlund kunde ha sagt det tydligare.
.
Minnets vinst
Aktiviteter pågick. Det råder det inget tvivel om. Försöken var också många att bilda sammanhang där, att få mönster att framträda. Du levde i maskopi med din egen bedragelse. Minnet var, som alltid, en subversiv översittare. Vår drift att jämföra, dra paralleller, sätta något i relation till något annat, är förödande. Och samtidigt oundviklig, nödvändig. Ta bara Nina Burtons ”Flodernas bok”, till exempel. Här etableras kopplingar och jämförelser som på intet sätt är relaterade till varandra. Men det är poetens rättighet. ”På så vis speglas flodernas livsnät över klotet även i mitt eget blodomlopp”, skriver hon i inledningen. Essäistik när den är som bäst. I ditt fall var dock minnet katastrofalt påträngande. Han hade inte en chans.
Förutsättningen fanns där: perfektionen i det passerade, den illa sittande förnöjsamheten i det nuvarande. Det går inte att vinna med de parametrarna. Men minnet manipulerar också, bedrar, förvanskar. Du vet det. Kjell Espmark vet det också i ”Minnena ljuger”. Text är tecken, per definition markörer av distans gentemot det upplevda. Och “verklighet”, i det här sammanhanget, är en fenomenologisk markering – det vill säga på ett sätt är det drömda eller illusoriska lika verkligt som det fysiskt givna. Textur, material, och sinnesförnimmelser eller för den skull atomens fysiska realitet är i ett sådant perspektiv lika sant eller verkligt som det tänkta, det fiktiva, det i den rent imaginära världen konstruerade.
Hur kan, i ett sådant läge, ett uttryck överföras till ett annat; hur kan, med andra ord, ett av medvetandet uppfattat tecken (intryck, minne, tanke, etc.) byta form och gestaltas i en litterär bild, en i sin tur fenomenologisk lika verklig givenhet? På bokens första sida beskrivs författarens första minne av sig själv som tvåårig pojke på sin moders arm, betraktande en eldsvåda. Men det stämmer inte. Minnet är en markering av distans, ett tecken som av distansen falsifierats, manipulerats, korrumperats; författaren betraktar sig själv på avstånd. Men så stark är den efterbearbetning som sinnet medvetet eller omedvetet ägnar sig åt att bilden till slut frusit till foto, blivit “sann”, blivit en illusorisk direkt replica av levd erfarenhet.
Han hade inte en chans. Minnet av ett nyckelben kommer alltid att vinna.
.
