Minnets vinst
Aktiviteter pågick. Det råder det inget tvivel om. Försöken var också många att bilda sammanhang där, att få mönster att framträda. Du levde i maskopi med din egen bedragelse. Minnet var, som alltid, en subversiv översittare. Vår drift att jämföra, dra paralleller, sätta något i relation till något annat, är förödande. Och samtidigt oundviklig, nödvändig. Ta bara Nina Burtons ”Flodernas bok”, till exempel. Här etableras kopplingar och jämförelser som på intet sätt är relaterade till varandra. Men det är poetens rättighet. ”På så vis speglas flodernas livsnät över klotet även i mitt eget blodomlopp”, skriver hon i inledningen. Essäistik när den är som bäst. I ditt fall var dock minnet katastrofalt påträngande. Han hade inte en chans.
Förutsättningen fanns där: perfektionen i det passerade, den illa sittande förnöjsamheten i det nuvarande. Det går inte att vinna med de parametrarna. Men minnet manipulerar också, bedrar, förvanskar. Du vet det. Kjell Espmark vet det också i ”Minnena ljuger”. Text är tecken, per definition markörer av distans gentemot det upplevda. Och “verklighet”, i det här sammanhanget, är en fenomenologisk markering – det vill säga på ett sätt är det drömda eller illusoriska lika verkligt som det fysiskt givna. Textur, material, och sinnesförnimmelser eller för den skull atomens fysiska realitet är i ett sådant perspektiv lika sant eller verkligt som det tänkta, det fiktiva, det i den rent imaginära världen konstruerade.
Hur kan, i ett sådant läge, ett uttryck överföras till ett annat; hur kan, med andra ord, ett av medvetandet uppfattat tecken (intryck, minne, tanke, etc.) byta form och gestaltas i en litterär bild, en i sin tur fenomenologisk lika verklig givenhet? På bokens första sida beskrivs författarens första minne av sig själv som tvåårig pojke på sin moders arm, betraktande en eldsvåda. Men det stämmer inte. Minnet är en markering av distans, ett tecken som av distansen falsifierats, manipulerats, korrumperats; författaren betraktar sig själv på avstånd. Men så stark är den efterbearbetning som sinnet medvetet eller omedvetet ägnar sig åt att bilden till slut frusit till foto, blivit “sann”, blivit en illusorisk direkt replica av levd erfarenhet.
Han hade inte en chans. Minnet av ett nyckelben kommer alltid att vinna.
.
