Igitur

När vi andra passerat detta övergående, lagt Stjärnor på is och finanskrisen bakom oss, då står Joey Greco där och säger Greetings. Bruno K Öijers Svart som silver breder ut sin sorg här mellan dessa väggar, breder ut sin sorg och doften av sorglöshet anas i andedräkten. Vansinnet härjar. Dra en linje på ett sätt, och dra en annan typ av linje mellan punkt A och punkt B. Skillnaden kommer att vara hårfin eller brutal. Oktobernätter kan inte bära hunger med sig, men har å andra sidan inga munnar att fylla. Om vi kommer hem, så gör vi det inte så länge det är dagsljus ute. Du såg Sex and the City. The Movie på fullaste allvar och började, lika allvarligt, att skratta. Först åt eländet, sedan åt ångesten, och sedan åt ångesten över eländet. Det har rämnat och luckrats upp, det du trodde var avgjort, hopsatt, fogat, och limmat. Brustenheten kommer att annektera allt. Carrie Bradshaw och Bruno K Öijer kommer att stå kvar som monument när allt detta är över, som monument för tillvarons avsaknad av epicentrum.

Det närmsta vi kommer Montaigne här är, utan tvekan, Bodil Malmsten. Du förlorar också ditt Finistère när du läser Sista boken från Finistère - förlorar och anammar förlusten. Saknadens semiotik kränger sig kring sin egen axel. Du lyfter fram Nåd och onåd. Idioternas bok från 1989 ur bokhyllan. Det finns redan där. Tråden. Doften. Nederlaget. Din brist på prospekt nu och det omvälvande som ska ske och det raster som fördröjer blicken en aning och Han, den förlorade - linjerna splittras. Återskapa. Dra pennan från punkt till punkt. Gud är ditt fönster, ditt löfte om en verklighet. Nej, förutsättningen för en verklighet. Det är utom tvivel. Du vet det, för med doften av sorg här läser du Martin Bubers Ich und Du. Duet förutsätter ett Jag; Gud är löftet om ett möte med en verklighet. Det andra - konstruktionen, belätet, institutionaliseringen, eller, hemska tanke, tron - är såklart helt frånkopplat detta. Men det som förutsätter Duet, Guden, Världen, är det mellanrum - låt oss kalla det saknaden - som vibrerar vid mötet av icke-Jaget. Bodil Malmsten röjer förlustens väg, den enda väg kvar att vandra. Joey Greco får säga vad fan han vill.

Som en Asberger-unge i en sockerspeedad frenesi, men med nerverna lugnade av Emmylou Harris All I Intended to Be - du landar i uppgiften. Du ska bryta upp nu. Det är så de säger. Du lever i en gråzon mellan det passerade och det ännu icke ordnade. Svettiga handflatan och mardrömmen och visualiseringen och hjälplösheten och glädjen. Och på fikarasten läser du Jonas Aspelins Suveränitetens pris. En kritisk studie av självhjälpslitteratur. Utan att vara helt säker, så kan du svära på att hon mitt emot har Mia Törnblom på sitt nattduksbord. Nu: fatta pennan igen, fatta pennan igen och berätta om det omvälvande.

För första gången, troligen, i ditt liv: paniklöshet i frånvaron av plan. Befriande? Kanske. Men obekant som den där gången du vaknade i haschrus, som den där gången han satt i din soffa. Hon säger: Jag har fullt förtroende för dig. Jag tror säker vi ska kunna lösa det här. Retoriken blöder. Ändå tror du henne; måste tro. Katarina Frostensons Tal och Regn borrar sig nedåt. Här finns strömmar, rötter, mylla - ordens och människans. För ordets kött är människans kött - och tvärtom. Det främmandegörande raster som orden erbjuder, låter inget igen bli igenkänt.

Du ska bryta upp nu. Det är så de säger. Du ska till Stockholm nu. Det är så de säger. Fatta pennan igen och berätta om det omvälvande. Låt inget vara osagt. Ligg stilla, mycket stilla, i det som nu hänger löst, som är olöst, som väntar lösning. Emmylou Harris har svaren; dr Phil har det inte. Bryt ner, som Frostenson, din tanke och ditt spår. Bryt ner och visualisera nytt, på nytt, låt det nya ta plats. Ingenstans förutom här ska det okända bli bekant. På annansidan kommer du att återuppstå - icke-mumifierad, levande, och förlorad. Hon har förtroende för dig. Det kan räcka en bit. Det var längesedan du hade det för dig själv, men att hon har det kan räcka en bit. Det nya livet är öppet för språkets återkomst.

.

Vi måste tänka igenom
så att grunden öppnas klar
igen: se ett gräs, och mer
vi ska inte mer begära
än att en liten sak kan komma ut

snälla, en bra rad en liten en
idag så blir jag glad, så enkelt är det
egentligen, och här är den:
rörelse dö, och kom ut

Katarina Frostenson, Tal och Regn (2008)

.