Igitur

Han hade andra planer. Det fanns hav att betrakta, bemästra, våldta. Det fanns dikter att förvanska, ta kontroll över, sjunka ihop inför. Du lyssnade på Nick Caves “We Came Along This Road” och tänkte att så här börjar du alla dina tankar. Men det kan ha ett egenvärde. Att leva så här, att göra det du gör, med dessa intentioner - vad har det för poäng? Det är som att fråga: Vad vill Thorsten Flinck? Så frågan lämnades därhän. Men det är långt mellan den kärlek som förvägras och den som ges. Det är långt mellan avgörandet och det icke införlivade åskvädret.

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner; som säger - alla pengar ska sparas, ska förvaltas av någon som förstår bättre än er. Ni får intet. Än. Ingenstans, och på intet sätt, reses frågan om hur människor faktiskt mår. Och förklaringen är enkel: det är omätbart. Det går inte att visa i en power point-presentation att det går upp eller ner. Och det är det vi tycks behöva: vertikalitet.

Låt oss istället säga: det glider, men det glider på bredden. Låt oss säga: det finns en massa kärlek, men den är utan pris och därför utan köpare. Du har inga segrar kvar att erövra, så det är de som försvann som upptar din tankekraft. Kärleken är ett lismande åskväder, en smal, smal lina där duvor tvekar att sitta. Det är vackert när Balkan-ovädret drar in från sydost. Det är vackert när en helt outhärdlig Michael Jackson-”hyllning” försöker etablera sig i en Pride-park där populasen till 75% består av flator från Värnamo. Det är vackert för att det är oundvikligt. Du har andra uppgifter. Han är förlorad och kär. Göran Sonnevi väntar på din bekännelse.

.

Född till brist, och bristen är Gud. Här går det bra att vara svartklädd och svår, anamma avfärdande och missnöje. Här går det bra att dricka rosé och vara solbränd och kåt. Här går det bra att äta middag på tu man hand på en balkong som vetter mot en gemensamt väl underhållen innegård, kooperationens ironiska seger. Här går det bra att vara sur och trött, ensam och helgalkad. Vi har alla möjliga vägar - den ena utbytbar med den andra. Och du sade: Läs Kjell Espmarks Minnena ljuger istället. Läs om hur tecknet alltid är korrumperat, hur illusionen om det rena ursprunget alltid kommer att gäcka oss. Låt oss kalla det verklighet. Den är inte godtycklig, men potentiellt utbytbar. På bokens första sida beskrivs författarens första minne av sig själv som tvåårig pojke på sin moders arm, betraktande en eldsvåda. Det är dock något som inte stämmer. Minnet är en markering av distans, ett tecken som av distansen falsifierats och manipulerats; författaren betraktar sig själv på avstånd. Men så stark är den efterbearbetning som sinnet medvetet eller omedvetet ägnar sig åt att bilden till slut frusit till foto, blivit sann, blivit en illusorisk direkt replica av levd erfarenhet. Cirkeln sluts inte, men idén om den slutande cirkeln antyds för att sedan brytas upp. Subjektet blir myt under anonymitetens mask. Det är kanske den process vi alla deltar i, ständigt. Och någonstans pågår livet och lämnar efter sig spår. Vi brukar kalla dessa minnen. Förljugna och verkliga. Han försökte förstå. Du tänkte på helt andra saker och kände en ilning i hjärnan för att du vill vad du inte kan, vill ha vad du inte kan få. Mellan er lyste bristen, lyste Gud.

Född till bristen som Gud föds ur. Född till möjligheten, förbannelsen, att själv ha makten. Oförmågan. Oförmågan att tala till bristen, och se Guden istället ta plats. Minnet av honom blir statiskt, strukturerat, planterat. Här går det bra att dricka latte och tala om Littorin. Här går det bra att sitta ensam på semestertomma kontor och låta blicken fastna i fjärran som om horisonten vilket ögonblick som helst skulle resa sig som en katts rygg och markera löftet om avslut. Här går det bra att sitta på Apberget och dricka burköl och hålla tillbaka gråten. Här går det bra att landa i Patti Smiths blick när hon ömsom vinkar på scenkanten med tantleende, ömsom med obönhörlig smärta och vrede frustar ur sig den tyngsta version av “Rock ‘N’ Roll Nigger” du har hört. Här går det bra att i självbevarande syfte använda arrogansen som hud. Du sa: Anders Johanssons Göra ont. Litterär metafysik talar om något mycket centralt: hur skulle vi kunna föreställa oss en litteratur, en dramaturgi, en tankeeggande och framåtdrivande struktur, utan det ondas inblandning? Om litteraturen är God, är dess negation - dvs världen - Ond? Eller är de båda inherenta inslag på vardera sidan om myntet? Han har många poänger, men glömmer intentionen. Det han kallar ond litteratur, eller ger som exempel på detsamma, har inte intention till ondska. Tvärtom. Och därigenom röjer han sin egen nedsänkthet i det kulturella gytter vi kallar gemensam referensram och värdegrund. Som i sin tur, per automatik, alltid, alltid är - just - utbytbar”. Ur brist är du kommen. Av brist ska du leva och dö.

.