Igitur

Överdriven och oaktad, svårformulerad och sned - hans kärlek är ångerfull som efter ett pojkstreck. Med en sexuell frustration inte olik den Yeats genomled, betingad av både själva Irlands jord och Maud Gonne, driver han genom fält av nedplöjd längtan och dimmoln av knott. Låt oss säga att uppriktighet skulle vara det nya ledordet; låt oss säga att oförvanskad direkthet vore ett nytt rättesnöre. Han saknar. Konstigare än så är det inte. Honom. Simplare än så kan det ej uttryckas. Yeats ockultism och mer eller mindre bisarra utsvävningar i andlig experimentalitet har alltid känts som främmande inslag för honom. Ändå finns där en lockelse. Vad den avser, och varifrån den får sin rörelse, förundrar mitt i denna lust, mitt i denna omtumlande längtan.

Han sa: Springsteen är 1900-talet näst störste entertainer. Sinatra är självklart störst. Men varför, om det nu ska skrivas om honom på svenska, görs det så fattigt och endimensionellt som hos Adeen och Ohlsson? Ska man bli tvungen att skriva en analys själv? Den öppna vägens romantik har t ex inte så mycket att göra med den enkla förklaringen angående det närvarandes kvävande stillastående, som att det ingår i en post-upplysningsidé om det existentiella projektets karaktär av konstant och kontinuerlig tillblivelse. Det utlovade mötet någon annanstans, across the river, at Mary's place, i Atlantic City, eller in the street, handlar mer om visionen av det i det icke-givna projicerade projektet än om nuets outhärdlighet. Det är en genuint negativ dialektik som spelas upp. Nuet kan nämligen uthärdas och manipuleras och kontrolleras genom strävsamhet, förälskelse, eller trotsig, närmast ironisk tro - alla fundamentalt idealistiska förhållningssätt och manövrar. Genom denna situation skär dikten sin simultant subversiva och transcendenta kanal som en esteticerad överbryggning av det givna, som länk till det översinnliga och icke-formulerade. Springsteen delar, med andra ord, ett outtalat brödraskap med Schiller. Så varför inte börja där, t ex; varför inte försöka säga något om hur denna värld konstitueras genom ett mischmasch av populärkulturella plattityder och textimmanenta strukturer. Eller hur den materialistiska performativiteten manifesterar sociala mönster på ett ganska likartat sätt som hos Stephen King. Eller hur den frånvarande modern istället för den överdrivet iögonfallande närvarande fadern etablerar en rymd av negativ potentialitet. Men hon hade förstås slutat lyssna för längesedan. Kosmos stod med ryggen vänd mot korset, och nyslaget gräs virvlade i låtsasvärlden.

Så Yeats led vidare av ouppfylld längtan, möjligen för att han också behövde den, livnärde sig på den. Så är det inte för honom som sitter där i juniblåsten denna midsommarafton, som sitter där icke kransbeprydd och utan slagord. Livets ogripbarhet - And into the river we'd dive - är en truism. Vad som däremot inte är det: de både individuellt och kulturellt (om de nu inte är desamma) upprättade och uppburna strategier att, åtminstone momentant, upphäva densamma. Eller, vilket är lika påtagbart och futilt, försöken att trotsa ett faktiskt avstånd mellan lust och icke-lust (vilket inte är synonymt med utebliven eller ouppfylld lust). Ingen regnskur kommer, trots att det gråa hänger tungt över träden. W. B. och Bruce går hand i hand mot solnedgången. Mannen utan krans skickar väl ett tragiskt sms och tömmer burken. Det är i alla fall en kvalificerad gissning.

Avog. Det är nog så man skulle beskriva henne. Avgjort avog. Vältrar sig i sina krämpor; klagar på sin systers odugliga ungar. Hennes stiff upper lip stör nog inte väninnan direkt, men irritationen finns där som ett inflammerat minne. Tomas Ledin-skrålandet har måhända ett rättberättigande. Fast på andra än de egenformulerade grunderna förstås. Det är en sorts religiositet - som nyliberalism, orientering, EMO-kotterier, rollspelare, och, dit du själv hör, sekulariserad esteticism. Det handlar om att klamra sig fast vid gångbara och åtminstone vid givna tidpunkter begripliga system. Men det är såklart en enkel, för att inte säga naiv och forcerad förklaring. Avoghet fungerar dock. Precis som Ledininfluerad stämsång i en icke uttryckt men genuint uppriktig male bonding-ansats.

Campare borde för övrigt inhägnas. Tyska campare framför allt. På tal om religiositet, alltså. Och hon skrattar alldeles för högt åt hans skämt - för högt, för hårt, och greppar konstant hans arm. Det är arkaiska ritualer som stöps i dessa former. Tofsviparna som handlöst kastar sig mot marken. Smörblommeängarna och kalhyggets nakenhet. Minnet av hans doft. Längtan dräneras på kraft som en uttorkad bäck. Han talar såklart alldeles för högt i mobiltelefonen, glömmer medvetet omvärlden. Av överlevnadsskäl möjligen, eller ren och skär idioti. Gränsen däremellan är hårfin. En annans liv i garderoben bärs omkring som en över axlarna hängd reklamskylt. Vad värre är: han vet inget annat sätt att leva.

Du betraktar sådana saker och andra. Som att en kväll kan konstitueras sålunda: fotboll, öl, och Springsteen. Det är uppenbarligen dags att ragga brudar igen, för att använda Ledin-anhängarnas semiotik. Men iakttagelsen blottgör i sig diskrepansen mellan tecknet och icke-tecknet (vad kallar vi det? världen? substansen? tecknet-av-tecknet?) Ingen drift är starkare än skapandet av sin egen mytologi och den efterföljande föresatsen att leva upp till densamma. Kanske ska du istället för detta skaffa en liten stuga någonstans, bli självförsörjande, ta adjö av grottekvarnen och förnedringen, och avsäga dig behovet av denna sociala återvändsgränd, av icke-möten och neurotiska tillkortakommanden.

Men hans skönhet motsäger detta, drar tillbaks tanken till världen igen. En övergiven SAAB på en grusväg. En hare på en åker. Klas Gustafsons alltför endimensionella biografi om Tage Danielsson. En bitter kvinna vars ögon en gång säkerligen varit oskuldsfulla. I ett sådant läge är kanske avogheten att föredra. Mobilen går igång igen och hans gapande återvänder. Kanske finns det substans bortom Danny Saucedo, trots allt. Den blåmesblå himlen tycks lova det. Även om alla hennes rynkor drar huden nedåt. Här är doften av sommar påtaglig som din kärlek, som din kärlekslöshet. Att Bon Jovi spelas på radion skulle kunna ses som ett omen, men vi väljer inte det perspektivet idag. Värmen och minnet och dessa detaljer försvarar differentieringen. Utan avoghet.

Mexitegelvillorna ligger avsvalkade efter regnskuren. På en småstadskyrkogård går en ensam man och äter en glass. Bisarrt not. LIDL-kassarna bärs av en kvinna som vore de tyngda av bördor nedärvda från generationer. Skolan är visserligen övergiven men på gården försöker några pojkar slött och oengagerat initiera en fotbollsmatch. Det blåser hårt när centrum låser, även i juni när grönskan gör ont i ögonen. 60-talistmannen med stilrent semirakad skalle är ofelbar. Han vet minsann hur en slipsten ska dras. Han tar inte onödig plats men vet sitt värde. Åtminstone enligt honom själv. Det var visserligen längesedan han pratade lumparminnen, men skulle nog inte vara omöjlig att övertyga om tillfälle gavs. Jämställd är han också; tar minsann pappaledigt. I alla fall när det passar med annat. En övergiven VOLVO 740, vars TILL SALU-skylt nog härrör från tiden då Beatrice Ask i den förra vevan började tala om betyg för förstaklassare, avslöjar inget om tidens gång men vittnar desto mer om alltings stillastående. Vilket långt ifrån är samma sak. På den osannolikt sunkiga pizzerian med de nästan chict purpurfärgade plastutemöblerna, sitter tre arbetare och säger några väl valda ord om Zlatans 1-0-mål mot Grekland. Ordet "känns" är bannlyst denna eftermiddag. Allt är som det ska vara. Här faller ingen ner på knä en tisdagsförmiddag mitt i City för att kraften inte räcker till nästa sida ögonblicket. Här tar ingen kokain av samma anledning. Hår råder konsensus.

Om det finns något som skulle kunna kallas gemensam kulturreferensram - och det finns det väl - så är den ett obegripligt hopkok där vad som är fördom och vad som är sann iakttagelse och omanipulerat uppstånden manifestering, ofrånkomligen mynnar ut i frågan om hönan och ägget. Fördomen - eller snarare förförståelsen, om vi nu ska tala lite mer Kantianskt - och världens beskaffenhet, är, till synes, oskiljbara. Nietzsches kompromisslösa perspektivism, i det avseendet, kan inte ses som annat än otillräcklig. Förståelsen, eller snarare iakttagelsen, registreringen, måste rimligen bära på en genuint förankrad, epistemologisk erfarenhet. Vi talar alltså inte om fenomenologi nu, utan om tolkningen av fenomenen och dess inbördes relation. Med andra ord: existentialism (jo, det är det ord man måste använda). Och där spelar de empiriska och metafysiska dimensionerna in. Så iakttagelsen av en såsig stad, dvs inte alls i Husserls anda, måste bära en viss värdering med sig. Och plötsligt har vi hamnat i en sorts Derrideansk diskursgyttja ut ur vilken fötterna aldrig kan lyftas. Världen är visserligen, men blir inte detta varande innan formuleringen; blir inte sin egen ontologi innan medvetandets konstituering. Eller snarare: är berövad sin metafysiska mening innan uppfattningen om densamma. Det känns olösligt, paradoxalt. Det är en för enkel utväg. Vi måste återkomma. Än så länge: den unge, vackre mannen med attityd lämnar spår av självklarhet efter sig. Utanför MAX-restaurangen är han oantastlig. En man med rullator vet inte var han är. På väggen till HM står BSS sprayat. Man skulle kunna ha brytt sig. Utanför Arbetsförmedlingen ligger dödskallar i hög. Det är ett alltigenom sant och obestridligt vittnesmål. Sentimentalt, men sant.

Det är lätt att bli nostalgisk en sådan här dag. De är så vackra och ballonger och blommor yr omkring här som löften anlagda i rus. De är så vackra och du är tunnhårig och korpulent. Det är så ljuvt med denna oskuldsfullhet, denna förhoppning. Och tidens framstörtning är brutal och utan pardon. Hur ogärna du än vill det, så bultar den där dikten av Bo Bergman i hjärnan, den med konfirmanderna paraderande nerför gatan. Det vita och unga är förstås en arkaisk bild för det passerade, som ändå, paradoxalt nog, befinner sig i det likaledes framrusande. Hur det pågående uppvisar denna simultanitet, en både inför det påbörjande oomkullrunkelig entusiasm och inför det avslutande en doftlös resignation, fascinerar. Det är som om det funnes en vertikal axel av erfarenhet som genomkorsar horisontens framryckning. Så de är vackra i deras vita glädje. Och morfar har ballonger och mamma har smörgåstårta och alla har bara ben och ingen har flatlöss. Det är storslaget och hett; asfalten smälter under de vita, nyinköpta skorna. Inget hundskit finns att trampa i; inga felval går att göra. Nog är det lätt att bli nostalgisk, och upprymd, och lite avslappnat melankolisk - så där man kan bli när opåverkad erfarenhet manifesteras helt utan ironisk distans eller manipulation. Den skönhet som i dessa ögon söndrar alla murar, den vithet i vilken drömmen om livet ligger naket exponerad, ursäktar sig inte. Så visst blir man nostalgisk och vill kyssa någons finger och säga att det ordnar sig.

Men nostalgi är fåfänga och självupptagenhet. Tidens likgiltighet för det subjektiva transcenderar ... ja, allt. Aldrig hörde jag skogen återkräva sina löv, skrev hjälten Werner Aspenström en gång. Och det är möjligt att det är så enkelt: tid och förlust är oskiljaktiga, symbiosa, kausala. Din önskan är osmosen vari vetskapen om detta sipprar ut och avdunstar, långsamt. Men han har rätt: det kosmiska, cykliska, ovetande, spontana, återkräver inget som via det givna ingår i det passerade. Det är vi, med nostalgi och drömmar och fåfäng längtan, som klamrar vid det oundvikliga bortflyendet. I det här avseendet är dikten aldrig romantisk även om den bär på romantiskt stoff. Den kan försöka överbrygga det passerade och återkräva det försvunna; den kan syfta till att upphäva det söndervittrande och återskapa det raserade - men den är alltid medveten om sin illusoriska ontologi. Medvetandet och dikten är i det avseendet genuint olika: den ena vill destabilisera det givna och återerövra det passerade; den andra önskar fiktionalisera Nu, Framtid, och Förflutet, och istället etablera sin egen värdegrund, sin egen jordiskhet. Världen, däremot, är förstås helt ointresserad av detta och vill bara, som Rolling Stones, fortgå, ovetandes om krackeleringar och syndafall. En dag ska du skriva något om kosmos indifferens för det subjektiva hos både Aspenström och Bergman, men inte idag. När vi lär oss att inte vindicera fallna löv är en storslagen dag. Då infinner sig ingen nostalgi sådana här dagar, då längtan bara framstår som subversiv. Men skönheten i detta är, just, skön. Fåfängan och detta vita ljus frontalkrockar. Och i skuggan av jasminbuskarna blir smörgåstårtan långsamt skämd.

Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som "val" och "ånger". Andra saker förbryllar. Vilket är, t ex, mest förutsägbart: Lundells oförmåga att problematisera mansrollen i Vädermannen eller Aase Berghs recension och analys av densamma? Ja, sa man till henne, man väljer och man väljer fel, hinsides betraktat. Man gör felval. Ångrar sig. Får ångest. Ångrar livet. Kanske lät det lite väl drastiskt, kanske överväldigande, oproportionerligt. Man fortsätter: Det är med livet som med Melodifestivalen: det finns två sorter som genuint missförstått någonting - de som inte tittar eller deltar för att de tycker det är skit och de som tittar och deltar för att de tycker det är bra. Däremellan sträcker sig Hegels negationernas negation som en abstrakt tvättlina, tyngd av ontologins lakan. Befläckade sådana, möjligtvis. Så man sitter länge och blir blå. Man tänker på sånt som har sagts. Man önskar vissa saker vore annorlunda och att andra inte vore det. Någonstans mitt emellan det övergivna projektet och det otillfredsställande dito öppnar sig möjligheter som ett underbart tillkortakommande. Ingenstans stavas ordet "val" v-a-l. Överallt pågår livet som ett tjuvavlyssnat samtal.

Så när man sitter där, där man blir blå, och läser Arthur C. Lovejoys analys av den historieöverlevande Platonismen i The Great Chain och Being, samtidigt som man kan ana Eva-Stina Byggmästar-kvitter och prassel av poetgnagare utanför - då, just då, är hans vägran att försvinna från ens sinne bara irriterande. Man överlever. Förstås. Det gör man alltid. Man erkänner sig besegrad men överlever. Och gör man det inte - dvs om man stoiskt och naivt motsätter sig det oundvikliga - så förgås man men överlever ändå. Ödesmättade. Det är så hon beskriver ens andetag. Man undrar om hon har rätt och om detta betyder någonting eller är eftersträvansvärt. Man tänker, när man sitter där och blir blå och färdas dit man inte vill vara, att det som pågår mellan oss nog inte tolkas utan de spår av den sentimentala, kristna humanism som Thomsen talar om i Kritik av den negativa uppbyggligheten. Det är en äcklig metafor. Man lyssnar på alla dessa andra, likaledes på väg dit de inte vill vara. Man häpnar. Och förundras. Man önskar att mer funnes mellan oss, mellan oss och livet. Mer än svett och distans. Införandet av den distanserade kulten skulle kanske rädda oss. Man tvivlar nog. Som Ferlin. Han saknas. Det tvivlar man nog inte på. Men man sitter där man sitter, tillsammans. Och man blir blå, tillsammans. Och armen klibbar mot rutan. Fåglar sjunger och förutom det finns inget påtagbart mellan oss. Man blir blå. Man tillåts bli det. Men man överlever.