Nostalgi och fåfänga

Det är lätt att bli nostalgisk en sådan här dag. De är så vackra och ballonger och blommor yr omkring här som löften anlagda i rus. De är så vackra och du är tunnhårig och korpulent. Det är så ljuvt med denna oskuldsfullhet, denna förhoppning. Och tidens framstörtning är brutal och utan pardon. Hur ogärna du än vill det, så bultar den där dikten av Bo Bergman i hjärnan, den med konfirmanderna paraderande nerför gatan. Det vita och unga är förstås en arkaisk bild för det passerade, som ändå, paradoxalt nog, befinner sig i det likaledes framrusande. Hur det pågående uppvisar denna simultanitet, en både inför det påbörjande oomkullrunkelig entusiasm och inför det avslutande en doftlös resignation, fascinerar. Det är som om det funnes en vertikal axel av erfarenhet som genomkorsar horisontens framryckning. Så de är vackra i deras vita glädje. Och morfar har ballonger och mamma har smörgåstårta och alla har bara ben och ingen har flatlöss. Det är storslaget och hett; asfalten smälter under de vita, nyinköpta skorna. Inget hundskit finns att trampa i; inga felval går att göra. Nog är det lätt att bli nostalgisk, och upprymd, och lite avslappnat melankolisk - så där man kan bli när opåverkad erfarenhet manifesteras helt utan ironisk distans eller manipulation. Den skönhet som i dessa ögon söndrar alla murar, den vithet i vilken drömmen om livet ligger naket exponerad, ursäktar sig inte. Så visst blir man nostalgisk och vill kyssa någons finger och säga att det ordnar sig.





Idag har jag sett din första rynka
som rispad med nål i ögats vrå
och dina kära händer har tagit
från min tinning ett grånat strå,

där vi sutta vid öppna fönstret
och tänkte på en gammal sak,
medan aftonrodnaden låg stilla
över småstadens täppor och tak.

En klocka ringde borta i grönskan,
och kvällen var djup och allvarsam,
och över kyrkogården kom långsamt
en skara flickor gatan fram.

De hade vita blommor i håret
och psalmbok och näsduk u hand;
deras långa klänningar slogo,
när blåsten tog dem ibland.

På bleka kinder stod ännu gråten,
och läpparna läste en bön,
men i ögonen speglades världen,
och världen var stor och skön.

Och femtonårsdrömmarna lyfte
mot skogens rökiga rand.
Där det strimmade blankt efter solen
låg livets förlovade land.

Men vi sutto vid öppna fönstret,
din panna var sorgsen och sänkt,
och jag kysste ditt finger och sade,
att ingenting blir som man tänkt.


Bo Bergman, Marionetterna (1905)

Men nostalgi är fåfänga och självupptagenhet. Tidens likgiltighet för det subjektiva transcenderar ... ja, allt. Aldrig hörde jag skogen återkräva sina löv, skrev hjälten Werner Aspenström en gång. Och det är möjligt att det är så enkelt: tid och förlust är oskiljaktiga, symbiosa, kausala. Din önskan är osmosen vari vetskapen om detta sipprar ut och avdunstar, långsamt. Men han har rätt: det kosmiska, cykliska, ovetande, spontana, återkräver inget som via det givna ingår i det passerade. Det är vi, med nostalgi och drömmar och fåfäng längtan, som klamrar vid det oundvikliga bortflyendet. I det här avseendet är dikten aldrig romantisk även om den bär på romantiskt stoff. Den kan försöka överbrygga det passerade och återkräva det försvunna; den kan syfta till att upphäva det söndervittrande och återskapa det raserade - men den är alltid medveten om sin illusoriska ontologi. Medvetandet och dikten är i det avseendet genuint olika: den ena vill destabilisera det givna och återerövra det passerade; den andra önskar fiktionalisera Nu, Framtid, och Förflutet, och istället etablera sin egen värdegrund, sin egen jordiskhet. Världen, däremot, är förstås helt ointresserad av detta och vill bara, som Rolling Stones, fortgå, ovetandes om krackeleringar och syndafall. En dag ska du skriva något om kosmos indifferens för det subjektiva hos både Aspenström och Bergman, men inte idag. När vi lär oss att inte vindicera fallna löv är en storslagen dag. Då infinner sig ingen nostalgi sådana här dagar, då längtan bara framstår som subversiv. Men skönheten i detta är, just, skön. Fåfängan och detta vita ljus frontalkrockar. Och i skuggan av jasminbuskarna blir smörgåstårtan långsamt skämd.

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0