Igitur

Joan Didions essäistik trevar längs tillvarons eventuella motstånd. Den är långsam, inkännande, tentakelistisk. Jag skriver i min recension: "Hon kritiseras emellanåt för hennes distans, hennes stilistik som tycks vilja förtrolla hellre än att övertyga eller överrumpla. För egen del ser jag det elementet snarare som ett incitament till motstånd i läsakten, att inte låta sig vaggas in i det följsamma och njutbara.". Jag tänker efteråt att det är nog egentligen världen, och inte Didions språk, jag avser och talar om. Världen överraskar inte om ingen överraskning sökes. Den är, och i sitt varande utan intention. Det är agendan som inplanterar, som lyckas eller inte i sina ansatser, som avslöjar (avslöjas?) eller förvånar (förvånas?), som skalar av. Didions språk kännetecknas snarare av vad Goethe skulle komma att kalla Entsagung. Behärskning? Försakelse? Asketism? Jag tror att det är oöversättbart, åtminstone i det här sammanhanget. Det är frånvaron, rimligtvis en medveten sådan, av bestämningskriterier, av definitionshunger, av penetration; det är det glidande, det svagt smekande, fingertoppssökandet - det är detta vi tolkar som distansering. Men det är inte hennes språk som söker vårt motstånd. Det är världen. Så jag ångrar nog min formulering. Vi svävar ut igen, handsome; vi svävar ut, idélösa.

Och samtidigt: Paul Anderssons närvaro tycks alltmer intensiv, allt mer påtaglig, mitt i februarisolens glans, hur opassande det än kan tyckas. Om någon skulle utgöra motsats till Entsagung, så är det väl ändå vår egen Rimbaud (även om just den självmytologiska positionen borde tas med en nypa salt). Vilken lidelse, handsome! Vilken lidelse för idén om världen, för agendan, för det förbehåll med vilket medvetandet inträder i dess redan på förhand existerande värld! Och sedan: vilken bedrövelse, vilken kraschlandning. Om Bo Bergman hade varit mer lidelsefull och inte självförsörjande melankolisk (som den tidiga Vilhelm Ekelund), så skulle han också blivit homosexuell, narkoman, och Platonist (fast det senare var han nog, i viss mån). Paul Anderssons genomgripande missnöje med världens utformning i förhållande till idén om densamma, har få motstycken i sin frenesi. Förutom Carola, då. Eller Jörn Donner. Eller möjligtvis Paul Celan. Oavsett vilket: vi vet hans utväg - ruset, dikten. Och oavsett vilka vägar som väljs, så är de betingade av en idé som visats vara felaktig, skev, osannolik, eller otillförlitlig. Vi har varit där, handsome; vi har varit där och stångat oss blodiga mot den icke-existerande hinnan av skenbarhet. Vi har andra uppgifter nu, andra tider att leva i. En sak är dock säker: trädet här utanför är kalt av sin kalhet, ensamt tack vare sin ensamhet.

De glömmer mytologin, den mytologiska nivån. David Lynch stannar vid tecknet. Quentin Tarantino anammar beteckningen, men inget mer. Likaså Tim Burton. Det är estetisk självupptagenhet, formonani. Det betecknande förblir här en slutgiltig term, ett inneslutet och självrefererande system - man frestas säga "språk". Men en uppriktig konst ser det betecknande som början, som incitament till myt - man frestas säga "litteratur". Det sker dock inte. Kill Bill etablerar ingen myt, vill inte etablera myt, vill inte ge upphov till myt. Den vill vältra sig i mytens form, i ytans litteraturfrånvända, egenkära parafras. Myten har avsikt, en förevigad och frånvarande sådan, men alltjämt vänd med ansiktet mot dig, med viljan att via sitt tecken etablera det historiska. Den vill bli närvaro. Lynch, Burton, och Tarantino åskådliggör endast, kan endast åskådliggöra, exempel. Därav kan deras konst inte benämnas annat än oetisk.

Anpassningen till det tomma betecknandet, som Barthes skriver, fyller mytens form utan tvetydighet; den blir exempel, symbol. Anpassningen till ett fyllt betecknande lösgör betydelsen från myt; den blir bedrägeri, självmedvetenhet. Dessa två typer är, i Barthes ord, "av statiskt och analytiskt slag; de förstör myten antingen genom att förkunna sin avsikt, eller genom att avslöja den: den första är cynisk, den andra är avmystifierande". Vi saknar dynamiken, överlämnandet av mening, transformationen till ahistorisk historicism. Lynch, Tarantino, och Burton - här anförda som, just, exempel - förmår inte frånkoppla formens cynism från framställningens navelskåderi. Av samma anledning har jag svårt att läsa både Åsa Maria Kraft och Ulf Karl Olov Nilsson. Eller lyssna på Radiohead, för den delen. Den stagnerade symbolen kan och vill bara medvetandegöra sin egen symbolhet. Det räcker inte.

Hans skönhet är dock allt annat än detta: omedveten, långsam, definierbar men utan definitioner, återhållsam men påtaglig, närvarande men ogripbar. Den tar sitt Ur-språng i erfarenhet, i sinnlighet, men etablerar det transcendenta i frånvändhet. Den är alkemi. Den är osann och lögnaktig, men förankringsbar och brutal. Den manifesterar tecknets outgrundlighet. Den är myt. Du lider ansikte mot ansikte med den. Du står handfallen inför dess gåtfullhet. Och så fortsätter vi: du som en förvirrad skolflicka, världen som en ogenomträngbar snårskog av gåtfullhet. Ett samtal här, ett sms där, en flaska vin mer eller mindre - allt är detaljer till synes utan inbördes ordning eller relation. Men vi vet bättre, handsome. Barthes har lärt oss tyda, har tillskrivit oss mytologens roll. Detaljerna är bara brödsmulor på vägen till något annat. Vi glömmer Lynch & co. Vi återvänder till den litteratur som föregår språket.

Endast Ragnar Thoursie har språk som räcker till för den här världen. Det är det stagnerade, det mitt i stagnationsprocessen, som åskådliggörs. Mystikern kallar det döden-i-livet. Existentialisten kallar det, eller kan kalla det, mauvais foi. Det är det oegentliga, upplevelsen av det oegentliga, som betingar försteningen. Så det stormar här utanför nu. Det viner i det här gamla husets sprickor och sår. Det stormar, men inga trädgrenar rör sig. Han gömde sig hela vägen hem, begravde huvudet djupt i huvan. Och senare minns jag: en blick där en blick inte borde finnas, en hand där en hand inte har något att göra, en längtan som inte får stavas längtan.

Patti Smiths version av "Smells Like Teen Spirit" är fonden mot vilken formationen tecknar sig. Den enda kunskap som på allvar kan räknas är vetskapen om sin egen okunskap. Det är så lätt att se åt andra hållet. Men han kan inte diskutera nu, kan inte göra annat än detronisera all form av konsensus kring vissa grundläggande argumentationsparametrar. Vi har hängt kring den här knuten, det här kvarteret, länge nog nu. De paraderar gatan ner med sina troféer i vagnarna. De har så mycket att prata om nu, så mycket erfarenhet att dela. Den lilla miljön lever sin död i skuggan av den stora. Vi översätter en ontologisk falsifiering med en annan. Och fortfarande rör sig inte ett grässtrå, inte ett ynka torrt litet grässtrå i vinden. Jag sa: "Judith Butler är ju Nietzschean. Ska vi ifrågasätta det queerteoretiska fältet, vilket vi såklart ska, måste, och bör, trots, eller kanske just på grund av, de fruktbara insikter som följt i dess kölvatten, ja då ska vi också angripa förutsättningarna. Nietzsches perspektivistiska tillkortakommanden är oerhört intressant, givande, och stimulerande. Det här rör betydligt större frågor än någon form av slentrianmässig klyscha angående "konstruktion", "norm", eller "identitet". Detta griper in i de mest grundläggande principerna på vilka hela efterkrigstidens kunskapsteoretiska och metafysiska principer vilar. Det postmodernistiska projektet är ett havererat projekt, men inte utan värdefulla vrakdelar. Så låt oss ifrågasätta, kritisera, och gå vidare. Men låt oss göra det på allvar. Då måste vi också börja med Nietzsche". Men där var diskussionen såklart redan död. Och förstenad. Och muterad. Och gömd i skuggor.

Men endast Ragnar Thoursies språk kommer att beröra den här världen. Ordets mening, meningens ord, förblir i ständigt bortflyende, i konstant ogripbarhet. Guds hand vilar, kanske bruten, bortom synfält och förnimmelse. De har sina älskare. De lyckas. De gör rätt val och har en oantastlig bostadskarriär och skulle aldrig tillåta sig själva att tvivla. Men han begraver sig djupare i tröjhuvan, ökar stegfrekvensen. Jag går ut på gården och tittar närmare på de kala träden, och blir förvirrad över att dessa grenar inte rör sig, trots att vinden sliter i och med sin egen vindhet, sin egen rörelse. Vi lever i transformationens öga. Det står alltjämt klart. Drömmen om essens kommer i konstruktionens förklädnad.