Igitur

Rämnar gör det inte. Men denna snålblåst mitt under det overkligt blå! Och lagom till lunch försvinner allt i synen av honom. De känner inte igen sig, säger de, i klichéerna, i spelet på fördomarna, i exponerandet av det avvikande. Det talar såklart om en antågande parad, en annalkande manifestering av gemenskap där ingen gemenskap finns förutom en likartad grundförutsättning beträffande vem man väljer att knulla. De är vanliga och vill så vara. Det extravaganta och iögonfallande går inte att identifiera sig med. Allt spär på fördomar, säger de. Kryp ut ur Guds arsle och försök förstå, my dear, att den moderna identiteten, dvs. individualismen, endast är ett abstrakt resultat av en negativ, sekulariserad teologi. Inget medvetande förutan existensen av icke-medvetande; ingen formulering av medvetande i centrat av världen, som betingelse och Schöpfer av världen, förutom genom negationens semiotik. Det är därför, my dear, som befästandet av fördomen äger ett genuint egenvärde. Utan differentieringen, performativiteten, ingen gruppering, inget forum. Och utan det, inget utomvärldsligt förankrat jag.

För detta är den märkliga paradoxen: i princip simultant som inget medvetande kan finnas innan avstånd tagits mot och formulering gjorts angående det som från medvetandet avviker, uppstår behovet att befästa det differentierade i sammanhang. Punkarens långfinger åt samhället och hans performativa maskerad betyder inget utan den med andra gemensamma manifestationen. Så därför, my dear, har de bara skinkorna och läderchapsen på ett ganska löjligt lastbilsflak en dag om året ett visst värde: genom att etablera avvikelsen, så uppstår även det rum, den yta, där du, om än i motvillig indignation, hämtar elixir till det som är du. Även i avståndstagandet till avvikelsen etablerar du densamma och ingår, troligen oreflekterat, i en djupt konstruerad - eftersom andra former inte finns - socialt förgrenad mänsklighet. Babsan, Loket, och Sid Vicious spelar i ett sådant sammanhang fundamentalt synonyma roller.

Ergo, my dear: assimileringen är alltid ironisk. Gayrörelsen och kvinnorörelsen har genomdrivit en tämligen likartad lobbyverksamhet de senaste 30 åren eller så - den ena hyfsat framgångsrik, den andra inte; en med viss humor och distans bevarad, den andra förvirrad och utmattad. Men båda har burit på samma inre förvirrande ironi: den dag differentieringen dör, så dör identiteten. Det är som med Systembolaget: den dag politiken lyckas, så dör verksamheten. Det är vilja till assimilering med fingrarna korslagda bakom ryggen och med en blinkning till publiken, låt vara omedveten, som säljs. För att det måste vara så. För att ingen annan väg är möjlig. Så nej, my dear: du vill inte vara vanlig; du vill inte vara utan gränsdragningen. Även en potentiellt införlivad vanlighet skulle motsäga intentionen. Du vill kanske överbrygga vissa orättvisor, som sig bör, men du vill egentligen ha ett permanent galler i Tantolunden om det bara vore möjligt. Ditt medvetande kräver det. Så låt oss hångla lite framför Pingstvännerna, så att de kan hålla händerna framför ögonen på deras barn. Sedan kan de sträcka armarna mot skyn i kollektiv manifestering av deras differentiering gentemot vanligheten. Det är deras identitetselixir, my dear. Utan den dör dom.

Erblinde schon heut:
auch die Ewigkeit steht voller Augen -
darin
ertrinkt, was den Bildern hinweghalf
über den Weg, den sie kamen,
darin
erlischt, was auch dich aus der Sprache
fortnahm mit einer Geste,
die du geschen ließt wie
den Tanz zweier Worte aus lauter
Herbst und Siede und Nichts.

- Paul Celan

Det är möjligt att Mikael Timms bok om Ingmar Bergman hör till de bästa biografierna som skrivits på svenska. Inte för att det säger så mycket - biografin har aldrig varit en av våra starkaste genrer. Men det är ändå en viktig iakttagelse. Det finns en symbios hos Bergman mellan ansats och utförande som är oöverträffad. Det finns en grundmurad värdighet och ilsken uppriktighet - man frestas säga neurotisk och masochistisk jakt efter sanning - som på intet sätt emotsäger teatraliskt poserande och vad som i en första anblick tycks vara en forcerad och grovt tillyxad form. Det är i själva verket tvärtom: formen är mjukt elastisk, formbar, underdånigt men inte mjäkigt i tjänst hos en brutal och stenhårt utmejslad idé. Dvs: ämne. Dvs: tema. Idén föregår formen - i den bemärkelsen är Bergman djupt Platonsk. Poängen är lika enkel som avgörande: den teatrala formen följer slaviskt den aprioriskt givna intentionen eller den immanent etablerade strukturen. Inte tvärtom, som brukar hävdas - inte minst i ett för Bergman kritiskt sammanhang. Både det symboliska och det verkliga är åsidosatt till förmån för det mytiska. Vilket är den enda väg en uppriktig och sann konst kan gå. En eftersträvansvärd konst vill inget annat än med lånad spade gräva en grop i mytologins mylla genom att tillföra material. Den vill invertera - nej, upphäva - kannibalismens metafysik, etablera sin närvaro genom att simultant upprätta sig som både värd och parasit. Man frestas säga: genom att ingå i det mytiska genom att inte ingå. Den vill självhävdelse i självutplåningens namn. Bergman skapade ingen värld, utan lät en värld ta form utifrån en hällristning, en försiktig men bestämd och noggrant utvald påverkan på en befintligt topologi som törstar efter arkitekt. Konstigare än så är det inte.

Det var en så ovanligt och oemotståndligt vacker dag. Kanske skulle man kalla dagen som sådan en sinnebild för ett happy place, en sort enkelt falsifierbar formgivning av det illusoriskt givna, det idylliskt frammanade. Oavsett vilket: vinet under det kuriöst namngivna trädet i M:s trädgård, miss K:s hår i kvällssolen, Van Morrison som trotsar den surmulne gnomens maskeringar och manér och plirar motvilligt bakom solbrillorna. Kanske behöver man inte mer än så. Du tänkte inte ens på att han är förlorad och kär eller att allt det som var meningen att ske har fallit genom fingrarna som regn, som sand, som plattityder. Att mannen med ett av tidernas värsta låtmaterial väljer att helt bortse från den tillgången, skulle kunna ha irriterat. Men inte ens det perspektivet valdes. Det fanns andra uppgifter, andra ljuvt vemodiga insikter att vältra sig i. Som att värdigheten låg bakom, men den inspirerande naiviteten framför; den substantiella storheten bakom, och den tassiga men kompromisslösa öppenheten framför. Ett soldränkt Skeppsholmen kan ha den effekten. Glittertankar och rus och Gonna make, gonna make, gonna make love to you in the afternoon kan, om än momentant, sjunka i symbios. Någonstans utanför pågår världen.

Det är okej att gå tillbaka, att gå ner. Det är okej att återgå.. Det är okej att backa uppför berget igen. Det är okej att använda så enkla metaforer att någon bitter fan skulle himla med ögonen. Den grå himlen lyfte. Eller drog undan. Eller om den rent av drog sig bakåt. Om inga ideologier längre håller, eller om de någonsin gjorde det, då håller inte heller oavhängighetsförklaringen gentemot alla idéer. Det, om något, är en genuint ideologisk hållning. Så vad som återstår är att kollektivt sakta dra sig tillbaka - som en tung våg, som ett kompakt, grått molntäcke vars vindar härjar och drar i talltoppar och ensliga gemak. Solen skar som en solkatt reflekterad i ett svärd och slickade träden rena från ångest och kuvande. Hon är vacker och du oberörd. Gösta Oswald står mässande någonstans i hörnet. Den outsägliga verkligheten har ingen pardon beträffande hyckleri eller beskäftighet. Aspenström drev sin hållning vidare, vägrade ta ställning mellan det motsträvigt reella och följsamt irreella. Om han lyckades - fan vet. I det just avseendet åtminstone. Men hon är vacker och du smärtsamt oberörd. Och världen är grå och soldränkt om vartannat. Vi pulserar gemensamt bakåt som en flytande identitet som söker sig åter till ursprungets skrymslen och hålor.

Du sa: Sitter du här och hänger ditt gamla vrak? Som om ingenting hänt, som om inga system imploderat och lämnat en ramlös ogripbarhet av lösa linjer som tangerar varandra i slumpmässiga och oanade mönster? Sitter du här och stirrar på populasen i vånda? Och det var, förstås, precis vad han gjorde. Men de tog en öl istället och talade om Ezra Pound och Entombed och Amy Sedaris. Himlen var matt och mjuk. Yeats fladdrade förbi. The centre cannot hold. Du sa: Kanske är det för att jag återigen gått igen all denna litteratur om 40-talismen som gör att systemens beskaffenhet inte lämnar mig. Vennberg, Lindegren, Ahlin, Dagerman, Thoursie. De hemsöker mig och jag fastnar i anakronismens hamsterhjul. Bilden bar inte längre än sin egen hemtamhet. Differens - nej, differentieringen - var allt de kunde ställa sitt hopp till. Det, i sig, motsades av differentieringen själv. Så de sjönk istället, sjönk långt ner. Vi, alla, sjönk så långt, drev åter så långt ifrån strand, att människorna blev små, små stjärnor, både framför och bakom.

De överförfriskade männen i 37-årsåldern är nybadade i Fahrenheit. De ska ut tillsammans för första gången på länge. Troligen utsläppta för första gången på flera år. Håkan här, säger den ena till en stackars oskyldig medpassagerare, tror han ska få knulla en 20-åring ikväll. Ha Ha Ha. Men det vill inte dom. Ha Ha Ha. Fickpluntan fram. Mobilen och numret till ungarnas mamma. Vi är kåta ikväll. Ha Ha Ha, skriker de i luren. Det är humor.

Kvällen är het och återhållsam. Kanske är du själsligt stympad och furiöst våldtagen av tillvarons endimensionalitet, men Håkan är alltjämt en fitta. Åtminstone enligt hans kompis. En öl går i golvet och rinner längs bussmittgången. Ha Ha Ha. Det är humor. Kidsen med D&G-väskorna är indignerade av sin egen sexualitet. Det hör till. Införandet av det oordnade och burdusa i detta välregisserade gör att ytan krackelerar. Det, åtminstone, är nödvändigt.

Det finns en rastlöshet som är immanent. Lisa vill ha kuk. Ha Ha Ha. Det finns en förunderlighet inför det odiskutabelt givna som etableras i det översinnliga. Det finns, tydligen, en regression som är eftersökt och premierad. Himlen är vit, Erik Lindegren-vit, och ogenomträngbar. Du vill att världen ska be om ursäkt, krypa till korset, stå med böjd nacke och fogligt underkasta sig. Det är lika bra att erkänna. Men det är, såklart, också ditt största misstag.

Kolla brudarna - fy fan vilka rattar! skriker Håkans kompis och spanar in tjejerna som kliver på - bara för att ögonblicket efter konstatera att den ena var lik hans egen dotter. Det är humor. Nej, tillvaron kommer inte med mössan i hand och ber om allmosor. Varför skulle den? Din vrånghet och vägran att inse detta enkla faktum har lett dig hit. Fan vad jag gillar dig Håkan. Och det är Inget jävla bullfittsnack. Kanske är det rent av vackert på något inverterat, groteskt sätt.

Fan vad du klänger på mig, säger Håkan; man kan fan tro du är bög. Ha Ha Ha. Det är humor. Det gäller att etablera dessa gränser och sedan lekfullt överträda dem. Det är så de överlever. Om dessa danser som pågår mellan oss under namn som gemenskap och existens och samvaro och kultur över huvud taget kan betraktas i en fenomenologisk mening, då är det endast som linjer som korsar varandra, tangerar varandra. Det är skärningspunkterna som etablerar det horisontella. Under tiden får man hoppas att Håkan får hugg ikväll. Det känns som att han skulle behöva det.

Lindansarlivet avslöjar inte avgrunden, men däremot den svindlande närheten mellan repet och icke-repet. Hur länge ska ni stanna, du och han, i dessa städer, avskiljda av vatten och lövtunn längtan? Det är en sådan dag som William Carlos Williams skulle bli begeistrad över. Höga moln och ung vete och saggy pants och glass i skuggan och en golden retriever och hennes undersökande blick och tonårskärlek och överdimensionerade solglasögon. Du läser Runeberg av någon outgrundlig anledning. Det är något med direktheten, med avståndet gentemot Stagnelius outhärdliga utsmyckningsonani och världsfrånvändhet, som trots allt stimulerar. Det är något med den raka linjen och blicken i höjd med horisonten till skillnad från snirkligheten och den uppstirrande dimhöljdheten som ändå tilltalar. Lindansaren håller ögat på repet, möjligen på repfästet; svärmaren ser i det blå och hoppas att fötterna bär och leder rätt. Är det så enkelt att denna patetiska analogi säger något om din situation här och nu? Troligen inte. Behovet kvartstår dock. Du och han lämnar inget åt slumpen i utmätandet av detta oerhörda, kompletta avstånd. Men det finns annat som mullrar under repet, andra Stagnelius-influerade ödestoner. Vi förnekar. Vi Runebergfortsätter.

Framför Thåström är det trångt som vanligt. Gamla bekanta ansikten i massan, inget framför och inget bakom. Där har vi en sann Runeberganhängare. Jag tänkte att jag skulle skicka dig ett brev. Du var ganska bitter vid det laget och tänkte alldeles för mycket på P för att det skulle vara nyttigt. Men när S satt där i kvällssolen med håret fladdrande i vinden och rökte en cigarett, så ljöd inte ens Fan, fan, fan i hjärnan längre. Hon sa: Lämna mig inte för då har jag inget kvar. Du sa: Thåström då? Och Runeberg? Och alla andra som strävar framåt med näsan tryckt mot jorden? Är de inte bredvid dig? Ni hade nått en återvändsgränd. Och pojkarna var för unga och för vackra för både dig och henne. Havet var inkapslat. Du fortsatte: Det enda dessa vill är att bli glamourmodeller, vad fan det nu ens betyder, mer normativa, mer pseudorevolutionära, kåtare, och enfaldigare. Det är genom detta denna så kallade gemensamma existens upprätthålls. Men sen skrattade ni förstås. Drack öl. Och dreglade tillsammans framför Mando Diao. Och tänkte på Runeberg och lindansarens dilemma.