Igitur

Lindansarlivet avslöjar inte avgrunden, men däremot den svindlande närheten mellan repet och icke-repet. Hur länge ska ni stanna, du och han, i dessa städer, avskiljda av vatten och lövtunn längtan? Det är en sådan dag som William Carlos Williams skulle bli begeistrad över. Höga moln och ung vete och saggy pants och glass i skuggan och en golden retriever och hennes undersökande blick och tonårskärlek och överdimensionerade solglasögon. Du läser Runeberg av någon outgrundlig anledning. Det är något med direktheten, med avståndet gentemot Stagnelius outhärdliga utsmyckningsonani och världsfrånvändhet, som trots allt stimulerar. Det är något med den raka linjen och blicken i höjd med horisonten till skillnad från snirkligheten och den uppstirrande dimhöljdheten som ändå tilltalar. Lindansaren håller ögat på repet, möjligen på repfästet; svärmaren ser i det blå och hoppas att fötterna bär och leder rätt. Är det så enkelt att denna patetiska analogi säger något om din situation här och nu? Troligen inte. Behovet kvartstår dock. Du och han lämnar inget åt slumpen i utmätandet av detta oerhörda, kompletta avstånd. Men det finns annat som mullrar under repet, andra Stagnelius-influerade ödestoner. Vi förnekar. Vi Runebergfortsätter.

Framför Thåström är det trångt som vanligt. Gamla bekanta ansikten i massan, inget framför och inget bakom. Där har vi en sann Runeberganhängare. Jag tänkte att jag skulle skicka dig ett brev. Du var ganska bitter vid det laget och tänkte alldeles för mycket på P för att det skulle vara nyttigt. Men när S satt där i kvällssolen med håret fladdrande i vinden och rökte en cigarett, så ljöd inte ens Fan, fan, fan i hjärnan längre. Hon sa: Lämna mig inte för då har jag inget kvar. Du sa: Thåström då? Och Runeberg? Och alla andra som strävar framåt med näsan tryckt mot jorden? Är de inte bredvid dig? Ni hade nått en återvändsgränd. Och pojkarna var för unga och för vackra för både dig och henne. Havet var inkapslat. Du fortsatte: Det enda dessa vill är att bli glamourmodeller, vad fan det nu ens betyder, mer normativa, mer pseudorevolutionära, kåtare, och enfaldigare. Det är genom detta denna så kallade gemensamma existens upprätthålls. Men sen skrattade ni förstås. Drack öl. Och dreglade tillsammans framför Mando Diao. Och tänkte på Runeberg och lindansarens dilemma.