Igitur

Det var en så ovanligt och oemotståndligt vacker dag. Kanske skulle man kalla dagen som sådan en sinnebild för ett happy place, en sort enkelt falsifierbar formgivning av det illusoriskt givna, det idylliskt frammanade. Oavsett vilket: vinet under det kuriöst namngivna trädet i M:s trädgård, miss K:s hår i kvällssolen, Van Morrison som trotsar den surmulne gnomens maskeringar och manér och plirar motvilligt bakom solbrillorna. Kanske behöver man inte mer än så. Du tänkte inte ens på att han är förlorad och kär eller att allt det som var meningen att ske har fallit genom fingrarna som regn, som sand, som plattityder. Att mannen med ett av tidernas värsta låtmaterial väljer att helt bortse från den tillgången, skulle kunna ha irriterat. Men inte ens det perspektivet valdes. Det fanns andra uppgifter, andra ljuvt vemodiga insikter att vältra sig i. Som att värdigheten låg bakom, men den inspirerande naiviteten framför; den substantiella storheten bakom, och den tassiga men kompromisslösa öppenheten framför. Ett soldränkt Skeppsholmen kan ha den effekten. Glittertankar och rus och Gonna make, gonna make, gonna make love to you in the afternoon kan, om än momentant, sjunka i symbios. Någonstans utanför pågår världen.