Igitur

Rämnar gör det inte. Men denna snålblåst mitt under det overkligt blå! Och lagom till lunch försvinner allt i synen av honom. De känner inte igen sig, säger de, i klichéerna, i spelet på fördomarna, i exponerandet av det avvikande. Det talar såklart om en antågande parad, en annalkande manifestering av gemenskap där ingen gemenskap finns förutom en likartad grundförutsättning beträffande vem man väljer att knulla. De är vanliga och vill så vara. Det extravaganta och iögonfallande går inte att identifiera sig med. Allt spär på fördomar, säger de. Kryp ut ur Guds arsle och försök förstå, my dear, att den moderna identiteten, dvs. individualismen, endast är ett abstrakt resultat av en negativ, sekulariserad teologi. Inget medvetande förutan existensen av icke-medvetande; ingen formulering av medvetande i centrat av världen, som betingelse och Schöpfer av världen, förutom genom negationens semiotik. Det är därför, my dear, som befästandet av fördomen äger ett genuint egenvärde. Utan differentieringen, performativiteten, ingen gruppering, inget forum. Och utan det, inget utomvärldsligt förankrat jag.

För detta är den märkliga paradoxen: i princip simultant som inget medvetande kan finnas innan avstånd tagits mot och formulering gjorts angående det som från medvetandet avviker, uppstår behovet att befästa det differentierade i sammanhang. Punkarens långfinger åt samhället och hans performativa maskerad betyder inget utan den med andra gemensamma manifestationen. Så därför, my dear, har de bara skinkorna och läderchapsen på ett ganska löjligt lastbilsflak en dag om året ett visst värde: genom att etablera avvikelsen, så uppstår även det rum, den yta, där du, om än i motvillig indignation, hämtar elixir till det som är du. Även i avståndstagandet till avvikelsen etablerar du densamma och ingår, troligen oreflekterat, i en djupt konstruerad - eftersom andra former inte finns - socialt förgrenad mänsklighet. Babsan, Loket, och Sid Vicious spelar i ett sådant sammanhang fundamentalt synonyma roller.

Ergo, my dear: assimileringen är alltid ironisk. Gayrörelsen och kvinnorörelsen har genomdrivit en tämligen likartad lobbyverksamhet de senaste 30 åren eller så - den ena hyfsat framgångsrik, den andra inte; en med viss humor och distans bevarad, den andra förvirrad och utmattad. Men båda har burit på samma inre förvirrande ironi: den dag differentieringen dör, så dör identiteten. Det är som med Systembolaget: den dag politiken lyckas, så dör verksamheten. Det är vilja till assimilering med fingrarna korslagda bakom ryggen och med en blinkning till publiken, låt vara omedveten, som säljs. För att det måste vara så. För att ingen annan väg är möjlig. Så nej, my dear: du vill inte vara vanlig; du vill inte vara utan gränsdragningen. Även en potentiellt införlivad vanlighet skulle motsäga intentionen. Du vill kanske överbrygga vissa orättvisor, som sig bör, men du vill egentligen ha ett permanent galler i Tantolunden om det bara vore möjligt. Ditt medvetande kräver det. Så låt oss hångla lite framför Pingstvännerna, så att de kan hålla händerna framför ögonen på deras barn. Sedan kan de sträcka armarna mot skyn i kollektiv manifestering av deras differentiering gentemot vanligheten. Det är deras identitetselixir, my dear. Utan den dör dom.

Erblinde schon heut:
auch die Ewigkeit steht voller Augen -
darin
ertrinkt, was den Bildern hinweghalf
über den Weg, den sie kamen,
darin
erlischt, was auch dich aus der Sprache
fortnahm mit einer Geste,
die du geschen ließt wie
den Tanz zweier Worte aus lauter
Herbst und Siede und Nichts.

- Paul Celan