neråt



Det är okej att gå tillbaka, att gå ner. Det är okej att återgå.. Det är okej att backa uppför berget igen. Det är okej att använda så enkla metaforer att någon bitter fan skulle himla med ögonen. Den grå himlen lyfte. Eller drog undan. Eller om den rent av drog sig bakåt. Om inga ideologier längre håller, eller om de någonsin gjorde det, då håller inte heller oavhängighetsförklaringen gentemot alla idéer. Det, om något, är en genuint ideologisk hållning. Så vad som återstår är att kollektivt sakta dra sig tillbaka - som en tung våg, som ett kompakt, grått molntäcke vars vindar härjar och drar i talltoppar och ensliga gemak. Solen skar som en solkatt reflekterad i ett svärd och slickade träden rena från ångest och kuvande. Hon är vacker och du oberörd. Gösta Oswald står mässande någonstans i hörnet. Den outsägliga verkligheten har ingen pardon beträffande hyckleri eller beskäftighet. Aspenström drev sin hållning vidare, vägrade ta ställning mellan det motsträvigt reella och följsamt irreella. Om han lyckades - fan vet. I det just avseendet åtminstone. Men hon är vacker och du smärtsamt oberörd. Och världen är grå och soldränkt om vartannat. Vi pulserar gemensamt bakåt som en flytande identitet som söker sig åter till ursprungets skrymslen och hålor.

Du sa: Sitter du här och hänger ditt gamla vrak? Som om ingenting hänt, som om inga system imploderat och lämnat en ramlös ogripbarhet av lösa linjer som tangerar varandra i slumpmässiga och oanade mönster? Sitter du här och stirrar på populasen i vånda? Och det var, förstås, precis vad han gjorde. Men de tog en öl istället och talade om Ezra Pound och Entombed och Amy Sedaris. Himlen var matt och mjuk. Yeats fladdrade förbi. The centre cannot hold. Du sa: Kanske är det för att jag återigen gått igen all denna litteratur om 40-talismen som gör att systemens beskaffenhet inte lämnar mig. Vennberg, Lindegren, Ahlin, Dagerman, Thoursie. De hemsöker mig och jag fastnar i anakronismens hamsterhjul. Bilden bar inte längre än sin egen hemtamhet. Differens - nej, differentieringen - var allt de kunde ställa sitt hopp till. Det, i sig, motsades av differentieringen själv. Så de sjönk istället, sjönk långt ner. Vi, alla, sjönk så långt, drev åter så långt ifrån strand, att människorna blev små, små stjärnor, både framför och bakom.


.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0