Igitur

här går man runt omkring varandra och tvekar, talar till ryggar, signalerar i blindo. här är vansinnesfärdar och utanförskap och raska, flinka fingrar utan uppdrag. himlen var så röd, så oerhört röd, men bara för en kvart eller så. sen var här mörker och telefonsamtal och hennes ouppfyllda längtan. spelet mellan konkretion och transcendens är ännu inte formulerad. du ska lägga det åt sidan, återkomma, fullfölja planen mellan skinksmörgåsar och vin och kylan i norr. du har lovat det. ulf eriksson väntar. livet väntar.

sådana tokiga saker pågår här. sådana tomtenissetossigheter, sådana substanslösa, hungriga, vilsna blickar som söker här efter rassel och rummel och humbug och snår. sådana tarvligheter utanför, sådana suckande återkomster och obegripliga utsagor och nedtryckta stoltheter. du sover och tänker när du vaknar att det är så overkligt här. det är som om, som om, som om... ja, som om vi levde i en värld där gardell skulle kunna bli hedersdoktor i teologi och din ensamhet vara obestridlig och julen existerande.

det är som om världen, jag menar Världen, vore bakom din hjärnas hemlighetsmakeri, dess alkemiska konsters chiffer, kortleken i dess inre lattjolajbanlåda, och inte det terrarium du stirrar in i varje kväll, varje morgon, varje vaket ögonblick av din dag. det är som om världen inte vore, inte var, inte skulle vara. men bodil malmsten fäller en tår över tom waits "Downtown Train" och det står klart att allt det där verkligen sker. eller för att uttrycka det tydligare: det är både ock, samtidigt, utan stridigheter där emellan.

utläggningen som ska fånga det reciproka förhållandet mellan transcendens och konkretion kan därför inte vänta längre, kan inte vänta för att världen pockar på uppmärksamhet. så du glömmer tomtar och oron och glöggidiotimysigheten och doften av en närvaro. du fokuserar, anammar uppgiften på bordet. du vaknar till en värld där det som låter alltför osannolikt för att kunna ske, istället inträffar, omsluter dig, doftar, och känns. det är främmande och verkligt. ulf eriksson gör intrång i ditt synfält. kanske ska ni resa tillsammans. tiden som inte finns får bära på svaret.

Så jag såg Debbie Melnyks Manufacturing Dissent: Uncovering Michael Moore, funderade på begrepp som "sanning" och "representation" och "blindhet". Man skulle kunna tro att vi kommit längre i en post-Nietzscheansk era, men det verkar inte så. "Affektiv", "sentimental" (i en högst specifik betydelse), och "otillförlitlig" är inte helt oväntad det kvarstående intrycket, den karakteristik som klistras på honom. Och? En intressant detalj i sammanhanget är att det är ganska exakt samma omdömen som gjordes angående Tage Danielssons roll som opinionsbildare och debattör. Rent av märkligt blir det när en åtminstone självutnämnd filmvetare påtalar att Moore våldfört sig på dokumentärgenrens outtalade överenskommelse mellan publik och producent om verkets eller framställningens autenticitet. "Autenticitet"? Som om en redigerad representation i tredje, fjärde, kanske femte led skulle kunna vara bärare av autenticitet, skulle kunna vara dokumentär i någon form av direkt, oförmedlad, eller sann bemärkelse. Sådan naivitet eller historielöshet kan helt enkelt inte vara acceptabel.

Vad Moore däremot gjort är att till slut styra dokumentärfilmmediet och -genren in i en era där exempelvis den så kallade dokumentära litteraturen, eller "reportaget", sedan åtminstone 60-talet (troligen längre tillbaks) befunnit sig. Sara Lidman-generationen var såklart tidigt ute, och en Nobelpristagare som V. S. Naipaul har renodlat det uttryck som visserligen bär på ett dokumentärt element, ett sorts mer eller mindre uttalat syfte att bära på en skildring av "verklighet" - historisk, samtida, eller biografisk - men som samtidigt vet att alla uttryck är konstruktioner, dvs. fiktiva. Men frestas nästan att påstå att vissa av Salman Rushdies eller Assia Djebars böcker är just "dokumentära" i en sådan mer uppriktig bemärkelse, en som inte maskerar sina egna konstruktivistiska och relativistiska parametrar. Poängen är enkel: om Michael Moore är "bra" eller inte är för tillfället helt ointressant; ska man däremot kritisera, bedöma, eller tro sig genomskåda, så ska man åtminstone inte platt röja vare sig sin historielöshet eller teoretiska lågvattennivå. Läs lite Barthes, för tusan; nog för att han är fascistoid, men han har sina poänger.

För det här är också dokumentärt material: att vakna sex på morgonen, ögonen svidande av mörkret, den planlösa tiden utsträckt, ouppfylld. Han ordnar - just det: strukturerar - dagen efter ritualer: äter när stiltjen övergår i apati, läser Ola Hansson när synen av den grå, molnfria himlen inte längre kan uthärdas, sover när tanken på det ovissa förträngts. Han tänker på M, fast inte innan detta skrivs. Vilket skedde då först - tecknet eller skeendet, nedtecknandet eller tanken? Är de ens sidor av samma mynt? Låt vara att det rumlar runt där omkring honom; låt vara att han ringer till henne och maskerar sig, sin gråt, sin ovilja. Låt vara att han charaderar (som inte är ett ord "egentligen", men nog borde vara det). Låt också vara att han vill ner, ut genom dörren, fram till den lysande plasttomten på balkongen mitt emot, och våldföra sig på den, eller åtminstone skända den på något vis bortom igenkänning. Bara för att göra en poäng. Bara för att visa att han finns och att tomtejäveln vägrar erkänna det - som Rysslands blundande inför Tjetjenien eller Serbien. Så låt allt detta vara. Det är alltjämt dokumentärt. Jag skriver under vilken dag som helst, under vilka villkor som helst, och intygar beskrivningens autenticitet. Hur fiktivt hans liv än är.