världen och du

här går man runt omkring varandra och tvekar, talar till ryggar, signalerar i blindo. här är vansinnesfärdar och utanförskap och raska, flinka fingrar utan uppdrag. himlen var så röd, så oerhört röd, men bara för en kvart eller så. sen var här mörker och telefonsamtal och hennes ouppfyllda längtan. spelet mellan konkretion och transcendens är ännu inte formulerad. du ska lägga det åt sidan, återkomma, fullfölja planen mellan skinksmörgåsar och vin och kylan i norr. du har lovat det. ulf eriksson väntar. livet väntar.

sådana tokiga saker pågår här. sådana tomtenissetossigheter, sådana substanslösa, hungriga, vilsna blickar som söker här efter rassel och rummel och humbug och snår. sådana tarvligheter utanför, sådana suckande återkomster och obegripliga utsagor och nedtryckta stoltheter. du sover och tänker när du vaknar att det är så overkligt här. det är som om, som om, som om... ja, som om vi levde i en värld där gardell skulle kunna bli hedersdoktor i teologi och din ensamhet vara obestridlig och julen existerande.

det är som om världen, jag menar Världen, vore bakom din hjärnas hemlighetsmakeri, dess alkemiska konsters chiffer, kortleken i dess inre lattjolajbanlåda, och inte det terrarium du stirrar in i varje kväll, varje morgon, varje vaket ögonblick av din dag. det är som om världen inte vore, inte var, inte skulle vara. men bodil malmsten fäller en tår över tom waits "Downtown Train" och det står klart att allt det där verkligen sker. eller för att uttrycka det tydligare: det är både ock, samtidigt, utan stridigheter där emellan.

image29

Tunnaste morgon,
bara tidningsbudet ser dagen komma, och
ett berusat par på en balkong en bit bort.

Sedan uppstår regnet: grått, vindtomt
för det ned nattens material på marken.

På andra sidan den grå ridån
sitter nu en rökande kvinna på sin balkong.

Vi betraktar varandra
genom regnet som förstorar dragen.

Vi lyssnar till morgonens
breda, finfördelade ljud.

Det yttre rummet talar.


- Ulf Eriksson, Rymdens vila (2002)

utläggningen som ska fånga det reciproka förhållandet mellan transcendens och konkretion kan därför inte vänta längre, kan inte vänta för att världen pockar på uppmärksamhet. så du glömmer tomtar och oron och glöggidiotimysigheten och doften av en närvaro. du fokuserar, anammar uppgiften på bordet. du vaknar till en värld där det som låter alltför osannolikt för att kunna ske, istället inträffar, omsluter dig, doftar, och känns. det är främmande och verkligt. ulf eriksson gör intrång i ditt synfält. kanske ska ni resa tillsammans. tiden som inte finns får bära på svaret.

.

Moore och fiktionen

Så jag såg Debbie Melnyks Manufacturing Dissent: Uncovering Michael Moore, funderade på begrepp som "sanning" och "representation" och "blindhet". Man skulle kunna tro att vi kommit längre i en post-Nietzscheansk era, men det verkar inte så. "Affektiv", "sentimental" (i en högst specifik betydelse), och "otillförlitlig" är inte helt oväntad det kvarstående intrycket, den karakteristik som klistras på honom. Och? En intressant detalj i sammanhanget är att det är ganska exakt samma omdömen som gjordes angående Tage Danielssons roll som opinionsbildare och debattör. Rent av märkligt blir det när en åtminstone självutnämnd filmvetare påtalar att Moore våldfört sig på dokumentärgenrens outtalade överenskommelse mellan publik och producent om verkets eller framställningens autenticitet. "Autenticitet"? Som om en redigerad representation i tredje, fjärde, kanske femte led skulle kunna vara bärare av autenticitet, skulle kunna vara dokumentär i någon form av direkt, oförmedlad, eller sann bemärkelse. Sådan naivitet eller historielöshet kan helt enkelt inte vara acceptabel.

Vad Moore däremot gjort är att till slut styra dokumentärfilmmediet och -genren in i en era där exempelvis den så kallade dokumentära litteraturen, eller "reportaget", sedan åtminstone 60-talet (troligen längre tillbaks) befunnit sig. Sara Lidman-generationen var såklart tidigt ute, och en Nobelpristagare som V. S. Naipaul har renodlat det uttryck som visserligen bär på ett dokumentärt element, ett sorts mer eller mindre uttalat syfte att bära på en skildring av "verklighet" - historisk, samtida, eller biografisk - men som samtidigt vet att alla uttryck är konstruktioner, dvs. fiktiva. Men frestas nästan att påstå att vissa av Salman Rushdies eller Assia Djebars böcker är just "dokumentära" i en sådan mer uppriktig bemärkelse, en som inte maskerar sina egna konstruktivistiska och relativistiska parametrar. Poängen är enkel: om Michael Moore är "bra" eller inte är för tillfället helt ointressant; ska man däremot kritisera, bedöma, eller tro sig genomskåda, så ska man åtminstone inte platt röja vare sig sin historielöshet eller teoretiska lågvattennivå. Läs lite Barthes, för tusan; nog för att han är fascistoid, men han har sina poänger.

För det här är också dokumentärt material: att vakna sex på morgonen, ögonen svidande av mörkret, den planlösa tiden utsträckt, ouppfylld. Han ordnar - just det: strukturerar - dagen efter ritualer: äter när stiltjen övergår i apati, läser Ola Hansson när synen av den grå, molnfria himlen inte längre kan uthärdas, sover när tanken på det ovissa förträngts. Han tänker på M, fast inte innan detta skrivs. Vilket skedde då först - tecknet eller skeendet, nedtecknandet eller tanken? Är de ens sidor av samma mynt? Låt vara att det rumlar runt där omkring honom; låt vara att han ringer till henne och maskerar sig, sin gråt, sin ovilja. Låt vara att han charaderar (som inte är ett ord "egentligen", men nog borde vara det). Låt också vara att han vill ner, ut genom dörren, fram till den lysande plasttomten på balkongen mitt emot, och våldföra sig på den, eller åtminstone skända den på något vis bortom igenkänning. Bara för att göra en poäng. Bara för att visa att han finns och att tomtejäveln vägrar erkänna det - som Rysslands blundande inför Tjetjenien eller Serbien. Så låt allt detta vara. Det är alltjämt dokumentärt. Jag skriver under vilken dag som helst, under vilka villkor som helst, och intygar beskrivningens autenticitet. Hur fiktivt hans liv än är.

image28

Invid mitt fönster
jag ensam satt
i frostig stilla
midvinternatt
med glansblå snö
över tak och stackar,
på ängens kärr
och på markens backar,
med stråligt gnistrande,
blåvasst stänk
och mörkblå himmel
i stjärneblänk.

I tungsint grubbel
jag ensam satt.
Jag såg i tigande
vinternatt,
hur livets timmar
sig samman knöto
och som en flammande
eldked sköto
hän genom rummets
oändlighet
och ut i tidernas
evighet.


- Ola Hansson, Notturno (1885)

.

angående det Sköna

.


 

Hon sa: Skönheten sitter i betraktarens öga, och hon sa det med en anmärkningsvärd och omisskännlig självklarhet, en sådan där oreflekterad utsaga som kommer förklädd som pseudotruism. Först tänkte jag inte säga något, låta det bero, hänge mig åt sådant som betyder något - som Rilke eller porrsurfande eller stekt rödspätta. Men det slumpade sig inte så, och jag ifrågasatte i stället hela hennes utgångspunkt. Reducerandet av det Sköna till ren solipsism kan inte försvaras. Läs Santayana, för böveln!, sa jag. Det Sköna är det Öppna, det extern-essentialistiska dit ditt öga visserligen söker sig, men som alltjämt befinner sig Utanför - man frestas säga Bortom - ditt medvetandes omslutenhet. Det transcenderar uppfattning, relativism, positionering, tolkning. Det finns hos Bach, i den där vackre mannens käklinje, i det sätt på vilket Jim Frick kan bära hem ett felbalanserat, åttaårigt, kallblodigt sto med 45 000 på kontot en regnig och mörk kväll på Gävletravet, och i Guds tystnad. Det finns där innan du formulerar det. Men utanför fönstret stod inget stilla. Den Alphonse Mucha-färgade himlen lämnade henne oberörd. Men den var, och den var Skön, oberoende av hennes sinnliga erfarenhet.


image27

Je suis belle, ô mortels! comme un rêve de pierre,
Et mon sein, où chacun s'est meurtri tour à tour,
Est fait pour inspirer au poète un amour
Eternel et muet ainsi que la matière.

Je trône dans l'azur comme un sphinx incompris;
J'unis un coeur de neige à la blancheur des cygnes;
Je hais le mouvement qui déplace les lignes,
Et jamais je ne pleure et jamais je ne ris.

Les poètes, devant mes grandes attitudes,
Que j'ai l'air d'emprunter aux plus fiers monuments,
Consumeront leurs jours en d'austères études;

Car j'ai, pour fasciner ces dociles amants,
De purs miroirs qui font toutes choses plus belles:
Mes yeux, mes larges yeux aux clartés éternelles!

C. Baudelaire
 

Kartonger och bussen full med dagisbarn på väg till någon form av Luciatågsrepetition och vätan och minnet av hans doft. Längs hela den långa husfasaden lyser en ensam adventljusstake i ett lika ensamt fönster. Jag åker tidigt, innan trängseln uppstår på stan, innan dessa människor invaderar och plundrar och skövlar. Kidsen utanför McDonalds är utan hopp, utan tillförsikt. De tror att det kommer att regna så här resten av deras liv. De kan ha rätt. December är deras löfte om avsaknad av förändring. Oj vad böcker du hade beställt, säger den förvånansvärt glada kvinnan på biblioteket som ger mig mina fjärrlån; nu har du något att göra i helgen, säger hon och vill skämta till det lite, vara tillmötesgående och leende önska trevlig dag. Det handlar bara om Whitman, den gamla fjollan, sa jag; bättre saker har jag att ägna min helg åt. Men det var såklart en lögn. När jag sen gick hem i regnet - väskan full av Whitman, kassen full med vin - såg jag hur molntäcket krackelerade längs med horisonten. Och det var något med det där trädets kalhet, hur dess profil skar genom luften, som gjorde att jag var nära att gråta. Dagarna har numera en alldeles särskild doft - ofta vrånga och otillgängliga, bortvända och arroganta; ibland, vare sig jag formulerar det eller ej, så Sköna att det gör ont.


.


L&R

image26

.

Att kalla Läckberg & Rudberg för litteraturprogram eller -serie måste väl ändå anses vara årets värsta urvattning av begrepp eller tveksamma genredefinition? Det är som att kalla Time Out för "humorprogram" eller tro att Ernst Kirchsteiger vet något om "antikviteter".

.

RSS 2.0