Igitur

Visst var hon glad i hatten, säger Pihlblad. Någon annanstans mörknar synen på en statsminister som ögonblicket före magistralt uppfostrat en hungrig journalistkår. Visst ser han lite skamsen ut nu, nu när den falska anklagelsen dimper ner och manar till eftertanke. Glad i hatten är också Svartenbrandt, fri efter i runda slängar 40 år, fri att porträtteras som filosof och insiktsförmedlare. Det här är Gud, säger han till Expressens journalister och sveper med handen över ett landskap färgat av västerhimlens rosa sken; det här är Gud.

1145 kronor drack dom visst för. Men "glad i hatten", säger statsministern till TV4Nyheterna, är mer ett karaktärsdrag för Schenström. Samtidigt går det inte att komma ifrån att bilden av den fjolligaste journalisten sedan Erik Fichtelius som hånglar upp den butchflatigaste politikern sedan Maud Olofsson är rätt underhållande. Bakom den Kristina Lugn-röda kalufsen ser jag siluetten av Svartenbrandt. Det här är Gud, vill han säga men kan inte hålla sig för skratt. Men på Norr i Örebro är ingen glad i hatten. Här är inte Gud. Hit når blixtarna från Reinfeldts ögon.

Kaffe och Mando Diaos Never Seen the Light of Day (som rimligen måste vara deras bästa hittills). Fläskkotletter och marinad med honung och rödvinsvinäger. Rådslag och tight budget och frusenhet och rumphuggna existentialprojekt. Svartenbrandt visar kanske vägen, framträder kanske i rollen som exempel. Men en sak är säker: betydligt viktigare än att släppas ut, är försöken att ta sig in. Att vara glad i hatten hjälper en del. Att sakna omdöme är en förutsättning. Om allt faller på plats, så uppenbarar sig Gud. Hans namn eller skepnad, däremot, förblir hemlig. Av nationssäkerhetsskäl, förstås.

När jag vaknade insåg jag en lika djupt störande som fascinerande sak: hela natten har jag drömt om Ingrid Bergmans ögon i Höstsonaten. Och de flimrar här fortfarande, som ljusspel på insidan av ögonlocken, som mättnad, som flyktig mättnad. November lurar kring hörnet, lurar med nät och lockrop, är utan pardon. Och Ingrids ögon lyser.

Han är så vacker, så osäker, famlar omkring utan att veta vilken av dessa choser som nu ska väljas. Den blå vägen hem är hans luftslott, hans chimär. Kom till sans, säger jag; kom till sans och välj bort det där. Värst av allt: jag känner igen mig så väl från igår, eller om det var i förrgår. Men dofter dröjer sig kvar. Längtan får inte fäste utan motstånd. Ingrid Bergmans ögon sluter sig sakta inför omöjligheten att här formulera en plattform. Han är vacker, men förstår inte när jag säger att Jacques Brel bor i ett skåp i mitt kök, bor där och lever och kan inte sova om nätterna. Hans händer lyser vita i natten, greppar efter ljusstrimmor som mal, som frustrerade malar, som eldflugor. Det är mycket enkelt, mycket fattbart. Jag läser Magnus Carlbring och försöker förstå hur detta hänger samman: den vackre mannen, Ingrid, Jacques Brel, döden, jag en gång för längesedan, på en helt annan plats. Det lineära upplöses nu, vilar stilla i diktens atemporala famn. Sammanhang, hittills outforskade, kräver en noggrann kartritare, kräver detaljerade beskrivningar.

Men Brel är förnärmad och sur nu, vägrar lyssna. Och Ingrids ögon gnistrar, glöder rent av (Hon säger: Inte gråta nu, för fan.). Carlbrings dikt vibrerar av den bisarra konfrontationen mellan livets obönhörliga och ofrånkomliga slut och den patetiskt vardagliga närvaron. Precis som rummet här nu, just nu när Ingrids ögon jagar och hemsöker, låter ingen komma till ro.

Om tystnaden är den ram inom vilken yttrandet vilar, som Dauenhauer hävdar, då är ditt ansikte en utsaga. Jag återvände från språkets skuggsida, lade en hand på en kind, sjönk som en sten. Dinah Washingtons vibrato skar genom rummet här, fick glas och drömmar att krackelera. Jag fastnar i mina klichéer. Erfarenheten, den tystnad som omgärdar representationen av erfarenhet, strålar in genom avgassolkiga fönster. Gåtan guden lade i ditt kött innan han dog, kliar som något som i ett annat sammanhang skulle betinga en penicillinkur.

Hur lärde vi oss att leva här? Hur åstadkom vi något? I taxin hem: blå rök, blå svar. Jag tidigare: Jag saknar dig. Kompromisser och tjuvnyp och undanflykter; vår dröm den gemensamma ogemenskapen. Han sa: Dina kontrakt, och dina förbehåll, omöjliggör ditt närmande. Så vi lät alla nominalfraser stå för sig själva, i avskildhet, i ensamhet. Vi gjorde fragmentationen, bisatsen, till vår hemvist. Men läppar kan lätt hamna där de inte hör hemma, och en fras placerad utan tystnadens fondvägg blir vilsen och bortkommen i strålkastarljuset. "Jag älskar dig" är en så tom varelse utan ett lyssnande efter den tystnad som säger det motsatta.

Så ensamheten fortgår. Björkar tappar löv. Jag läser Kristian Lundbergs Grymhetens stad och fascineras av organismtanken. Staden är ett levande ting som styrs av sin egen inre simultanitet, sin egen alltings-samtidigt-pågående struktur. Vi flätas samman, oberoende av varandra, opåverkade av varandra, till något alltjämt sammanhållande, något "större". Eller "mindre"? Den apatiska iakttagelsen av existentiella kraschlandningar är kanske resultatet av denna sammanflätning. Det är omvälvande och störande och fascinerande att se hur vi andas tillsammans. Här, i taxin hem, i den där baren när bisatsen blev slagord. Allt är sin egen efterföljd, sin egen kausala förklaring. Eller är det resultatet av ett rent teleologiskt perspektiv? Nej, det är tystnadens röst som gör sig hörd, tystnadens stillsamma agerande som får våra mellanrum att lysa upp.

Och hur slutade det då? Jag vet inte. Detta är ju, som bekant, en representation av erfarenhet. Den har en egen temporalitet, påbörjad och avslutad av tystnaden - återigen om vi ska tro Dauenhauer. Som representation är den, per automatik, otillförlitlig. Men det finns inget svävande eller oavslutat eller luddigt eller svårtolkat eller något höljt i dimma hos den tystnad som föregick och den som avslutade. Så kom hit då, och låt oss rasa tillsammans, rasa här i detta töcken som virvlar mellan den tystnad som är kärlek och den som är annat-än-kärlek.

Vid Slottet luktar det unken urin och oktobernostalgi. Det är som om det undersköna i den omgivande gråblåstheten hånlog. När Werner Aspenström betraktar världen, så gör han det från distans. Till och med när han med lupp och förstoringsglas siktar in sig på en myggas ben, så han har en kosmisk omslutenhet kring sitt objekt, en upphöjd position, en nedtittandes ontologi. När som helst kan han lyfta blicken; när som helst kan han anamma den frigörande distans som står mellan honom och världen. Han är ingen Ding-poet som Rilke, eller Francis Ponge, eller rent av William Carlos Williams. Det är inte identifiering, inte en potentiell antropomorfisering, inte en möjlig reciprocitet, som står på spel. Här är Annanheten helt avgörande, troligen en förutsättning för upprättandet av askådningens konst. Därför: "Det sker. Skogen låter det ske. / Jag kan inte ändra på det". Endast den med ambition att delta eller uppgå i världens världhet gör anspråk på att kunna påverka, inverka, tillstå.

Vi vet bättre, handsome. Vårt uppdrag stavas inte så.

Samtidigt drog Ekelöfs hundraårsjubileum nyss förbi på ett märkvärdigt självklart sätt. När jag var ung, någon gång i tidernas begynnelse, trodde jag att jag skulle bli författare. Jag säger det i dag utan förebråelse eller ånger eller skam. Men så, någonstans mitt i ensamheten i Linköping, bland studenthysteri och cykelvägen till universitetet och den brutna armen och brorsans hyresvärdstant och den där fantastiska tex-mex restaurangen och förvirringen och domkyrkan, så drabbades jag av insikten att någon hade fulländat det poetiska uttrycket. Ekelöf drog över mig som en orkan, som en allting utplånande kraft. Men det var ingen destruktiv upplevelse, utan den mest fundamentala rening man kan tänka sig, den mest självbejakande och livsbejakande och allomfattande vision som bara yttrar sig i jagreducerandets och världsförnekandets klagosång. Så jag tog alla de där manuskripten, utkasten, de fyllda papperen, och åkte till hennes åker och eldade upp dem där. Det var pubertalt och nödvändigt.

Vi visste inte bättre då, handsome; vårt uppdrag styrdes av andra krafter.

Och nog har Aspenström och Ekelöf mer gemensamt än vad som hittills påståtts: oavhängighetsförklaringen, det icke-dikotomiska, döden-i-livet/livet-i-döden, den rationella irrationaliteten, världen, eller verkligheten, som både kuliss och skugga, som både påtaglig yta och illusoriskt, undflyende, och ogripbart tecken. Och dikten då, handsome? Som tecken? Som tecken på andra tecken? Som tecken på ett tecken som representerar någonting annat? Som det som i sig betecknar i ursprunglighet? Ah vad rör det oss, vi som befinner oss här, här i detta myller av grått. Men jag läste Aspenström, och jag läste Ekelöf, och jag brände de där arken i omvänd hybris. Är inte detta en personlig anekdot, så säg? Men vi lärde oss en hel del: att söka den tredje vägen; att inte tro att jag är något annat än jag, att du är inget annat än du, och att världen är världen. "Det är så. Jag kan inte ändra det". O blindhet, kom drabba mig åter; låt jungfrun inte vara målet utan blott ett sidospår.

Det är det enda vi vet, handsome; om detta inte stämmer, tar kaos över.

Om jag sutte här och bleve vemodig (jo, vi borde återerövra konditionalisformerna till svenskan igen), så skulle jag besvära dig bara i förbigående. Himlens frånvändhet är ingenting som bekymrar hästspillningen på gatan eller emo-kidsen på Järntorget eller rullatormaffian nere vid Sofiahemmet eller den behovslöshet som jag tror regerar där rakt över gatan. När M ringer och beklagar sig över sin livsapati, sitter jag och stirrar tomt på en punkt på väggen, oförmögen att samla tanken till den mest grundläggande förståelsen. Ironin far förbi som ett andeväsen, eller som de säger andeväsen drar förbi. Jag undrar, i vissa stunder, om John Keats någon gång tvivlade på stjärnans symbolmakt, eller om den var så oerhört oantastlig att det inte fanns rum för osäkerhet. (svart natt nu, svarta jalusier, hennes gråt)

Alla dessa barer, dessa krypin, dessa avskärmanden. Vi bankar våra huvuden till oigenkännelse, tills nervtrådarna är sönderslitna, tills ögonens språk är otydbart. Men du, eller det, är så abstrakt, undanglidande, opersonligt, säger han. Ok då: som toalettlektyr (är det personligt nog för dig, pucko) har jag just nu Hölderlins dikt "Rousseau". Gefühl kallade han den oförlåtliga sentimentalitet som människan, frånskild från Guden inom henne, frossar i, söker att frossa i. Ur-delningen är vår utgångspunkt. Men vilken press, min vän! Vilket uppdrag! Gudars språk hörs inte på norr i Örebro, låter sig inte tränga igenom Kanadagässkakafoni och tallsus och hunger; tycker sig inte vara välkommet hos misantroper och bluessångare och livscoacher. (formidabla strängar, "sumpa hela skiten", ordlöshet)

Så om jag sutte här i vemod, och om jag finge lust att återbörda ett högburet huvud till en krökt rygg, skulle du då fortfarande besvära mig, även om jag bad dig, även om jag verkligen bad dig? Är stjärnan en ledstjärna, så är den det i egenskap av det radikalt Andra. O Gudar, hörde han sig själv säga, hören den tystnad I skapat. Och han är så together, så avundsvärt andlig, har Sitting Bull hängande på väggen. (Vem kan motsäga något sådant, argumentera mot något sådant?) En annan går omkring där och lyssnar efter ingenting. Stilla nu, stilla nu i denna skönhet när det röda går över i blått; stilla nu hemma i delningen och med ögonen (ögat ?) fäst på den där stjärnan. Gefühl - absolut - men också besinning, åtskiljande, differentiering. (Gudalängtan, spritsvullna ögon, avundsjuka)

Jag borde skrivit fler låtar om banktjänstemän och lingonplockare, säger Lundell i en intervju till Lasse Bengtsson. Absolut, min vän; män och kvinnors aldrig-mötande känns sååå 1994. Det dom kallar frihetslängtan är ett missförstånd; den plausibla förklaringen om längtan-bort-eller-vad-som-helst-men-inte-här rör inte medvetandets frihet, utan dess potentiella behov av instängdhet. Uppbrottet är inte ett uttryck för leda eller rastlöshet, utan det motsatta; den fria vägens romantik är inte en metafor för någon form av ett universellt, mänskligt element av frihetsbehov, utan en flykt från den frihet som stillaståendet renderar. Bobyggandet är inte medvetandets fiende, utan dess förlösning. Det är inget fel i det, såklart, men det uttrycker en fundamental missuppfattning. Det självändamålsenliga resandet, farandet, flackandet, rotlösheten, är de facto inget annat än en enkelt falsifierbar och illusorisk självständighetsdeklaration. Endast den punkt som befinner sig i paus, kan genomkorsas av horisontens framryckning (Padma, var är du nu, nu när du behövs?)

Men nej, nej, nej, nej. Inte här, och inte nu. Det där är efterkonstruktioner; det har inget med gudar eller stjärnor eller sinnessjuka, tyska romantiker att göra. Hölderlin trycker fortfarande i det där tornet han bodde i de sista tjugo åren av sitt liv, och Keats sitter fortfarande och stirrar på den där... stjärnan. Tålamod, säger hon; tålamod är det som gäller nu. Men hon förstår inte hur varandets tudelning affekterar det motstånd som himlen uppbringar, och hur det sväller och trycker, omvandlas och ombesörjs, när det stillastående och det undflyende ska samsas om samma lilla punkt som kallas Varande. Vi gör som alla andra och super skallen av oss ett slag. (pengar på fickan nu, och svart, svart natt, och låtsaskompisar och en aldrig sinande tilltro till oförmågan till anpassning)

Så, nog nu: om jag vore personlig nog, och om jag sutte här i mitt vemods vankelmod, skulle du besväras av mitt intrång i din världs verklighet?

T sa: Menar du verkligen att du inte har en blogg? Och jag sa: Varför skulle jag ha det? Varför skulle jag vilja berätta att jag har haft sovmorgon, uttrycka min avsky för "Ensam mamma söker", eller över huvud taget bidra till den snuttifiering och tabloidisering som härjar här överallt. Jag är en seriös människa. Jag läser Kant och Kjell Espmark och tittar på Agenda. Men T visste bättre och sa: Skenheliga fjant.

Och hon hade såklart rätt. Jag tittar inte alls på Agenda. Och tydligen så finns jag inte så länge jag inte har en blogg. Med andra ord: vi kör och ser vad som händer.