Ingrid Bergmans ögon

image5

När jag vaknade insåg jag en lika djupt störande som fascinerande sak: hela natten har jag drömt om Ingrid Bergmans ögon i Höstsonaten. Och de flimrar här fortfarande, som ljusspel på insidan av ögonlocken, som mättnad, som flyktig mättnad. November lurar kring hörnet, lurar med nät och lockrop, är utan pardon. Och Ingrids ögon lyser.

Han är så vacker, så osäker, famlar omkring utan att veta vilken av dessa choser som nu ska väljas. Den blå vägen hem är hans luftslott, hans chimär. Kom till sans, säger jag; kom till sans och välj bort det där. Värst av allt: jag känner igen mig så väl från igår, eller om det var i förrgår. Men dofter dröjer sig kvar. Längtan får inte fäste utan motstånd. Ingrid Bergmans ögon sluter sig sakta inför omöjligheten att här formulera en plattform. Han är vacker, men förstår inte när jag säger att Jacques Brel bor i ett skåp i mitt kök, bor där och lever och kan inte sova om nätterna. Hans händer lyser vita i natten, greppar efter ljusstrimmor som mal, som frustrerade malar, som eldflugor. Det är mycket enkelt, mycket fattbart. Jag läser Magnus Carlbring och försöker förstå hur detta hänger samman: den vackre mannen, Ingrid, Jacques Brel, döden, jag en gång för längesedan, på en helt annan plats. Det lineära upplöses nu, vilar stilla i diktens atemporala famn. Sammanhang, hittills outforskade, kräver en noggrann kartritare, kräver detaljerade beskrivningar.

Men Brel är förnärmad och sur nu, vägrar lyssna. Och Ingrids ögon gnistrar, glöder rent av (Hon säger: Inte gråta nu, för fan.). Carlbrings dikt vibrerar av den bisarra konfrontationen mellan livets obönhörliga och ofrånkomliga slut och den patetiskt vardagliga närvaron. Precis som rummet här nu, just nu när Ingrids ögon jagar och hemsöker, låter ingen komma till ro.

Den här stenen kastar jag så långt
att den når dina fingrar och din rygg
när du crawlar ensam mot rymdkanten

Där ute är en evighet mellan pulsslag
och andetag, varje simtag försvinner
i sin egen rörelse, all oror är upphunnen

Där ute finns ingen lyrik, ingen storlom
som skriar och ylar i gråa treradingar, ingen
solosång i försommarnatten, där ute

är ingenting så kort, så vackert, som här


- Magnus Carlbring

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0