Lorcas tystnad

image4
Om tystnaden är den ram inom vilken yttrandet vilar, som Dauenhauer hävdar, då är ditt ansikte en utsaga. Jag återvände från språkets skuggsida, lade en hand på en kind, sjönk som en sten. Dinah Washingtons vibrato skar genom rummet här, fick glas och drömmar att krackelera. Jag fastnar i mina klichéer. Erfarenheten, den tystnad som omgärdar representationen av erfarenhet, strålar in genom avgassolkiga fönster. Gåtan guden lade i ditt kött innan han dog, kliar som något som i ett annat sammanhang skulle betinga en penicillinkur.

Hur lärde vi oss att leva här? Hur åstadkom vi något? I taxin hem: blå rök, blå svar. Jag tidigare: Jag saknar dig. Kompromisser och tjuvnyp och undanflykter; vår dröm den gemensamma ogemenskapen. Han sa: Dina kontrakt, och dina förbehåll, omöjliggör ditt närmande. Så vi lät alla nominalfraser stå för sig själva, i avskildhet, i ensamhet. Vi gjorde fragmentationen, bisatsen, till vår hemvist. Men läppar kan lätt hamna där de inte hör hemma, och en fras placerad utan tystnadens fondvägg blir vilsen och bortkommen i strålkastarljuset. "Jag älskar dig" är en så tom varelse utan ett lyssnande efter den tystnad som säger det motsatta.

Oye, hijo mío, el silencio.
Es un silencio ondulado,
un silencio,
donde resbalan valles y ecos
y que inclinan las frentes
hacia el suelo.


- F. G. Lorca

Så ensamheten fortgår. Björkar tappar löv. Jag läser Kristian Lundbergs Grymhetens stad och fascineras av organismtanken. Staden är ett levande ting som styrs av sin egen inre simultanitet, sin egen alltings-samtidigt-pågående struktur. Vi flätas samman, oberoende av varandra, opåverkade av varandra, till något alltjämt sammanhållande, något "större". Eller "mindre"? Den apatiska iakttagelsen av existentiella kraschlandningar är kanske resultatet av denna sammanflätning. Det är omvälvande och störande och fascinerande att se hur vi andas tillsammans. Här, i taxin hem, i den där baren när bisatsen blev slagord. Allt är sin egen efterföljd, sin egen kausala förklaring. Eller är det resultatet av ett rent teleologiskt perspektiv? Nej, det är tystnadens röst som gör sig hörd, tystnadens stillsamma agerande som får våra mellanrum att lysa upp.

Och hur slutade det då? Jag vet inte. Detta är ju, som bekant, en representation av erfarenhet. Den har en egen temporalitet, påbörjad och avslutad av tystnaden - återigen om vi ska tro Dauenhauer. Som representation är den, per automatik, otillförlitlig. Men det finns inget svävande eller oavslutat eller luddigt eller svårtolkat eller något höljt i dimma hos den tystnad som föregick och den som avslutade. Så kom hit då, och låt oss rasa tillsammans, rasa här i detta töcken som virvlar mellan den tystnad som är kärlek och den som är annat-än-kärlek.

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0