Igitur

Du läste Wole Soyinkas självbiografi samtidigt som solen skar horisontellt genom träden. Behovet att manifestera sin egen historia, sin egen mytologi, tycks outsinligt, mänskligt, allmängiltigt. Fascinerande, dock, och med vacker självklarhet plöjer han genom tyranniets buskage av törne och barbari. Gör du, med dessa oförstörda, piss-bourgeoisie-glasögon, romantik av kampen för den frihet som är avsaknad av förtryck och oro? Måhända. Men gör han inte själv också det? En sak kvartstår dock som ohyggligt tydligt: inget är så lätt som att skaffa sig frihet, att göra sig av med bojor och murar. Det kan ta olika lång tid och kräva olika och i mängd blodspillan varierande metoder, men det går. Lika enkelt som detta är, lika svårt är att fylla denna frihet med mening, substans, eller uppdrag. Här är, utan övrig jämförelse, ett folkslags kamp inte annorlunda än varje bortskämd och självupptagens unges ångestfyllda kråmande ut ur den skjorta som alltid kommer att kännas för trång. Frihet utan idé är en styggelse, ett inför livet oansvarigt, fegt, och slött poserande. Du lockas varje dag. Den enda frihet som avgör någonting är den som balanserar på sin egen gräns mot ofrihet, som genom sin gränsdragning medvetandegör sitt patos, som är sin egen grund och flyktighet. Med andra ord: som är Gud. Jag utgår från att Sartre någonstans gör tummen upp åt sin lärjunge. För detta, och ingen annan populariserad förvanskning, är i sanning hans främsta bidrag till vår värld: medvetandets strävan mot den frihet som betingas av sin egen utkomst och grund, sitt eget mål och intention simultant, är synonymt med Gud.

Och nu: en sädesärla och tre björktrastar på gräsmattan, Carolyn Cassadys memoarer, och hans sms som på ett brutalt och obehagligt sätt gjorde dig till en fnittrig skolflicka. Du gick genom det vidrigt ordnade villaområdet. De fascistiskt strukturerade raderna med rododendronbuskar gör geometri av det vilda, ger ram åt det som i livet är fattbart och tuktbart. Föraningarna av det grillos som snart kommer att långsamt släpa sig genom gatorna här som dimman i T. S. Eliots Prufrock-dikt sticker i näsan, täpper till porer och öppenhet, lämnar spår av kvalmighet och outsäglighet. dein aschenes Haar Sulamith (nej förlåt, P. C. - den associationen var inte alls rättvis). Stavgångarna paraderar med en frenesi som får Iggy Pop att framstå som timid. Men även detta - detta regisserade stillastående, denna lustfrånvarande förnöjsamhet - är en sorts frihet. Att ta avstånd från kaos, från essenslöshet, att anamma det gemensamma och självbetingande, är en frihet som är vald och ombesörjd och, kanhända, fruktbar. Och senare: hur de med en sorts forcerad trotsighet i åtta graders värme intar dessa provisoriskt uppspikade uteserveringar, hur de långt från Lars Noréns oförmåga att inte bekänna, hans upptagenhet vid den motsägelsefulla skuld som uppstår i spåren efter skrivandets frihet och dess förbannelse - hur de långt ifrån detta väljer att inte välja, väljer att stå på den sidan om friheten där valet inte är ett val. Wole Soyinka kunde aldrig göra så, kunde aldrig välja frånvaron av valfrihet. Inte heller Carolyn Cassady, fast av helt andra orsaker. Du själv, hur mycket du än stirrar på den klarblå himlen, fåglarna du obehindrat namnger med Lundellsk kuriositet, eller biltvättartävlingen som pågår där fasaderna är skrämmande frånvarande av varje form av annars ofrånkomlig krackelering - hur mycket du än stirrar på detta, blir du aldrig kvitt tanken på det där sms:et. Någon annanstans är friheten uppriktig. Det måste vara så. Annars är inte ens de där ögonen vackra.

Anmärkningsvärt var däremot andra saker: gränsens utdragenhet, dvs. på bredden, solens dis som - också likt en utdragen gräns - sprängde genom molnen, hennes bistra uppsyn som etablerade en märklig närvaro. Betänk detta: om gränsen är det som begränsar och inte det som i själva verket begränsas, är dikten då en gräns(dragning)? Kanske är den dödens språk som skär igenom den öppna tillblivelsen, som med sin inherenta anarki omkullvälter och söndrar och besudlar den chimär det rena livet utgör. Det är nattens spår i dagen som likt tjära kastar sig tätt mot ljusväggen, klibbar och kväver. Oumbärligt. Eller också är det tvärtom. Fan vet. Eller också är det skillnad på dikt och dikt, liv och liv. Mallarmé kommer från ett håll, Johannes Edfelt från ett annat. Kaoset eller ordningen, det subversiva eller det strukturerade - vilket som gränsar åt den andra avgör vi inte idag.

Så huruvida undergången är nära eller inte, åtminstone språkligt sett, är en oviktigare fråga än Brolle-mobbningen. Säg något om tiden, något signifikativt för tidens anda, sa hon. Det ser mörkt ut, svarade jag. Och därmed var frågan uttömd. Men bara nästan: för efter en öl till hade jag avfärdat både Merleau-Ponty (som jag "egentligen" avgudar) och Markoolio (som rimligen inte kan betraktas som något annat är ett genuint geni). Men så kan det bli av en fest där Metallica uteslutande dundrar fram, där enbart vältrandet i tecknets endimensionalitet återbefästs i oändlighet. Ekelöfs jungfrumodell har degraderats till Malou von Sivers. Ingenstans finns återkopplingen till evigheten. Och den evigheten är, såklart, det som avgränsar tiden. Ekelöfs jungfru begränsar genom sin gränslöshet. Däri, och endast genom den aspekten, är hon paradoxal.

Hemlängtan är en folksjukdom, värre än ensamhet och cancer kombinerat. Det är som om anden - den kollektiva - betingas av den motsägelsefulla och återgrändsliknande kraft som styr genom att styra håglöst. Hemlängtan har med andra ord inget att göra med nostalgi, bakåtsträvan, eller trygghet. Hemlängtan är diktens motsats eftersom den vill stabilitet någon annanstans än i här-varon. Dikten, däremot, vill alltid stabilisera där-varon, därifrån dikten kommer och till vilken den bara förhåller sig nonchalant och ironiskt, där på andra sidan jorden (i högst Heideggeriansk mening), och omkullkasta, undergräva, och skaka här-varons uppbyggda, temporära grund. Här finns, i sanning, en dikotomi. Gränsen däremellan (igen!) finns, i djupt fenomenologisk mening, endast där den uppträder. Det dikotomiska förblir i infinit relation. Så nog fan ser det mörkt ut, fortsatte jag; mörkt som tjära och motsatslöshet, mörkt och ogästvänligt som Littorins eventuella förmåga till empati, Husserls alltjämt konstruerade Ego, och Martin Stenmarcks intellekt. Inga referenser till vidsträckta fält kommer längre att kunna anta metaforens roll i det här sammanhanget. Instängdheten förutsätter - och upprättar - sin egen gräns med ansiktet vänt bakåt.

I övrigt var inget annorlunda. Härbärgera din oro här, sa jag med en sådan där låtsasmjuk handled och rödsprängda ögon; härbärgera din oro här och låt det där svarta håret vila i sin svarthet, sin ofrånkomlighet. Låt oss vara som i Audens "This Lunar Beauty" eller den där andra där famnen bevarar skönheten likt urnan i Keats Ode. Vi vilar tillsammans i textens väv, det språk som föregår, eller snarare förutsätter, Språket. Helt i Blanchots anda. Språkets död är subjektets död som är världens död som är alltings aprioriskt givna potential till liv. Varken mer eller mindre. Så härbärgera din svarthårsomslutna oro här, och den Enhet kommer att infinna sig som bara är möjlig då differentieringen tillåtits ta plats. Måhända överdrev jag. Om så är fallet: jag bekänner när alla andra slutat. Driften till confession (Foucault igen!) fetischerar det intern-intima, gör diskurs av det gränslösa. Med andra ord: det är att våldföra sig på erfarenheten. Och ändå: tecknet är en klåda på ryggen exakt på den punkt dit fingrarna inte når. Lay your sleeping head, my love, human on my faithless arm. Det eftersträvansvärda och det obehagligt ofrånkomliga är ingen dikotomi, och absolut ingen dialektik. De båda betingar och ombesörjer simultant den gräns där det outtalade och omöjliga förökar sig spontant. Låt oss kalla det ontologisk partegoneses.

Men på en sunkig bar i Örebro är du ingen Lasse Lucidor, även om sagorna ljuger så skönt - som Ekelöf skrev. Och om ditt horror vacui är Karlskoga (vilket är troligt), eller Dalarna (vilket är potentiellt möjligt), eller avsaknaden av diktens icke-plats (vilket är obestridligt), eller ditt kvasihem (vilket nog är överdrivet att påstå), har ingen avgörande betydelse. Och när du spelar med, och anpassar dig, och kompromissar, och poserar, ja då överges även det vi nog tog för självklarheter. Alltjämt blir du inte klok på, får inget grepp om, Hegel. Eller Maud Olofsson. Den överdrift med vilken livets självklarhet basuneras ut av de övertygade, är kladdig och unken. Det finns en uppgivenhet som är vackrare än allt annat. Det finns en axelryckning som är mer inspirerande än varje andetag alla samlade, självutnämnda livscoacher eller flitigt anlitade truismonanerande företagsföreläsare tillsammans kan uppbringa. Det finns en klingande, cymbalisk klarhet som varje dovt, oförnöjsamt mummel överglänser i stringens. Det svarta håret befäster det. Oron i hans ansikte förutsätter det. Blanchot har ännu en gås oplockad med livets språk.

Men drömmar äro drömmar,
och ord äro ord,
nu sitter du och sömmar
som förr vid ditt bord
och tittar genom fönstret
och tänker milda tankar,
mens vackert efter mönstret
sig blomsterslingan rankar.

Och ensam med mitt fula
mig själv i en kula
jag står förstämd och blickar
i spegelns glas som förr,
mig tycks en flicka nickar
i ögats öppna dörr,
i själva irisringen,
men strax så är det ingen.

Blott samma gamla Ego,
som icke kan betagas
och icke ändra sig,
om och från himlen stego
en gammal gudasagas
kariter ned och nego
och liknade dig
och rodnande tego
och längtade tysta
i smyg att bli kyssta
av mig.

Ty jag är dömd att veva
mitt verspositiv,
och du är gjord att leva
ditt älskande liv,
det är som kärleksfrasen
mot smeket av handen,
som blommorna mot vasen,
som orden mot anden.

- Gustaf Fröding, Stänk och flikar (1896)

Så du skriver inte längre, läser Foucault, och anammar manér som är, per definition, svårmotiverade. Rutans spegelbild av "dig själv" är outgrundligt ironisk, eftersom ensamheten här är oöverstiglig. Det är som om den enda närvaro som kan åstadkommas är den falsifierade och illusoriska dubbleringen av skalet "jag". Det är som om Lacan aldrig lagt sitt raster över världen; som om han aldrig gripit tag i det bottenslam där vår idé om ett substantiellt och homogent jag har sitt förödande ursprung.

Här är uttrycket så platt, så förutsägbart. Formen är lika sträv och ointresserad som sur mjölk. Här är tecknet lika normativt och trött som det som kollektivt ombesörjs av punkare, Märsta-bor, pensionärer, Sugarplum Fairy-anhängare, i livet vilsna litteraturvetare från Dalarna, och konspirationsteoretiker. Hur du än söker, undflyr dig originaliteten. Eller snarare: undflyr dig drömmen om originalitet. Det enda vi kallar identitet är det element som via en egenhändigt hopsnickrad negativ dialektik framstår som gemensamt, som länk till det som är icke-identitet. Ju starkare differentieringens skugga, desto klarare pseudoidentitetens ljus.

Och så finns de av oss som maniskt betraktar den klyfta som uppstår mellan bilder och bilden av bilden. Representationens led är utan pardon. Här larmar dom runt (just det, i högst Shakespeareansk anda) och hävdar detta bortflyendes stabilitet. Köttet är det främmande objektet, den olustiga, närvarande, alienerade kroppen som släpar denna differentiering med sig som hårt bevakad last, som en elektriskt laddad heroinskeppning. Det enda vi inte saknar är vapen och hårdhudade, tuggtobaksdreglande mörkermän. Det gäller att vårda illusionerna. Sartres betydelse i det avseende är otvetydigt underskattat.

P lägger ett raster här över blicken. Du förbannar det. När den okända stirrar tillbaka från rutans spegelbild, är livet overkligt främmande. Att stämpelklockan tickar är ingen garanti för att tiden verkligen rör sig framåt (eller bakåt). Men det är tystnaden som är värst; denna oerhörda, ogenomträngliga tystnad, som yttrar sig via meningslöshetens och substanslöshetens pladder. Blanchot skulle ha varit här för att beskriva vad det är som sker. Jag - f'låt, "jag" - tycks oförmögen. Så du skriver inte längre, låter tanken stanna där inget fruktbart finns. Kom hit och hångla lite istället, handsome; kom hit och hångla så låtsas vi att vi inte finns.