jag. eller inte.
Så du skriver inte längre, läser Foucault, och anammar manér som är, per definition, svårmotiverade. Rutans spegelbild av "dig själv" är outgrundligt ironisk, eftersom ensamheten här är oöverstiglig. Det är som om den enda närvaro som kan åstadkommas är den falsifierade och illusoriska dubbleringen av skalet "jag". Det är som om Lacan aldrig lagt sitt raster över världen; som om han aldrig gripit tag i det bottenslam där vår idé om ett substantiellt och homogent jag har sitt förödande ursprung.
Här är uttrycket så platt, så förutsägbart. Formen är lika sträv och ointresserad som sur mjölk. Här är tecknet lika normativt och trött som det som kollektivt ombesörjs av punkare, Märsta-bor, pensionärer, Sugarplum Fairy-anhängare, i livet vilsna litteraturvetare från Dalarna, och konspirationsteoretiker. Hur du än söker, undflyr dig originaliteten. Eller snarare: undflyr dig drömmen om originalitet. Det enda vi kallar identitet är det element som via en egenhändigt hopsnickrad negativ dialektik framstår som gemensamt, som länk till det som är icke-identitet. Ju starkare differentieringens skugga, desto klarare pseudoidentitetens ljus.
Och så finns de av oss som maniskt betraktar den klyfta som uppstår mellan bilder och bilden av bilden. Representationens led är utan pardon. Här larmar dom runt (just det, i högst Shakespeareansk anda) och hävdar detta bortflyendes stabilitet. Köttet är det främmande objektet, den olustiga, närvarande, alienerade kroppen som släpar denna differentiering med sig som hårt bevakad last, som en elektriskt laddad heroinskeppning. Det enda vi inte saknar är vapen och hårdhudade, tuggtobaksdreglande mörkermän. Det gäller att vårda illusionerna. Sartres betydelse i det avseende är otvetydigt underskattat.
P lägger ett raster här över blicken. Du förbannar det. När den okända stirrar tillbaka från rutans spegelbild, är livet overkligt främmande. Att stämpelklockan tickar är ingen garanti för att tiden verkligen rör sig framåt (eller bakåt). Men det är tystnaden som är värst; denna oerhörda, ogenomträngliga tystnad, som yttrar sig via meningslöshetens och substanslöshetens pladder. Blanchot skulle ha varit här för att beskriva vad det är som sker. Jag - f'låt, "jag" - tycks oförmögen. Så du skriver inte längre, låter tanken stanna där inget fruktbart finns. Kom hit och hångla lite istället, handsome; kom hit och hångla så låtsas vi att vi inte finns.
.Här är uttrycket så platt, så förutsägbart. Formen är lika sträv och ointresserad som sur mjölk. Här är tecknet lika normativt och trött som det som kollektivt ombesörjs av punkare, Märsta-bor, pensionärer, Sugarplum Fairy-anhängare, i livet vilsna litteraturvetare från Dalarna, och konspirationsteoretiker. Hur du än söker, undflyr dig originaliteten. Eller snarare: undflyr dig drömmen om originalitet. Det enda vi kallar identitet är det element som via en egenhändigt hopsnickrad negativ dialektik framstår som gemensamt, som länk till det som är icke-identitet. Ju starkare differentieringens skugga, desto klarare pseudoidentitetens ljus.
Och så finns de av oss som maniskt betraktar den klyfta som uppstår mellan bilder och bilden av bilden. Representationens led är utan pardon. Här larmar dom runt (just det, i högst Shakespeareansk anda) och hävdar detta bortflyendes stabilitet. Köttet är det främmande objektet, den olustiga, närvarande, alienerade kroppen som släpar denna differentiering med sig som hårt bevakad last, som en elektriskt laddad heroinskeppning. Det enda vi inte saknar är vapen och hårdhudade, tuggtobaksdreglande mörkermän. Det gäller att vårda illusionerna. Sartres betydelse i det avseende är otvetydigt underskattat.
P lägger ett raster här över blicken. Du förbannar det. När den okända stirrar tillbaka från rutans spegelbild, är livet overkligt främmande. Att stämpelklockan tickar är ingen garanti för att tiden verkligen rör sig framåt (eller bakåt). Men det är tystnaden som är värst; denna oerhörda, ogenomträngliga tystnad, som yttrar sig via meningslöshetens och substanslöshetens pladder. Blanchot skulle ha varit här för att beskriva vad det är som sker. Jag - f'låt, "jag" - tycks oförmögen. Så du skriver inte längre, låter tanken stanna där inget fruktbart finns. Kom hit och hångla lite istället, handsome; kom hit och hångla så låtsas vi att vi inte finns.
Kommentarer
Trackback
