Angående Keats och andra

image1


Om jag sutte här och bleve vemodig (jo, vi borde återerövra konditionalisformerna till svenskan igen), så skulle jag besvära dig bara i förbigående. Himlens frånvändhet är ingenting som bekymrar hästspillningen på gatan eller emo-kidsen på Järntorget eller rullatormaffian nere vid Sofiahemmet eller den behovslöshet som jag tror regerar där rakt över gatan. När M ringer och beklagar sig över sin livsapati, sitter jag och stirrar tomt på en punkt på väggen, oförmögen att samla tanken till den mest grundläggande förståelsen. Ironin far förbi som ett andeväsen, eller som de säger andeväsen drar förbi. Jag undrar, i vissa stunder, om John Keats någon gång tvivlade på stjärnans symbolmakt, eller om den var så oerhört oantastlig att det inte fanns rum för osäkerhet. (svart natt nu, svarta jalusier, hennes gråt)

Alla dessa barer, dessa krypin, dessa avskärmanden. Vi bankar våra huvuden till oigenkännelse, tills nervtrådarna är sönderslitna, tills ögonens språk är otydbart. Men du, eller det, är så abstrakt, undanglidande, opersonligt, säger han. Ok då: som toalettlektyr (är det personligt nog för dig, pucko) har jag just nu Hölderlins dikt "Rousseau". Gefühl kallade han den oförlåtliga sentimentalitet som människan, frånskild från Guden inom henne, frossar i, söker att frossa i. Ur-delningen är vår utgångspunkt. Men vilken press, min vän! Vilket uppdrag! Gudars språk hörs inte på norr i Örebro, låter sig inte tränga igenom Kanadagässkakafoni och tallsus och hunger; tycker sig inte vara välkommet hos misantroper och bluessångare och livscoacher. (formidabla strängar, "sumpa hela skiten", ordlöshet)

Så om jag sutte här i vemod, och om jag finge lust att återbörda ett högburet huvud till en krökt rygg, skulle du då fortfarande besvära mig, även om jag bad dig, även om jag verkligen bad dig? Är stjärnan en ledstjärna, så är den det i egenskap av det radikalt Andra. O Gudar, hörde han sig själv säga, hören den tystnad I skapat. Och han är så together, så avundsvärt andlig, har Sitting Bull hängande på väggen. (Vem kan motsäga något sådant, argumentera mot något sådant?) En annan går omkring där och lyssnar efter ingenting. Stilla nu, stilla nu i denna skönhet när det röda går över i blått; stilla nu hemma i delningen och med ögonen (ögat ?) fäst på den där stjärnan. Gefühl - absolut - men också besinning, åtskiljande, differentiering. (Gudalängtan, spritsvullna ögon, avundsjuka)

Jag borde skrivit fler låtar om banktjänstemän och lingonplockare, säger Lundell i en intervju till Lasse Bengtsson. Absolut, min vän; män och kvinnors aldrig-mötande känns sååå 1994. Det dom kallar frihetslängtan är ett missförstånd; den plausibla förklaringen om längtan-bort-eller-vad-som-helst-men-inte-här rör inte medvetandets frihet, utan dess potentiella behov av instängdhet. Uppbrottet är inte ett uttryck för leda eller rastlöshet, utan det motsatta; den fria vägens romantik är inte en metafor för någon form av ett universellt, mänskligt element av frihetsbehov, utan en flykt från den frihet som stillaståendet renderar. Bobyggandet är inte medvetandets fiende, utan dess förlösning. Det är inget fel i det, såklart, men det uttrycker en fundamental missuppfattning. Det självändamålsenliga resandet, farandet, flackandet, rotlösheten, är de facto inget annat än en enkelt falsifierbar och illusorisk självständighetsdeklaration. Endast den punkt som befinner sig i paus, kan genomkorsas av horisontens framryckning (Padma, var är du nu, nu när du behövs?)

Men nej, nej, nej, nej. Inte här, och inte nu. Det där är efterkonstruktioner; det har inget med gudar eller stjärnor eller sinnessjuka, tyska romantiker att göra. Hölderlin trycker fortfarande i det där tornet han bodde i de sista tjugo åren av sitt liv, och Keats sitter fortfarande och stirrar på den där... stjärnan. Tålamod, säger hon; tålamod är det som gäller nu. Men hon förstår inte hur varandets tudelning affekterar det motstånd som himlen uppbringar, och hur det sväller och trycker, omvandlas och ombesörjs, när det stillastående och det undflyende ska samsas om samma lilla punkt som kallas Varande. Vi gör som alla andra och super skallen av oss ett slag. (pengar på fickan nu, och svart, svart natt, och låtsaskompisar och en aldrig sinande tilltro till oförmågan till anpassning)

Så, nog nu: om jag vore personlig nog, och om jag sutte här i mitt vemods vankelmod, skulle du besväras av mitt intrång i din världs verklighet?




Bright star, would I were stedfast as thou art--
Not in lone splendour hung aloft the night
And watching, with eternal lids apart,
Like nature's patient, sleepless Eremite,
The moving waters at their priestlike task
Of pure ablution round earth's human shores,
Or gazing on the new soft-fallen mask
Of snow upon the mountains and the moors--
No--yet still stedfast, still unchangeable,
Pillow'd upon my fair love's ripening breast,
To feel for ever its soft fall and swell,
Awake for ever in a sweet unrest,
Still, still to hear her tender-taken breath,
And so live ever--or else swoon to death.


- John Keats

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0