Igitur

Endast Ragnar Thoursie har språk som räcker till för den här världen. Det är det stagnerade, det mitt i stagnationsprocessen, som åskådliggörs. Mystikern kallar det döden-i-livet. Existentialisten kallar det, eller kan kalla det, mauvais foi. Det är det oegentliga, upplevelsen av det oegentliga, som betingar försteningen. Så det stormar här utanför nu. Det viner i det här gamla husets sprickor och sår. Det stormar, men inga trädgrenar rör sig. Han gömde sig hela vägen hem, begravde huvudet djupt i huvan. Och senare minns jag: en blick där en blick inte borde finnas, en hand där en hand inte har något att göra, en längtan som inte får stavas längtan.

Patti Smiths version av "Smells Like Teen Spirit" är fonden mot vilken formationen tecknar sig. Den enda kunskap som på allvar kan räknas är vetskapen om sin egen okunskap. Det är så lätt att se åt andra hållet. Men han kan inte diskutera nu, kan inte göra annat än detronisera all form av konsensus kring vissa grundläggande argumentationsparametrar. Vi har hängt kring den här knuten, det här kvarteret, länge nog nu. De paraderar gatan ner med sina troféer i vagnarna. De har så mycket att prata om nu, så mycket erfarenhet att dela. Den lilla miljön lever sin död i skuggan av den stora. Vi översätter en ontologisk falsifiering med en annan. Och fortfarande rör sig inte ett grässtrå, inte ett ynka torrt litet grässtrå i vinden. Jag sa: "Judith Butler är ju Nietzschean. Ska vi ifrågasätta det queerteoretiska fältet, vilket vi såklart ska, måste, och bör, trots, eller kanske just på grund av, de fruktbara insikter som följt i dess kölvatten, ja då ska vi också angripa förutsättningarna. Nietzsches perspektivistiska tillkortakommanden är oerhört intressant, givande, och stimulerande. Det här rör betydligt större frågor än någon form av slentrianmässig klyscha angående "konstruktion", "norm", eller "identitet". Detta griper in i de mest grundläggande principerna på vilka hela efterkrigstidens kunskapsteoretiska och metafysiska principer vilar. Det postmodernistiska projektet är ett havererat projekt, men inte utan värdefulla vrakdelar. Så låt oss ifrågasätta, kritisera, och gå vidare. Men låt oss göra det på allvar. Då måste vi också börja med Nietzsche". Men där var diskussionen såklart redan död. Och förstenad. Och muterad. Och gömd i skuggor.

Men endast Ragnar Thoursies språk kommer att beröra den här världen. Ordets mening, meningens ord, förblir i ständigt bortflyende, i konstant ogripbarhet. Guds hand vilar, kanske bruten, bortom synfält och förnimmelse. De har sina älskare. De lyckas. De gör rätt val och har en oantastlig bostadskarriär och skulle aldrig tillåta sig själva att tvivla. Men han begraver sig djupare i tröjhuvan, ökar stegfrekvensen. Jag går ut på gården och tittar närmare på de kala träden, och blir förvirrad över att dessa grenar inte rör sig, trots att vinden sliter i och med sin egen vindhet, sin egen rörelse. Vi lever i transformationens öga. Det står alltjämt klart. Drömmen om essens kommer i konstruktionens förklädnad.