Man blir blå




Man blir blå. Man sitter länge på väg dit man inte vill vara. Och blir blå. Man väljer, säger hon. Det ska vara en tröst. Eller uppmuntran. Det är, i själva verket, en ointressant självklarhet. Utan substans. Eller förankring i detta, just detta. Så man blir blå. Och tänker på doften av vatten och förunderliga saker som görs under namn som "val" och "ånger". Andra saker förbryllar. Vilket är, t ex, mest förutsägbart: Lundells oförmåga att problematisera mansrollen i Vädermannen eller Aase Berghs recension och analys av densamma? Ja, sa man till henne, man väljer och man väljer fel, hinsides betraktat. Man gör felval. Ångrar sig. Får ångest. Ångrar livet. Kanske lät det lite väl drastiskt, kanske överväldigande, oproportionerligt. Man fortsätter: Det är med livet som med Melodifestivalen: det finns två sorter som genuint missförstått någonting - de som inte tittar eller deltar för att de tycker det är skit och de som tittar och deltar för att de tycker det är bra. Däremellan sträcker sig Hegels negationernas negation som en abstrakt tvättlina, tyngd av ontologins lakan. Befläckade sådana, möjligtvis. Så man sitter länge och blir blå. Man tänker på sånt som har sagts. Man önskar vissa saker vore annorlunda och att andra inte vore det. Någonstans mitt emellan det övergivna projektet och det otillfredsställande dito öppnar sig möjligheter som ett underbart tillkortakommande. Ingenstans stavas ordet "val" v-a-l. Överallt pågår livet som ett tjuvavlyssnat samtal.

Så när man sitter där, där man blir blå, och läser Arthur C. Lovejoys analys av den historieöverlevande Platonismen i The Great Chain och Being, samtidigt som man kan ana Eva-Stina Byggmästar-kvitter och prassel av poetgnagare utanför - då, just då, är hans vägran att försvinna från ens sinne bara irriterande. Man överlever. Förstås. Det gör man alltid. Man erkänner sig besegrad men överlever. Och gör man det inte - dvs om man stoiskt och naivt motsätter sig det oundvikliga - så förgås man men överlever ändå. Ödesmättade. Det är så hon beskriver ens andetag. Man undrar om hon har rätt och om detta betyder någonting eller är eftersträvansvärt. Man tänker, när man sitter där och blir blå och färdas dit man inte vill vara, att det som pågår mellan oss nog inte tolkas utan de spår av den sentimentala, kristna humanism som Thomsen talar om i Kritik av den negativa uppbyggligheten. Det är en äcklig metafor. Man lyssnar på alla dessa andra, likaledes på väg dit de inte vill vara. Man häpnar. Och förundras. Man önskar att mer funnes mellan oss, mellan oss och livet. Mer än svett och distans. Införandet av den distanserade kulten skulle kanske rädda oss. Man tvivlar nog. Som Ferlin. Han saknas. Det tvivlar man nog inte på. Men man sitter där man sitter, tillsammans. Och man blir blå, tillsammans. Och armen klibbar mot rutan. Fåglar sjunger och förutom det finns inget påtagbart mellan oss. Man blir blå. Man tillåts bli det. Men man överlever.

En sky går över landet
med silveraktigt sken.
Var finns den sjö i landet
som badat den så ren?
Vid vägen står en blomma;
ur vilket vattendrag
drack denna första blomma
som tyst slog ut i dag?

En lärka överbringar
från jorden till det blå
det vårbudskap som klingar
ur minsta gräs och strå.
Var finns en klara källan
som gav den mod att fly
dit upp och sväva mellan
en blomma och en sky?

Skyn, blomman och en lärla!
På nytt är världen ljus.
Men hopp finns en att märka,
o ande, kring ditt hus!
Än ligger stum och öde
din människonatur.
Var finns du ett flöde
att dricka glädje ur?


Hjalmar Gullberg, Sonat (1929)

.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0