Igitur

Avog. Det är nog så man skulle beskriva henne. Avgjort avog. Vältrar sig i sina krämpor; klagar på sin systers odugliga ungar. Hennes stiff upper lip stör nog inte väninnan direkt, men irritationen finns där som ett inflammerat minne. Tomas Ledin-skrålandet har måhända ett rättberättigande. Fast på andra än de egenformulerade grunderna förstås. Det är en sorts religiositet - som nyliberalism, orientering, EMO-kotterier, rollspelare, och, dit du själv hör, sekulariserad esteticism. Det handlar om att klamra sig fast vid gångbara och åtminstone vid givna tidpunkter begripliga system. Men det är såklart en enkel, för att inte säga naiv och forcerad förklaring. Avoghet fungerar dock. Precis som Ledininfluerad stämsång i en icke uttryckt men genuint uppriktig male bonding-ansats.

Campare borde för övrigt inhägnas. Tyska campare framför allt. På tal om religiositet, alltså. Och hon skrattar alldeles för högt åt hans skämt - för högt, för hårt, och greppar konstant hans arm. Det är arkaiska ritualer som stöps i dessa former. Tofsviparna som handlöst kastar sig mot marken. Smörblommeängarna och kalhyggets nakenhet. Minnet av hans doft. Längtan dräneras på kraft som en uttorkad bäck. Han talar såklart alldeles för högt i mobiltelefonen, glömmer medvetet omvärlden. Av överlevnadsskäl möjligen, eller ren och skär idioti. Gränsen däremellan är hårfin. En annans liv i garderoben bärs omkring som en över axlarna hängd reklamskylt. Vad värre är: han vet inget annat sätt att leva.

Du betraktar sådana saker och andra. Som att en kväll kan konstitueras sålunda: fotboll, öl, och Springsteen. Det är uppenbarligen dags att ragga brudar igen, för att använda Ledin-anhängarnas semiotik. Men iakttagelsen blottgör i sig diskrepansen mellan tecknet och icke-tecknet (vad kallar vi det? världen? substansen? tecknet-av-tecknet?) Ingen drift är starkare än skapandet av sin egen mytologi och den efterföljande föresatsen att leva upp till densamma. Kanske ska du istället för detta skaffa en liten stuga någonstans, bli självförsörjande, ta adjö av grottekvarnen och förnedringen, och avsäga dig behovet av denna sociala återvändsgränd, av icke-möten och neurotiska tillkortakommanden.

Men hans skönhet motsäger detta, drar tillbaks tanken till världen igen. En övergiven SAAB på en grusväg. En hare på en åker. Klas Gustafsons alltför endimensionella biografi om Tage Danielsson. En bitter kvinna vars ögon en gång säkerligen varit oskuldsfulla. I ett sådant läge är kanske avogheten att föredra. Mobilen går igång igen och hans gapande återvänder. Kanske finns det substans bortom Danny Saucedo, trots allt. Den blåmesblå himlen tycks lova det. Även om alla hennes rynkor drar huden nedåt. Här är doften av sommar påtaglig som din kärlek, som din kärlekslöshet. Att Bon Jovi spelas på radion skulle kunna ses som ett omen, men vi väljer inte det perspektivet idag. Värmen och minnet och dessa detaljer försvarar differentieringen. Utan avoghet.