Igitur

Mexitegelvillorna ligger avsvalkade efter regnskuren. På en småstadskyrkogård går en ensam man och äter en glass. Bisarrt not. LIDL-kassarna bärs av en kvinna som vore de tyngda av bördor nedärvda från generationer. Skolan är visserligen övergiven men på gården försöker några pojkar slött och oengagerat initiera en fotbollsmatch. Det blåser hårt när centrum låser, även i juni när grönskan gör ont i ögonen. 60-talistmannen med stilrent semirakad skalle är ofelbar. Han vet minsann hur en slipsten ska dras. Han tar inte onödig plats men vet sitt värde. Åtminstone enligt honom själv. Det var visserligen längesedan han pratade lumparminnen, men skulle nog inte vara omöjlig att övertyga om tillfälle gavs. Jämställd är han också; tar minsann pappaledigt. I alla fall när det passar med annat. En övergiven VOLVO 740, vars TILL SALU-skylt nog härrör från tiden då Beatrice Ask i den förra vevan började tala om betyg för förstaklassare, avslöjar inget om tidens gång men vittnar desto mer om alltings stillastående. Vilket långt ifrån är samma sak. På den osannolikt sunkiga pizzerian med de nästan chict purpurfärgade plastutemöblerna, sitter tre arbetare och säger några väl valda ord om Zlatans 1-0-mål mot Grekland. Ordet "känns" är bannlyst denna eftermiddag. Allt är som det ska vara. Här faller ingen ner på knä en tisdagsförmiddag mitt i City för att kraften inte räcker till nästa sida ögonblicket. Här tar ingen kokain av samma anledning. Hår råder konsensus.

Om det finns något som skulle kunna kallas gemensam kulturreferensram - och det finns det väl - så är den ett obegripligt hopkok där vad som är fördom och vad som är sann iakttagelse och omanipulerat uppstånden manifestering, ofrånkomligen mynnar ut i frågan om hönan och ägget. Fördomen - eller snarare förförståelsen, om vi nu ska tala lite mer Kantianskt - och världens beskaffenhet, är, till synes, oskiljbara. Nietzsches kompromisslösa perspektivism, i det avseendet, kan inte ses som annat än otillräcklig. Förståelsen, eller snarare iakttagelsen, registreringen, måste rimligen bära på en genuint förankrad, epistemologisk erfarenhet. Vi talar alltså inte om fenomenologi nu, utan om tolkningen av fenomenen och dess inbördes relation. Med andra ord: existentialism (jo, det är det ord man måste använda). Och där spelar de empiriska och metafysiska dimensionerna in. Så iakttagelsen av en såsig stad, dvs inte alls i Husserls anda, måste bära en viss värdering med sig. Och plötsligt har vi hamnat i en sorts Derrideansk diskursgyttja ut ur vilken fötterna aldrig kan lyftas. Världen är visserligen, men blir inte detta varande innan formuleringen; blir inte sin egen ontologi innan medvetandets konstituering. Eller snarare: är berövad sin metafysiska mening innan uppfattningen om densamma. Det känns olösligt, paradoxalt. Det är en för enkel utväg. Vi måste återkomma. Än så länge: den unge, vackre mannen med attityd lämnar spår av självklarhet efter sig. Utanför MAX-restaurangen är han oantastlig. En man med rullator vet inte var han är. På väggen till HM står BSS sprayat. Man skulle kunna ha brytt sig. Utanför Arbetsförmedlingen ligger dödskallar i hög. Det är ett alltigenom sant och obestridligt vittnesmål. Sentimentalt, men sant.