Saknadens semiotik
När vi andra passerat detta övergående, lagt Stjärnor på is och finanskrisen bakom oss, då står Joey Greco där och säger Greetings. Bruno K Öijers Svart som silver breder ut sin sorg här mellan dessa väggar, breder ut sin sorg och doften av sorglöshet anas i andedräkten. Vansinnet härjar. Dra en linje på ett sätt, och dra en annan typ av linje mellan punkt A och punkt B. Skillnaden kommer att vara hårfin eller brutal. Oktobernätter kan inte bära hunger med sig, men har å andra sidan inga munnar att fylla. Om vi kommer hem, så gör vi det inte så länge det är dagsljus ute. Du såg Sex and the City. The Movie på fullaste allvar och började, lika allvarligt, att skratta. Först åt eländet, sedan åt ångesten, och sedan åt ångesten över eländet. Det har rämnat och luckrats upp, det du trodde var avgjort, hopsatt, fogat, och limmat. Brustenheten kommer att annektera allt. Carrie Bradshaw och Bruno K Öijer kommer att stå kvar som monument när allt detta är över, som monument för tillvarons avsaknad av epicentrum.
Det närmsta vi kommer Montaigne här är, utan tvekan, Bodil Malmsten. Du förlorar också ditt Finistère när du läser Sista boken från Finistère - förlorar och anammar förlusten. Saknadens semiotik kränger sig kring sin egen axel. Du lyfter fram Nåd och onåd. Idioternas bok från 1989 ur bokhyllan. Det finns redan där. Tråden. Doften. Nederlaget. Din brist på prospekt nu och det omvälvande som ska ske och det raster som fördröjer blicken en aning och Han, den förlorade - linjerna splittras. Återskapa. Dra pennan från punkt till punkt. Gud är ditt fönster, ditt löfte om en verklighet. Nej, förutsättningen för en verklighet. Det är utom tvivel. Du vet det, för med doften av sorg här läser du Martin Bubers Ich und Du. Duet förutsätter ett Jag; Gud är löftet om ett möte med en verklighet. Det andra - konstruktionen, belätet, institutionaliseringen, eller, hemska tanke, tron - är såklart helt frånkopplat detta. Men det som förutsätter Duet, Guden, Världen, är det mellanrum - låt oss kalla det saknaden - som vibrerar vid mötet av icke-Jaget. Bodil Malmsten röjer förlustens väg, den enda väg kvar att vandra. Joey Greco får säga vad fan han vill.
Det närmsta vi kommer Montaigne här är, utan tvekan, Bodil Malmsten. Du förlorar också ditt Finistère när du läser Sista boken från Finistère - förlorar och anammar förlusten. Saknadens semiotik kränger sig kring sin egen axel. Du lyfter fram Nåd och onåd. Idioternas bok från 1989 ur bokhyllan. Det finns redan där. Tråden. Doften. Nederlaget. Din brist på prospekt nu och det omvälvande som ska ske och det raster som fördröjer blicken en aning och Han, den förlorade - linjerna splittras. Återskapa. Dra pennan från punkt till punkt. Gud är ditt fönster, ditt löfte om en verklighet. Nej, förutsättningen för en verklighet. Det är utom tvivel. Du vet det, för med doften av sorg här läser du Martin Bubers Ich und Du. Duet förutsätter ett Jag; Gud är löftet om ett möte med en verklighet. Det andra - konstruktionen, belätet, institutionaliseringen, eller, hemska tanke, tron - är såklart helt frånkopplat detta. Men det som förutsätter Duet, Guden, Världen, är det mellanrum - låt oss kalla det saknaden - som vibrerar vid mötet av icke-Jaget. Bodil Malmsten röjer förlustens väg, den enda väg kvar att vandra. Joey Greco får säga vad fan han vill.
.
Kommentarer
Trackback
