Om kärleken
Behovslösheten är en karg förväntan. Långsamt utbreder sig kärleken som vore den en djävulsrocka som lägger sig tillrätta för att dö på en botten av glas. Men det där är språk, omskrivning, ”poesi”. Det är förfalskning, förvanskning. Det finns en erfarenhet som är obestridlig och ensam och utan överföring eller transkription. Överallt finns sorglösheten som skugglik avbildning av intet. Vad som helst, men inte förnöjsamhet. Du erkänner, men gör det motvilligt.
Du avgör inget genom den här tystnaden, men du befinner sig åtminstone på rätt sida av vallgraven. Byborna har ännu inte samlats till sitt fackeltåg, men tolkar du viskningarna och det bortvända blickarna rätt så är något i görningen. Det här skulle du kunna skriva ner, förmedla, transkribera, och låta vara gällande som tecken. När Mats Söderlund försöker beskriva kärlek i ”Göra kärlek” så hamnar han i en återvändsgränd. Det är inte oväntat.
Kärlek är, i Söderlunds värld, resultatet av en handling. Det är något man gör. Det är en närmast extremt pragmatisk kärlekssyn som förmedlas – vardaglig handgriplighet som kortfattat går ut på att det blir enklare om vi är snälla mot varandra. Vardagstrygghet och hjälpsamhet snarare än rå lusta och svärmeri. Du minns en passion som förtärde allt; ett käkben som satte metafysiska förhållanden ur spel. Det är en efterkonstruktion, men inte desto mindre sann.
Behovslösheten är en karg förväntan. Du reste dig nog aldrig. Det är lika bra att formulera det. Be-teckningen förminskar inte upplevelsen. Så när du stod där ensam och lyssnade på Weeping Willows någonstans mitt i Satans egna lilla smultronställe på jorden – då, på ett sätt som aldrig skett tidigare, blev den populärkulturella sentimentaliteten lika drabbande som förlösande. ”You said you’d never walk away”. Varken Shakespeare eller Mats Söderlund kunde ha sagt det tydligare.
.
