Igitur

Mars är en rörelse i en katakomb. Här råder undantagstillstånd i lekparken. Det finns en Ekelöfsk renhet som fattas oss, en Aureliusk stiff upper lip ännu ej införlivad i låtsastillvaron. Kanske berodde det på hans blonda stormighet, på hans tvetydighet, på hans kryptiska sms. Kanske var det avståndet, omöjligheten, seendet mellan fingrarna på de för ansiktet hållna händerna. Det spelar inte heller någon roll. Du tänkte istället på Sten Ljunggrens makalösa, textnära, nakna, plågsamma prestation i Stillheten på Stadsteatern - hur ensamheten kom krypande genom salongen, hur den lade sig som cigarettröken, lämnade en doft i ditt hår, och hur den stannade kvar hos dig långt efter du gått och blivit så märkligt avfärdad av en annan omöjlighet. Så vilket kommer först: benägenheten att delta i dessa omöjligheter eller den Sten Ljunggrenska ensamheten? Vilket är ett resultat av den andra? Skulle ett potentiellt svar ha någon avgörande betydelse?

Mars är en rörelse i en katakomb. Efteråt hällde du upp ett glas vin för dig själv och lyssnade på Brahms andra kvartett för piano och stråkar, Sylvia Vrethammar, och Broken Records “A Darkness Rises Up”. Det fanns en fundamental vilja till något värdigt i det läget; en sorts naken manifestering av intentionens upplösande. Inte för att enskilda incidenter kan tillföras den betydelsen, utan för att tiden, den cirkulära, vid någon punkt, oundvikligen, bryter sin egen cykel. Så du ringde henne istället och sade: Vi lämnar agendorna, undanhållningarna, maskeringarna, självrättfärdigheten. Vi börjar om, låt vara för 2437:e gången. Om ett öga hade kunnat sluta sig, så hade det gjort det där. Men så skedde inte; Sten Ljunggren omöjliggör det. Så när du tömde glaset och lade på luren, så sträckte sig även horisonten lite, lite tunnare. Och nattens magra doft av våt asfalt och is hade inga löften som skulle brytas, inga gåvor att växla under bordet. Buktalarens docka sov i sin låda.

Mars är en rörelse i en katakomb. Illusionerna draperas, blottläggs, draperas igen. Det är som hos Norén: det repetitiva har ett egenvärde. Sten Ljunggren kan inte gestalta vare sig martyr eller förövare - i någon av de riktningarna leder aldrig Noréns text. Han måste stå där, i neonljuset, och blottlägga sin trasighet för att ha en chans att överleva - om så än i illusionens exponerade brutalitet. Inget ödeläggs eller återföds, men får fortsätta i modifierad form. Kanske är kärleken den enzym vi behöver för att möjliggöra transformationen; kanske är förlåtelsen, eller möjligheten därtill, löftet om dess varande. I salongen, när röken från Sten Ljunggrens cigarett sakta lägger sig över papperen på golvet, ser också du din omöjlighet. Inget ska exponeras då, utan senare; inget ska exponeras här, utan tidigare. En strykning av en hand längs ryggraden gör ingen skillnad. Ditt livs outgrundlighet är sedan länge förlorad. Snart ska du tömma ett glas till, och illusionen få ett nytt, lite skirare skimmer.

.