Igitur

Grå snö och lyftkranar, självbedrägeriet och nostalgin. När Helen Sjöholm sjunger Tomas Andersson Wijs ”Ett slag för dig” på Hotell Rival en bortglömd februarikväll, så krackelerar tidens ytlager och fördämningen brister. Februari är motsatsen till ett löfte, ett sår i skuggan av tidens monster. Du gråter – inte av identifikation eller till följd av subjektets tolkningsföreträde, utan för att den mumifierade saknaden kräver en grå ton i snön. Efteråt, med rödgråtna ögon under tunnelbanevagnens trista ljus, ska du sakta återvända till världen. Du tänker på Melissa Leos fantastiska prestation i ”Welcome to the Rileys” – trevandet och närmandet inför livet, inför kravet, inför trygghetens förbannelse. Parallellerna är sökta men inte eftersökta.

Och du sade, strax efter att klockan slagit tolv den där symboliska natten: Här och nu börjar det om. Den här yrsnön, den här champagnen, de här raketerna - allt lovar att något är passerat. Eller hur? Och den enkla frågan som avslutade stjälpte allt, drev en klinga genom språket, och skåran öppnade sig. Tid och rum framstod som de falsifieringar de är, frånryckta och separerade från det som pågick där de begreppen inte har någon merit. Så symboliken visade sig, ungefär som väntat, att vara - just - symbol: kutym, tecken, platthet. Den är inte mytologi. Den befann sig i tiden då snön än inte var grå, och det inre och det yttre inte kunde tala med varandra, inte kunde mötas i det sår där allt är möjligt.

Grå snö och Jean Sibelius sjätte symfoni, oförmågan och skönheten. Enkla markeringar - uteblivna sms, blickar, beröringar, telefonsamtal, facebookstatus-uppdateringar, kyssar, tystnader - får här ödesdigra konsekvenser. Det är som om litenheten och meningslösheten möjliggör det grundläggande existentiella. Det är paradoxalt, bisarrt, genant, och högst förståeligt. För det är där, i tecknen, i tecknen av tecken, i tecknens tillskrivna betydelse, i teckens kometsvans inhöljda drömmar och misslyckanden - det är precis där som mytologin tar fäste, formulerar sig, och Varat brister i sår, i gråt, i försåt gömd längtansgråt. Och du sneglar bakåt. Och du låter Helen öppna ett sår. Och du låter det vara vackert. Den grå snön är inte bara en förutsättning, utan ett resultat.

Grå snö och lyftkranar, självbedrägeriet och nostalgin. När Helen Sjöholm sjunger Tomas Andersson Wijs ”Ett slag för dig” på Hotell Rival en bortglömd februarikväll, så krackelerar tidens ytlager och fördämningen brister. Februari är motsatsen till ett löfte, ett sår i skuggan av tidens monster. Du gråter – inte av identifikation eller till följd av subjektets tolkningsföreträde, utan för att den mumifierade saknaden kräver en grå ton i snön. Efteråt, med rödgråtna ögon under tunnelbanevagnens trista ljus, ska du sakta återvända till världen. Du tänker på Melissa Leos fantastiska prestation i ”Welcome to the Rileys” – trevandet och närmandet inför livet, inför kravet, inför trygghetens förbannelse. Parallellerna är sökta men inte eftersökta.

Och du sade, strax efter att klockan slagit tolv den där symboliska natten: [I]Här och nu börjar det om. Den här yrsnön, den här champagnen, de här raketerna - allt lovar att något är passerat. Eller hur?[/I] Och den enkla frågan som avslutade stjälpte allt, drev en klinga genom språket, och skåran öppnade sig. Tid och rum framstod som de falsifieringar de är, frånryckta och separerade från det som pågick där de begreppen inte har någon merit. Så symboliken visade sig, ungefär som väntat, att vara - just - symbol: kutym, tecken, platthet. Den är inte mytologi. Den befann sig i tiden då snön än inte var grå, och det inre och det yttre inte kunde tala med varandra, inte kunde mötas i det sår där allt är möjligt.

Grå snö och Jean Sibelius sjätte symfoni, oförmågan och skönheten. Enkla markeringar - uteblivna sms, blickar, beröringar, telefonsamtal, facebookstatus-uppdateringar, kyssar, tystnader - får här ödesdigra konsekvenser. Det är som om litenheten och meningslösheten möjliggör det grundläggande existentiella. Det är paradoxalt, bisarrt, genant, och högst förståeligt. För det är där, i tecknen, i tecknen av tecken, i tecknens tillskrivna betydelse, i teckens kometsvans inhöljda drömmar och misslyckanden - det är precis där som mytologin tar fäste, formulerar sig, och Varat brister i sår, i gråt, i försåt gömd längtansgråt. Och du sneglar bakåt. Och du låter Helen öppna ett sår. Och du låter det vara vackert. Den grå snön är inte bara en förutsättning, utan ett resultat.

Tänd ditt ljus och vaka. Stilla
knytes år igen till år.
Över jorden går den höga
natten med sitt såll och sår.

Stjärnor sår den höga natten
över jorden där vi bo.
Somt blir på blåa slätter.
Det är himlens korn som gro.

Men de döda kornen virvla
osällt utan växt brodd
som en svart och frostförhärjad
säd av en förlorad sådd.

Sömnlös kan du se din levnad,
vandrare på gåtfull stig,
gå i natt med klara bloss och
döda världar över dig.

Vad du misste blev en stjärna.
Vad du fick var stort ändå.
Om de dog, har det dock levat.
Allt skall födas och förgå.

Årsnatt, största natt bland nätter,
se vad skuggor i vårt hus.
Kallom på vår stjärna. Vägen
framåt står i hennes ljus.

- Bo Bergman