Igitur

Regnet och Kristian. Kristianregnet. Kärlekens omöjlighet, dess möjlighet. Insikter kan komma även på en tisdag. Att till uppvärmd lasagne läsa Kristian Lundbergs Och allt skall vara kärlek en lunchrast i en av Kapitalets borgar, är som en inverterad besvärjelse, en obetingad nödvändighet, en landning i landningen. Du lyssnar på Schubert. Skriver. Tänker och undrar vad som gick fel - hos dig, hos honom, var i mönstren det skeva tog sig in och infekterade. Du börjar om. Regnet, Kristianregnet. Var läggs mönstren till det vi senare ska komma att kalla våra liv? Aldrig förr har du sett någon med sådan stringens, skönhet, renhet, och uppriktighet skildra det mest fundamentala: vad innebär det att vara - nej, att bli - en människa, som hos honom. Kristian LundbergsYarden och dess uppföljare borde vara tvingande läsning för varje borgerlig väljare, för alla dem som tror att det här inte existerar, som tror att vi hela tiden väljer, att ingen hamnar i sprickorna. De borde vara tvingande läsning för alla som tror att inget skevt manifesteras, att inget börjar om i oändlighet, att ingen kärlek finns. De borde vara tvingande läsning för alla. Din egen värld av obegriplighet kan bara buga sig, instämma hummande.

I förbigående går att notera vissa saker: maniskhet, skev självbild, svekfullhet, ensamhet. De är abstraktioner som realiseras, avslöjas. Inte som raka linjer, eller som linjer som tangerar varandra - utan som horisonter som ögonblickligt genomkorsas av en annan framryckande horisont. I övrigt: osynlighet, formbarhet, kutym. Det är så man överlever. Man går ner, man går upp. Det är arkaiska mönster som tecknar sig mot fonden där fenomenen avtecknar sig. Och ni gick och såg världen tråkigaste opera, La Bohème, och du sade efteråt: Något fattas - här, nu. Här misslyckas Puccini, totalt. Här finns inte tillstymmelse till mytologi - endast tomma poseranden, gester, en skönhet som inte vill annat än att befästa sig själv, sin attityd, sin form. Något fattas. Och något fattades också när du gick hem och lät kulisserna närma sig. Är kärleken verklig, överlevande? Ja. Nej. Du skriver tillbaks dig själv i språket. Du återvänder till mytologin. Kärleken ska inte segra, men återkomma. Den tomma Puccini-posen kan mycket väl få stå kvar där - staty-lik, ointresserad, frånvänd. Den gör ingen illa. Den tillför inget, men gör ingen illa. Du reser hemåt, och du undrar varifrån din historia kommer. Du ska skriva dig tillbaka till kärleken. Som Kristian. Sämre, såklart, men på samma sätt.

.