Den prejudicerande erfarenheten
Det finns erfarenheter som är prejudicerande. Det efterkommandes blekhet har en överdriven påverkan på dig. Du vet det. Falsifieringen vet inga gränser. Du saknar erfarenhetens direkthet. Det kan du säga utan bitterhet eller ånger. Du saknar närheten, elektrifieringen, doften. Dessa är parametrar som definierar det efterkommande, som speglar sig mot det som därefter alltid kommer att bedömas av sin orättfärdiga spegelbild. Ingenting kan någon komma framåt i ett sådant läge; ingenting kan någonsin överleva med de förutsättningarna.
Sålunda är tingens ordning. En sådan formulering kan du komma undan med för att du yttrar den utan kompromisser. Det finns skönhet i misslyckandet, i tillkortakommandet. Ni pratade och avgrunden öppnade sig. Du mindes sådant som inte ska minnas, som ska förtryckas, bortträngas. Det fanns manus att förhålla sig till, att hålla sig till; det fanns scendirektiv som inte kunde ignoreras. När ni ändå gjorde det, som obstinata småbarn, gled en tysthet fram och begärde för mycket. Det skulle alltid komma att göra det.
Behovslösheten var inget alternativ. Blå berg och störtskuren under Frida Hyvönens spelning på Stockholm Music and Arts. Att du grät till Antony Hegartys sång i ”Cripple and the Starfish”. Behovslösheten var inget alternativ. Hur berömvärd din stoiska hållning än skulle kunna anses, så var den även dömd att misslyckas. Det finns erfarenheter som är prejudicerande, som dömer allt efterkommande till förblekning. Allvaret hade inte ens lagt sig innan avfärdandet formulerats. Nirgends, geliebte, Wird Welt sein als innen.
.
Sålunda är tingens ordning. En sådan formulering kan du komma undan med för att du yttrar den utan kompromisser. Det finns skönhet i misslyckandet, i tillkortakommandet. Ni pratade och avgrunden öppnade sig. Du mindes sådant som inte ska minnas, som ska förtryckas, bortträngas. Det fanns manus att förhålla sig till, att hålla sig till; det fanns scendirektiv som inte kunde ignoreras. När ni ändå gjorde det, som obstinata småbarn, gled en tysthet fram och begärde för mycket. Det skulle alltid komma att göra det.
Behovslösheten var inget alternativ. Blå berg och störtskuren under Frida Hyvönens spelning på Stockholm Music and Arts. Att du grät till Antony Hegartys sång i ”Cripple and the Starfish”. Behovslösheten var inget alternativ. Hur berömvärd din stoiska hållning än skulle kunna anses, så var den även dömd att misslyckas. Det finns erfarenheter som är prejudicerande, som dömer allt efterkommande till förblekning. Allvaret hade inte ens lagt sig innan avfärdandet formulerats. Nirgends, geliebte, Wird Welt sein als innen.
.
Trackback
