Bekännelsen
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Den gror, frodas. Du hungrar. Du säger: Han är förlorad, frånvänd. Separerad på det här tåget genom det svarta ödelandet, fråntas du inget ansvar för det som inte skedde. Ingen rygg vänds när som helst mot skuggans skugga. Köttet lever av sina helt egna premisser och brist på löften om beständighet. Faktum är: flyktigheten har blivit norm här där tisdagskvällsensamheten är ett skydd gentemot världen. Avgjort längre bort, och med trasiga toner förträngda i strupen, går en svartklädd poet till sin egen-regisserade avrättning. Här går det bra att säga “trohet” och “undanflykt”, utan att egentligen avse något. Terminologins uttänjdhet skulle kunna kompletteras av ett nyckelbens skönhet, men gör inte det.
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
.
Hur levde ni här?
Hur levde ni här, i avskildhet? Hur gick ni vidare? De ska rista grottmålningar om er - stiliserade, enkla figurer ska representera liv, drömmar, historier. Ni ska reduceras till tecken, enskilda tecken. Det är möjligt att du tänkte så för att du satt och lyssnade i ensamhet på Tjostakovitjs första pianosymfoni; det är möjligt att du tänkte så för att du hade skådat rakt in i skuggans skugga. Det är möjligt. Gunnar hade stulit ditt språk, sade du, men i förebyggande syfte. Du argumenterade, missionerade. Det fanns något outsägligt att passera, som du än inte hade gjort. Det fanns oförlösta fyllor, kärlekar, ångestanfall - oförlösta parenteser, som ännu inte hade fullbordats.
Och inför en sådan futilitet skulle man möjligen ha blivit less, uppgiven. Men inte du. Här frodades energin, och på lågvarv gick den mekanism som skulle röja allt. Hur kunde ni leva så länge här, för er själva, avskilda av gränser och tankar och definitioner? Hur kunde ni ägna så mycket tid åt att särskilja er, att upprätta och bekräfta och efterleva abstrakta gränser? Hur kunde ni köpa idén om identitetens negation? Det gjordes för att inget alternativ fanns. Det blev er undergång, men inget annat alternativ fanns. Romantiken hade lämnat världen, men ni klamrade er fast vid tanken om den gemensamma undergången.
Hur kunde ni gå på uppsättningen av Andrea Chénier med så naiva förutsättningar? Det här är en optimala operan: befriat från den där 1900-talsidén om komplikationen som så tyngde Puccini; befriat från vad som skulle bli den Hollywoodistiska plot-nervositeten; befriat från krusidullerna. Den är rak, uppriktig, vacker, och okomplicerad. Och hur vackert gör de inte slutscenen i just den uppsättningen, i dess romantiska excess: föreningen och vidare-livet i döden. Och: den som står med näven sträckt mot de båda, Gérard, som sedan, i förskräckelse, precis innan ridån faller, stirrar tillbaks till det som väntar: livet i bortvaldhet, i avskildhet.
Hur ohyggligt är det inte? Hur ohyggligt är det inte att leva här, i avskildhet, i bortvändhet? Du kunde ha svurit på att något annat hade passerat, men din uppfattning skulle visa sig felaktigt. Det är för övrigt ett återkommande tema: saker som ter sig som självklara visar sig vara felaktiga. Det är det utbytbaras, det illusoriskas ontologi, som manifesteras. Du rationaliserar det. Du argumenterar, förklarar, intellektualiserar. Du drar in Derrida där inte tillstymmelse till Derrida finns. Hur ohyggligt är det inte? Hur levde ni här, i avskildhet? Hur kan ni tro att ni gjorde det? Gunnar har stulit ditt språk, i förebyggande syfte. Tack och lov.
.
