Bekännelsen
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Den gror, frodas. Du hungrar. Du säger: Han är förlorad, frånvänd. Separerad på det här tåget genom det svarta ödelandet, fråntas du inget ansvar för det som inte skedde. Ingen rygg vänds när som helst mot skuggans skugga. Köttet lever av sina helt egna premisser och brist på löften om beständighet. Faktum är: flyktigheten har blivit norm här där tisdagskvällsensamheten är ett skydd gentemot världen. Avgjort längre bort, och med trasiga toner förträngda i strupen, går en svartklädd poet till sin egen-regisserade avrättning. Här går det bra att säga “trohet” och “undanflykt”, utan att egentligen avse något. Terminologins uttänjdhet skulle kunna kompletteras av ett nyckelbens skönhet, men gör inte det.
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
En sådan här kväll står alla frusna först i kön till valfritt hemvändarställe. Stillståendet är sin egen flykt, sin egen hemkomst. Du ska bekänna så uppriktigt du kan: Kärleken är insnärjd i den ofullständiga meningens semiotik. Så du älskar? Säg det. Formulera. Låt den leva på omöjliga löften och Vodka Red Bull om det är det som krävs. Det finns en lycka som kräver melankoli, som behöver brustna ackord. Bekänn det. Döm inte. Du älskar hur ni älskade. Ingen annans röst kommer att kunna kräva den här nostalgins död förutom din egen. Du återskapar, sekund för sekund, doft för doft, hur ni rasade. Inget står och faller med ett nyckelbens skönhet, förutom hur allt blir fel eller rätt. Terminologin briserar.
Du bär en riskfritt cynisk nerv i hjärtat av Varat. Det är så elegant att stå där i hörnet, sitta på det där tåget bort, ligga med de där kropparna. Det är så elegant, så cyniskt, så riskfritt. Det är så forcerat förväntat att i ljuset av otillräckligheten läsa Adorno, och förneka när någon frågar hur du saknar. Och på tåget, den här juldagen, är Birgit Nilssons “In Questa Reggia” så nära perfektion människan kan komma utan att bli Gud. Bekänn. Formulera. Dra kärlekens morfem ur ditt Varats befängda språkspel. Vaska fram det. Vårda det. Bekänn. Priset för ett nyckelbens skönhet är för högt, är inte värt det här. Du bekänner, säger: Och ikväll är stjärnorna så stora, så stillastående. På ett tåg, draget av Guds hand, vinner melankolin. Det är bra. Det är meningen så.
.
Kommentarer
Trackback
