Hur levde ni här?
Hur levde ni här, i avskildhet? Hur gick ni vidare? De ska rista grottmålningar om er - stiliserade, enkla figurer ska representera liv, drömmar, historier. Ni ska reduceras till tecken, enskilda tecken. Det är möjligt att du tänkte så för att du satt och lyssnade i ensamhet på Tjostakovitjs första pianosymfoni; det är möjligt att du tänkte så för att du hade skådat rakt in i skuggans skugga. Det är möjligt. Gunnar hade stulit ditt språk, sade du, men i förebyggande syfte. Du argumenterade, missionerade. Det fanns något outsägligt att passera, som du än inte hade gjort. Det fanns oförlösta fyllor, kärlekar, ångestanfall - oförlösta parenteser, som ännu inte hade fullbordats.
Och inför en sådan futilitet skulle man möjligen ha blivit less, uppgiven. Men inte du. Här frodades energin, och på lågvarv gick den mekanism som skulle röja allt. Hur kunde ni leva så länge här, för er själva, avskilda av gränser och tankar och definitioner? Hur kunde ni ägna så mycket tid åt att särskilja er, att upprätta och bekräfta och efterleva abstrakta gränser? Hur kunde ni köpa idén om identitetens negation? Det gjordes för att inget alternativ fanns. Det blev er undergång, men inget annat alternativ fanns. Romantiken hade lämnat världen, men ni klamrade er fast vid tanken om den gemensamma undergången.
Hur kunde ni gå på uppsättningen av Andrea Chénier med så naiva förutsättningar? Det här är en optimala operan: befriat från den där 1900-talsidén om komplikationen som så tyngde Puccini; befriat från vad som skulle bli den Hollywoodistiska plot-nervositeten; befriat från krusidullerna. Den är rak, uppriktig, vacker, och okomplicerad. Och hur vackert gör de inte slutscenen i just den uppsättningen, i dess romantiska excess: föreningen och vidare-livet i döden. Och: den som står med näven sträckt mot de båda, Gérard, som sedan, i förskräckelse, precis innan ridån faller, stirrar tillbaks till det som väntar: livet i bortvaldhet, i avskildhet.
Hur ohyggligt är det inte? Hur ohyggligt är det inte att leva här, i avskildhet, i bortvändhet? Du kunde ha svurit på att något annat hade passerat, men din uppfattning skulle visa sig felaktigt. Det är för övrigt ett återkommande tema: saker som ter sig som självklara visar sig vara felaktiga. Det är det utbytbaras, det illusoriskas ontologi, som manifesteras. Du rationaliserar det. Du argumenterar, förklarar, intellektualiserar. Du drar in Derrida där inte tillstymmelse till Derrida finns. Hur ohyggligt är det inte? Hur levde ni här, i avskildhet? Hur kan ni tro att ni gjorde det? Gunnar har stulit ditt språk, i förebyggande syfte. Tack och lov.
.
Kommentarer
Trackback
