Toscas brott
Avvaktan. Fallet innan lyftningen. Hur ni längs den Lundellskt vassa eggen dansar fram i sensommarsurr. Hur ni går på Operan och låter lätta, lätta nuddningar styra avgrunden. Toscas brott är tvivlet – på kärleken, på sig själv, på Guds intention. Det är det som blir hennes fall, det som tvingar henne till de värsta av handlingar: mord, självmord. Tvivlet är hennes betingelse. Sitter du där, i den lätt dammtäta, instängt tunga luften, nedärvd genom generationer av utandningsförsök, och känner släktskap med henne? Det är omöjligt att uttala orden. Hur många gånger du än rör hans arm.
Du sade: Att du ingår här, motvilligt eller inte, avgör absolut ingenting. Det finns skönhet utan din inblandning. Det som historien definierar, eller determinerar, eller utser till sin bleka avbild, är ointresserad av din inblandning i ontologin. Ditt ego kan självklart inte hantera en sådan utstötthet, en sådan tillintetgörelse, men kosmos grymhet bottnar i just ointresset även för den indignationen. Kosmos kan inte känna empati för ditt bekräftelsebehov; inte heller kan det med beredvillighet eller välvilja förmå sig att göra annorlunda. Allt var uttömt. Tosca hade kastat sig utför hustaket. Scarpia hade redan förblött. Skevheten segrade till slut, precis som väntat.
E lucevan le stelle
ed olezzava la terra.
Stridea l’uscio dell’orto,
e un passo sfiorava la rena …
Entrava ella, fragrante,
mi cadea fra le braccia …
Oh! Dolci baci, o languide carezze,
mentr’io fremente
le belle forme disciogliea dai veli!
Svanì per sempre il sogno mio d’amore …
L’ora è fuggita
e muoio disperato,
e muoio disperato!
E non ho amato mai tanto la vita!
.
Identitetsneurosen
Tänk så här: det avgör inget. Den enda utgångspunkt du behöver, är att röra dig så långt från den här identitetsängsligheten det över huvud taget är möjligt. De klonade Oskar Linnros-frisyrerna på F12:s trappa, med deras långsamma och kompromisslösa identitetsångest, domnar bort i minnet. Du har en strid att utkämpa med självmedvetenheten, en uppgörelse bortom jagets ångestfyllda självbefläckelse. Det där är en sanning. Blicken kan inte vändas inåt, men den kan vändas utifrån; medvetandet kan inte transcenderas, men i panik känna sin egen närvaro. Resultat: identitetsneuroserna, tillhörigheterna, utanförskapen, begären. Sådana krafter är i görningen på den där trappan, i den där ICA-butiken, på den där scenen. I verklighet är du ingen.
Avsaknaden av tecken är brutal. Mönstren igenkänningsbara – för att inte säga klichéaktiga. I ”Weekend”, hur fin den än är, så regerar plattheten. Förändring åstadkoms inte. Det kan inte betecknas som annat är genuint deprimerande. Myt uteblir. Flyktighetens ontologi får stå oemotsagd. Kosmos indifferens för din utsatthet kvarstår outtalad, odiskuterad. ”Weekend” är en film som i sin hängivelse för en sanning gentemot levd erfarenhet förblir tunt osann – i något som liknar Goethes bruk av begreppen. Även om du älskar den. Sant är också de mönster som här tecknar sig mot det augustivarma luftslottet. Du trodde, igen, och fick till svar avsaknaden av tecken. Ett SMS ändrar inte på det, någonsin. Identitetsneurosen tar sig många uttryck.
.
Den prejudicerande erfarenheten
Sålunda är tingens ordning. En sådan formulering kan du komma undan med för att du yttrar den utan kompromisser. Det finns skönhet i misslyckandet, i tillkortakommandet. Ni pratade och avgrunden öppnade sig. Du mindes sådant som inte ska minnas, som ska förtryckas, bortträngas. Det fanns manus att förhålla sig till, att hålla sig till; det fanns scendirektiv som inte kunde ignoreras. När ni ändå gjorde det, som obstinata småbarn, gled en tysthet fram och begärde för mycket. Det skulle alltid komma att göra det.
Behovslösheten var inget alternativ. Blå berg och störtskuren under Frida Hyvönens spelning på Stockholm Music and Arts. Att du grät till Antony Hegartys sång i ”Cripple and the Starfish”. Behovslösheten var inget alternativ. Hur berömvärd din stoiska hållning än skulle kunna anses, så var den även dömd att misslyckas. Det finns erfarenheter som är prejudicerande, som dömer allt efterkommande till förblekning. Allvaret hade inte ens lagt sig innan avfärdandet formulerats. Nirgends, geliebte, Wird Welt sein als innen.
.
