... och det skeva.




Tänk så här
, sade du: du har en Caliban inom dig, en Rigoletto på lut. Det är det skeva i idén om symmetri det handlar om - det måste få utlopp, få kanalisering. Det är det moderna projektets stora misstag att tro att tillvaron består av raka linjer, eller linjer som kan tänkas eller förmås bli raka, utan avvikelse, utan dissonans. Det hindrar oss, det här missförståndet. Och ni gick från Dramaten och talade om hur vackert Jonas Karlsson gestaltade just detta i sin krokighet, i sin asymmetriska manifestering. Och ni gick från Operan och talade om hur Rigoletto inte ens får dö ärofyllt, hur han måste leva vidare i sin frånvändhet - som straff, som nödvändighet. Shakespare kan såklart inte lastas för det moderna projektets misstag - för honom är problematiken en givenhet, ett i den mänskliga naturen insjunket element; för Verdi är det en moralisk fråga, ett presenterat dilemma att ta ställning inför. Det är ett val som har betydelse - fel val ger fel resultat; för Shakespeare finns ingen kausalitet - bara olika, på förhand givna vägar. Det är en gigantisk skillnad mellan de utgångspunkterna. Men ni gick hemåt, och du fortsatte att prata om helt andra saker: hur du tröttnat på den narcissistiska världsfrånvändheten som tycks ha som sitt uppdrag att förvanska det redan passerade, hur fantastisk Eric Stonestreet är i Modern Family, och hur Dinah Washington kan få livstråden att dallra intill sönderfallets gräns med sådan outhärdlig precision. Det finns skevhet i allt.

Det finns skevhet i allt, var också vad du sa när ni gick hem från Berwaldhallen den där lördagen då november hade slutit staden i sin mörkerhand på ett sätt som snarast lovade att lindring aldrig skulle tillåtas; det finns skevhet i allt, sade du, och det, om något, visste Stravinskij. Du ville säga något om att det faktum att du hade brustit i gråt vid Våroffers slutcrescendo, på något vis måste vara bevis för hur nära det asymmetriska ligger det mänskliga. Du saknade både morgon och altare, både före och efter. Du tänkte på Don DeLillos semaste roman på svenska, Omegapunkten: Vad som finns är tid - framrusande, stillastående. Drömmar späds ut, tankar ändras, avtrubbas, kroppar förfaller. Inget “händer” hur noggrant och intensivt de efter varandra följande händelserna iakttas - vad som pågår har redan passerat. Omegapunkten är ingen avgörande händelse i utveckling hos en land eller ett liv, utan det stillastående nuet då inget finns före eller efter. Vad som har hänt är meningslöst och kan inte göras anspråk på; det kommande är utom kontroll. DeLillos asketiska roman är vacker, dystopisk, intelligent, och stilistiskt oklanderlig. Den är en snitt i huden kring samtidsfängelset. Historien har imploderat. Framtiden ligger sänkt bortom en onåbar horisont. Omegapunkten talar, men talar i tystnad. Både Hitchcock och Beckett ler i sina himlar. Stravinskij likaså, vill du gärna tro. Så det finns skevhet i allt, i det passerade, i det mänskliga, i dissonansen som ringer så vackert genom det novembersvarta snöfallet.

.


Kommentarer
Postat av: Laban

Det är klart att det finns kausalitet hos Shakespeare. Där finns ju aktörer med var sitt medvetande och en omvärld.



L

2011-06-12 @ 20:32:00
URL: http://juliusbernhard.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0