Politikens vertikalitet



Han hade andra planer. Det fanns hav att betrakta, bemästra, våldta. Det fanns dikter att förvanska, ta kontroll över, sjunka ihop inför. Du lyssnade på Nick Caves “We Came Along This Road” och tänkte att så här börjar du alla dina tankar. Men det kan ha ett egenvärde. Att leva så här, att göra det du gör, med dessa intentioner - vad har det för poäng? Det är som att fråga: Vad vill Thorsten Flinck? Så frågan lämnades därhän. Men det är långt mellan den kärlek som förvägras och den som ges. Det är långt mellan avgörandet och det icke införlivade åskvädret.

Och valpropagandan är verkligen, som herr Winnerbäck sjöng, lika billig som reklam. Du tänker: ge mig någon som inte vill någonting, som inte har några ambitioner; som säger - alla pengar ska sparas, ska förvaltas av någon som förstår bättre än er. Ni får intet. Än. Ingenstans, och på intet sätt, reses frågan om hur människor faktiskt mår. Och förklaringen är enkel: det är omätbart. Det går inte att visa i en power point-presentation att det går upp eller ner. Och det är det vi tycks behöva: vertikalitet.

Låt oss istället säga: det glider, men det glider på bredden. Låt oss säga: det finns en massa kärlek, men den är utan pris och därför utan köpare. Du har inga segrar kvar att erövra, så det är de som försvann som upptar din tankekraft. Kärleken är ett lismande åskväder, en smal, smal lina där duvor tvekar att sitta. Det är vackert när Balkan-ovädret drar in från sydost. Det är vackert när en helt outhärdlig Michael Jackson-”hyllning” försöker etablera sig i en Pride-park där populasen till 75% består av flator från Värnamo. Det är vackert för att det är oundvikligt. Du har andra uppgifter. Han är förlorad och kär. Göran Sonnevi väntar på din bekännelse.

.


Kommentarer
Postat av: Jenny

2010-08-09 @ 23:07:17
URL: http://jennymaria.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0